Spännande klövviltsjakt – i urban miljö

Den här artikeln finns även som film

Där storstad möter landsbygd finns fler spännande jaktmöjligheter än man tror. Undertecknad åker till en mark utanför Södertälje för en av säsongens sista klövviltsjakter och får såväl vildsvin som rådjur och dovvilt i pass.

Jag sitter i bilen på väg till jakten en tidig och mörk januarimorgon. Marken bär fortfarande en hel del snöfläckar. Jag vet på något sätt lite vad som väntar eftersom jag har jagat på marken med gänget och jaktledaren förut. Idag kommer vi att ha drevjakt i en minst sagt urban miljö. Gänget är Jaktkunskaps Jaktklubb som har upphandlat en jakt på klövvilt av Kim Olsson på Tälje Keepers. Just den marken vi ska jaga idag är full av märkliga intryck för jägarna. Det är många saker som inte är som det brukar vara för det mesta på en jakt. Visst, vi jägare jagar ibland nära bebyggelse där andra medborgare promenerar, rider, joggar eller plockar bär. Men det här är annorlunda, man hör verkligen stadens brus under jakten och det är mycket vanligt att träffa på civilister mitt i marken. Vi ska jaga precis i anslutning till en av Stockholms största förorter, i ett naturreservat. Därför är jaktdagen på en fredag och inte under helgen, för vi vill ha färre människor ute i såtarna. Förhoppningen är att fler är på jobbet idag. Det är också svårjagat eftersom det inte finns några jakttorn och man är dessutom oftast ganska nära fastigheter. Allt detta ställer stora krav på jaktledning, hundförare och jägare. Men även sådana här områden måste jagas för att minska antalet viltolyckor och skador i trädgårdar, på kolonilotter och liknande.

Vi samlas på en parkering, vid ett ridhus och förbereder dagen. Det är 12 passkyttar och gott om hundförare, nästan lika många som passkyttar. Kim går igenom dagen och poängterar med eftertryck säkerheten och respekten vi ska visa mot andra som rör sig ute. Tillåtet vilt för dagen är dovvilt i form av kalv, smaldjur, spets och en över spets fördelat på gruppen. Vi jagar också rådjur i form av smaldjur och kid, räv och vildsvin jägarmässigt.

 

Rakt i knät

Den första såten är också den som är den mest knepig att jaga på med hänsyn till andra människor. Den ligger precis intill ett miljonprogramsområde. Det är konstigt att föreställa sig att det kan vara så viltrikt så nära en så stor bebyggelse. Vi delar upp oss i två grupper och jag följer med den grupp som följer efter jaktledaren. Jag vet vilken del av såten vi ska ha. När vi sätts ut på pass så får jag också förklarat för mig av Kim att vi ska stå i kraftledningsgatan. Jag har stått på ett annat pass än det jag ska ha idag på en annan jakt. Jag vet att det är fina möjligheter att se vilt men väldigt svårt pass. Detta med tanke på att när djuren väl är i pass så är de redan väldigt nära dig. Minsta rörelse kommer att få dem att vända in i såten igen.

Redan på väg ut ser vi att det står en dovspets och ytterligare några djur vid mitt pass. Vi kan inte annat än skratta. Det spelar ingen roll att det nu springer iväg. Kanske hamnar de i någon annans pass när jakten har dragit igång eller så är det borta. Men det är härligt att få starta dagen med att se lite fina djur. Vi sätts ut som näst sista pass och jaktledaren tar passet in till oss. Så fort han har ställt sig rätt så drar jakten igång och upptagen låter inte vänta på sig.

Något skymtas i ögonvrån

Ett av dreven går mot oss och jag känner att spänningen stiger. Jag hör att det går mot ett ställe högre upp i kraftledningsgatan. Efter en stund kan jag skymta att det är en älgko som är på väg ut. Så det är bara att lyfta på hatten och njuta. Men fler drev pågår i såten och efter en stund så kommer några rådjur och springer ut i kraftledningsgatan där älgen kom och uppåt bort ifrån oss. Efter de första inledande dreven lugnar sig såten lite grann. Men hundförarna jobbar på och efter en timme blir det liv igen. Ett drev hörs på avstånd och kanske närmar det sig lite. Jag tittar upp längs kraftledningsgatan uppe i backen där rådjuren och älgen kom ut. Det är där jag tror det kan komma. Solen står lågt så här års och bländar mig lite grann. Men plötsligt ser jag något i vänster ögonvrå. På bara 25 meter, kanske 30, har en råget och hennes två kid klivit ut. Men så fort jag vrider huvudet så ser de oss och vänder om. Även om jag hade haft en chans att hinna få upp bössan hade jag inte kunnat skjuta där, eftersom de står något upphöjt med bara skog som kulfång. Jag hade behövt få ut dem mer i själva kraftledningsgatan. Bara några minuter senare upprepar sig exakt samma situation men denna gång är det dovhind och kalv som kommer på precis samma ställe, och nej, inte heller denna gång så går det. Men sådan är ju jakten ibland. Såten klingar successivt av och efter att hundförarna har jobbat igenom utan att få fart på mera vilt så bryter Kim såten och vi tar en något tidigare lunch än planerat för att kunna utnyttja den korta eftermiddagen bättre.

Viltkavalkad

Lunchen är snabbt avklarad på en sportarena i närheten. Det är också lite speciellt att åka in till staden och äta lunch under en jakt. Men sådant är det här området vi jagar i och jag tycker att det är lite spännande som avbrott till det traditionella, även om det är utmanande. I andra såten får jag ett pass i en åkerholme på en ganska stor åker. I passet har jag åker på de flesta delar runt mig men rakt fram har jag skogen där ena halvan av såten är. Den andra halvan är i skogen bakom mig så här kan det komma vilt från alla håll. Jag har stått på det här passet förut och haft vilt som synts men jag har inte kunnat skjuta. Men det har ändå gett mig en känsla för var viltet kan komma ut ur skogen någonstans. Passet är ganska begränsat i skjutvinklar på grund av fastigheter, andra passkyttar och en väg. Men min förhoppning är att jag ska kunna skjuta upp mot skogen där jag har kulfång. Jag tar fram min avståndsmätare och mäter ut till de ställen där jag tror att viltet främst kan komma ut. Då får jag fram att mina skjuthåll är någonstans mellan 80–137 meter. Står det bara stilla och jag har bössan i det trebenta skutstödet jag har med mig så kan det gå.

Nya påstick och drev

Hundarna släpps och precis som i första såten blir det snart upptag. Vad jag kan höra så går två drev igång. Det ena är inte så långt ifrån oss och det andra i bortre ändan av såten. Det ena drevet passerar i skogen ovanför oss och går mot en passkytt som står några hundra meter till höger om mig. Ett skott ekar. Efter en liten stund kommer skottrapport att en räv ligger. Riktigt kul att höra. Att få chansen att skjuta räv på en drevjakt tillhör ju inte det vanligaste. Dreven fortsätter runt i såten och efter en stund skymtar jag ett rådjur uppe i skogen. Jag följer det med blicken och bössan men det är inte läge för oss. Det går rakt mot den passkytt som nyss sköt räven och jag meddelar på radion. Ett skott hörs nu från exakt samma pass och mycket riktigt. Rådjuret gick i pass för honom och ett smaldjur ligger. Stort grattis till den skytten!

Dreven fortsätter runt om i såten, men inget som är nära oss. Plötsligt får jag syn på ett stänkdjur. Det är en dovhind som kommer på kanske 160–170 meter upp mot skogen på vänstra sidan och väljer sedan att springa längs med skogskanten framför mig innan hon springer in i skogen. Så närmast kanske jag hade henne på 100 meter och i den farten är det naturligtvis inget skottläge. Nu lugnar sig dreven lite grann och så förblir det kanske upp till en halvtimme innan det blir nya påstick och drev. Plötsligt så får vi se, förmodligen stänkdjur, två vildsvin komma springande över den leriga åkern till höger om oss. De har full fart men jag hade inte kunnat skjuta åt det hållet ändå, då det ligger kolonilotter och fastigheter åt det hållet. Men det är alltid kul att se vilt. En stund senare hörs ett skott i fjärran och vi får reda på att ett vildsvin ligger.

Skoveln som krympte

Så kommer ytterligare ett drev igång. Denna gång inte så långt ifrån oss. Det är en grupp med dovvilt som går igenom området snett bakom mig och in i det område som jag har framför mig. Det vänder runt framför en annan passkytt som står några hundra meter ifrån oss och vi skymtar sedan några djur 200–300 meter upp till vänster om mig innan det går in i skogen. Hunden som är en drever har hamnat rejält på efterkälken och tappar där spåret. Men hunden ger sig inte och efter några minuters sökande på åkern får den upp spåret igen och det bär av in i skogen i ett riktigt häftigt påstick. Hunden har det där ivriga ylandet när spåren är riktigt färska. Helt underbart att höra och pulsen stiger. Jag gör mig redo för att ana att det snart kan komma ut mot oss. Mycket riktigt, från påsticket till dess att jag skymtar dem genom skogen och när de kommer ut på åkern har det nog gått mindre än en minut. Bössan ligger redan i skjutstödet och nu handlar det bara om att se om de kommer att gå i sken och läget glider ifrån mig eller om jag får några sekunders chans. Märkligt nog, med tanke på att hunden är så nära och det precis har blivit påstick, stannar de plötsligt i kanten på åkern ganska nära skogen. Eftersom jag redan hade tagit ut avståndet, vet jag hur långt det är till precis den lucka där det kommer ut: 137 meter. Det är en halvskovel med ena hornet avbrutet, en spets och en hind samt en skovel som nu står framför mig. Först har jag egentligen ett solklart läge på halvskoveln, men så blir jag faktiskt riktigt sugen på att få fälla skoveln. Dels för att det är i slutet av dagen och ingen har haft en chans på en sådan tidigare, dels för att jag aldrig under alla år och jakter fällt ett trofévilt av dov. Jag har alltid prioriterat att skjuta kalv och smaldjur eller motsvarande av nästan alla viltarter på drevjakter. Jag väntar på att helskoveln ska kliva fri så jag inte riskerar att skjuta någon av de andra. Den går fri och jag har mitt läge, men är lite för fokuserad på att de andra djuren inte ska kliva in i skottet så skoveln hinner ta ett kliv med följden att första skottet tar lite långt bak. Den går in framför halvskoveln så jag måste vänta ca 4–5 sekunder innan jag kan ta nästa skott som blir en klockren bogträff och skoveln går ned.

När situationen är över så tittar jag i kikarsiktet igen och ja, så har det hänt mig som så ofta händer jägare som skjuter troféer på drevjakt. Skoveln är inte så stor som jag trodde även om den såg ut så i kikarsiktet i själva jaktsituationen. Den är nog snarare en halvskovel än någon hel skovel. Men det spelar kanske inte så stor roll för jag är stolt över den i alla fall och kommer att sätta den på min vägg som ett fint jaktminne.

Ganska snart så meddelar Kim att det är dags att göra patron ur och avsluta dagen. Viltet ska tas ur och samlas ihop och det kommer att ta en stund. Vid samlingen tackar vi varandra för en riktigt väl genomförd dag. Jag måste säga att Kim gjorde ett riktigt bra jobb den här dagen med att noggrant ha planerat såtarna och hundförarna har verkligen kämpat på och fått fart på det vilt som sannolikt fanns inne. Riktigt bra jobbat och stort tack till Jaktkunskapgänget, Kim samt alla hundförare.

Bilåkarreflektioner

Jag har ofta nära till hands att vara självkritisk och så blir det också denna gång. I bilen på vägen hem tänker jag på alla de jakter där jag vet att när hela gänget har samlat till ett trofédjur av något slag. Det blir då ofta skjutet tidigt på dagen och är oftast mindre än vad alla hade önskat. Vilket förhindrar någon annan att få fälla ett verkligt fint djur senare under jaktdagen. Detta brukar skapa viss besvikelse och irritation ibland. I mitt fall var det fällda djuret mindre i hornstorlek än vad jag hade trott och önskat. Men jag bollar med mig själv att det skedde i alla fall i det absolut sista som hände på dagen. Visst, någon kanske hade släppt en skovel tidigare eftersom de inte tyckte att den var i rätt storlek, till exempel den jag till slut sköt. Men nu är det som det är, och efter mina mer än 150 fällda klövvilt har jag aldrig skjutit en trofé av dovvilt och aldrig en trofé överhuvudtaget på en drevjakt. Så jag får förlåta mig själv och nu får jag väl lugna mig i 150 vilt till och istället skjuta troféer på smygjakt. Jag får förlåta mig själv och istället vara stolt över det horn som nu pryder min vägg och vara nöjd med att vi jägare och hundförare hade en fin dag tillsammans!

Text: Marcus Nolfelt
Foto: Anders Hedén-Ädel