Utanför köksfönstret sträcker sig vidsträckta fält där vilt ofta syns till. En morgon får jag syn på en fin råbock vilket blir inledningen på en spännande jaktberättelse. Denna sommar är förväntningarna höga på bockpremiären i augusti.

Vi tar oss tillbaka till slutet av maj 2022, och jag har precis flyttat in i mitt hus som är beläget mitt i jaktmarken på min hemmamark. All mark runt omkring huset är mitt och jag kan i princip släppa min drevertik Stina direkt från brokvisten. Precis utanför köksfönstret sträcker stora fält ut där det allt som oftast observeras vilt. Det är fantastiskt att kunna sitta vid köksfönstret och observera kronhjortar, älgar och rådjur.

Åter till dagarna då jag precis flyttat in. Det är lördagsmorgon och jag sitter och äter frukost då jag helt plötsligt får jag syn på en råbock som går 150 meter ut på fältet. Jag greppar handkikaren som alltid står i köksfönstret och beundrar denna råbock. Han hade långa fina horn med fina utlägg, en riktigt fin 6-taggare. Jag sa till mig själv att den där ska jag försöka skjuta på bockjakten i augusti. Tidigare år har jag alltid gått ut på premiären och skjutit första bästa bock som kommit inom skotthåll då vi har så bra med rådjur att det kvittar vilken jag skjuter.

Det ska tilläggas att jag skjuter endast en bock i augusti och sparar resten till hundjakten i oktober. Men detta år gav jag mig själv en utmaning att just inrikta mig på en specifik individ och det var den bocken som jag misstänkte var en medaljbock.

Jag är ingen troféjägare så jag har aldrig skjutit något stort och snyggt förut, utan det har blivit några små sexor, någon fyra och några spetsar. Men alla bockar är sparade och tillvaratagna då jag tycker att man ska spara hornen som minne och för att hedra viltet på så vis. Detta gäller inte bara rådjuren utan alla hornbärande djur är sparade och kommer sparas och hängas upp på väggen i mitt jaktrum.

Sommaren kom och bocken gick här ute var dag ihop med de andra rådjuren, men han var betydligt finare och större än de andra bockarna. Längtan efter augusti och bockpremiären växte sig starkare och starkare för var dag som gick.

Veckorna innan premiären var jag ute och inventerade rådjuren som gick på marken, ena kvällen räknade jag till 30 olika individer på fyra fält intill varandra. Av de 30 var det sju bockar, så rådjur finns det gott om här hemma.

Premiärdagen

När premiärdagen väl kom, så visade väderprognosen spöregn och många millimeters regn från tidig morgon fram tills kvällningen. Mitt beslut blev att jag valde att jobba den dagen och avstod att ta ledigt. Tidigare år har jag varit ledig premiärdagen men detta år avstod jag då vädrets makter inte var på jägarens sida direkt.

När jag väl kom hem ifrån jobbet och kliver ur bilen så har det kraftiga regnet övergått till lite lätt duggregn. Jag antog att molntäcket skulle spricka upp och rådjuren skulle komma ut på fältet.

Jag går in, tar mig lite kvällsmat, byter om, plockar fram min Sauer 101 ur vapenskåpet och ger mig ut. Jag hade planerat att sätta mig på en utav holmarna ute på fältet bakom huset, men när jag rundar husknuten ser jag tre rådjur 300 meter ute på fältet.

En utav dessa tre är just den herren med de fina hornen som jag spanat på hela våren och sommaren. Jag får snabbt lägga om min taktik och i stället försöka smyga mig ut i det höga och blöta gräset. Jag rundar en holme och försöker smyga upp bakom en annan holme där det går en lång stenmur.

Väl framme vid stenmuren tittar jag upp och ser att de går 150 meter ifrån mig men med dåligt kulfång. Jag smyger mig närmre längs stenmuren och de sista 25 metrarna får jag krypa. När jag väl kommer fram och får en bra öppning och kan lägga an bra mot stenmuren är bocken borta. Min första tanke var, fasen han upptäckte mig. Jag fortsätter att spana av omgivningen då jag plötsligt får syn på hornen som sticker upp i gräset, bocken hade lagt sig ner för att vila. Jag avvaktar en lite stund och förbereder mig för att eventuellt kunna avlossa ett så bra skott som möjligt ifall han får för sig att ställa sig upp.

Men det dröjer en bra stund utan att något händer så jag provar att pipa lite med min buttolo som jag har i fickan. Det blir succé direkt och bocken ställer sig upp med full bredsida.

Pulsen börjar kännas och jag tar ett djupt andetag. Skottet går och bocken faller omkull direkt. Jag kan andas ut. Bocken jag har spanat på sedan maj månad ligger nu i gräset framför mig. Väl framme så var den mycket finare i mina ögon än vad jag trodde innan.

När jag senare under hösten lämnade in bocken för bedömning blev det en bronsmedalj med poängen 107,95.

Det var ju inte någon märkvärdig bock så där, men det blev en medalj och den hänger nu på väggen hemma.

Emellanåt stannar jag till och tittar på den och tänker på denna historia.

Text: Alexander Svensson
Foto: Privat