Hermelin – Mustela erminea

Hermelin, Mustela erminea
Foto: Pum_eva.

Hermelinen tillhör familjen Mustelidae och är vårt näst minsta mårddjur, endast vesslan med dess olika underarter är mindre. Trots sin ringa storlek har hermelinen spelat en stor roll i människans liv. Det kvicka lilla rovdjuret förekommer över hela landet, endast bortsett från Gotland.

Hermelinen är under sommarhalv­året entonigt brun på överdelen av kroppen och huvudet, det bruna löper även ut på svansen. Den nedre tredjedelen av kroppen, med början från underkäkens spets, är sedan kritvit med en närmast knivskarp gräns mot det bruna. Under vintern försvinner den bruna ovansidan och hermelinen anlägger en helvit vinterpäls. Svanstippen är dock alltid svart, något som saknas hos vesslan och underlättar när det gäller att skilja de två åt i fält.

Hanen är ungefär dubbelt så stor som honan och kan väga upp emot drygt 400 gram. Kroppslängden kan variera mellan cirka 16 och 29 centimeter.

Biotop

Hermelinen återfinns över i princip hela landet och trivs bra i anslutning till sten­murar, häckar och stenig terräng som erbjuder bra skydd. Boet anläggs oftast i ihåliga rötter och stockar, stenmurar eller andra ihåligheter och är ofta beläget en bit under marknivå. Som foder till boet använder hermelinen torrt gräs, fjädrar och hår från byten. Sidogångar och liknade i anslutning till boet används som latriner och matförråd. Hermelinens hemområde varierar beroende på bland annat födotillgång men hanens hemområde är som regel dubbelt så stort som honans.

Reproduktion

Hermelinens parningssäsong pågår under sommaren. Hermelinen parar sig med flera partners under hela parningssäsongen och hanarna tvingar sig ofta på honorna genom att bita sig fast i nackskinnet på honan. Det här kan till viss del utnyttjas för en grov åldersbestämning av honor hos mårddjuren, honor som blivit parade en gång bär ofta spår i nacken i form av pigmentlösa hårstrån till följd av ärrbildning efter hanens bett.

Fosterutvecklingen är sedan fördröjd med åtta, nio månader och kommer igång under mars månad i takt med att dagarna blir längre. Den genomsnittliga kullen består av fyra till nio ungar som föds under april-maj. Redan vid åtta veckors ålder är de sedan igång och jagar tillsammans med honan.

ANNONS

Föda

Hermelinen är en opportunistisk ­predator i likhet med till exempel mården och grävlingen. Smågnagare utgör dess främsta byte, men även fåglar, fågelägg, bär och annat står på menyn. Bestånden av herme­lin följer tillgången på smågnagare och dåliga gnagarår kan reproduktionen nästan helt utebli. Där kaniner förekommer utgör dessa även en del av födan för hermelinen, trots att de är flera gånger större till storleken. I likhet med andra mårddjur dödar hermelinen ofta sitt byte med bett högt upp i nacken.

I fjällen utgör hermelinen en respektabel del av predationen på ripor och i Norge, där hermelinen är lovlig att jaga, fångas fort­farande en hel del ”røysekatt” som en del av viltvården för att ge bättre förutsättningar för riporna.

Hot och dödlighet

Hoten mot hermelinen är många och dödligheten förhållandevis hög. Bland de predatorer som utgör hot mot arten kan nämnas flera olika rovfåglar och ugglor, räv, mård och huskatter. Hermelinens snabbhet och storlek gör det dock inte allt för lätt för predatorer att komma åt den, den håller sig helst i nära anslutning till skydd och exponerar sig ogärna på öppna ytor.

Hermelinen och människan

Nu för tiden jagas bara hermelinen genom viss skyddsjakt i anslutning till gårdar och annat där den kan ställa till problem, men annat var det förr i tiden. De vita hermelin­skinnen utgjorde en viktig exportvara under en lång period och användes bland annat under 1300-talet som betalningsmedel för skatt på många håll i landet. Nere i Europa och på kontinenten var hermelinskinnen en väldigt exklusiv vara och kom att bli en viktig statussymbol för kungligheter. Den karakteristiska, vita kungamanteln med svarta prickar utgörs av hermelinskinn, det svarta är förstås svanstipparna på de otaliga skinnen som går åt till ett sådant plagg. Den höga statusen ledde till att hermelinen blev ett hett eftertraktat byte bland de nordiska jägarna under lång tid.

På Jägareförbundets hemsida kan man läsa att det kring 1950-talet årligen fälldes drygt sex tusen hermeliner i Sverige. Under början av 2000-talet togs sedan jakttiden för hermelin bort, tillsammans med till exempel ekorre, med den något märkliga motiveringen att dessa arter ändå inte längre var föremål för jakt i någon nämnvärd omfattning.

Vetenskapligt namn: Mustela erminea.
Engelskt namn: Stoat.
Finns: Över hela landet, utom på Gotland.
Status: Livskraftig (LC). Källa: Artdatabanken.
Jakttid: Fredad, endast skyddsjakt.
Vapenklass: 4.
Bra att veta: Kallas även ”lekatt”, vilket ­också är ursprunget till det likalydande soldat­namnet som förekommer lite här och var.

Text: Anders Dahlgren

LÄMNA ETT SVAR

Var vänlig fyll i din kommentar
Var vänlig ange ditt namn