Ingångar

Oftast penetrerar föremålen slemhinna som är tunnare än huden. Munnen och svalget är vanliga ställen. Om hunden andas häftigt kan föremålet glida ner längs luftstrupen och ner i lungorna. Slemhinnan i nosen kan också penetreras men är till stor del omgärdad av ben vilket gör det något svårare för föremålet att vandra vidare. Insida ögonlock är också en region där föremål kan leta sig in och vandra förbi bakom ögat.

Akuta symtom

Ingångshål i slemhinnor är ofta små och sluter sig snabbt, så ibland syns inte mer än en liten övergående blödning. Om föremålet går ner i luftstrupen får hunden oftast intensiv hosta, men om föremålet sedan fortsätter längre ner i lungan och lägger sig i en mindre lunglob kan hostans intensitet avta något. Om ingången är i ögonlocken ses ofta svullna ögonlock, rodnad på insidan av ögonlocken och ökad sekretbildning.

Kroniska symtom

Eftersom främmande föremål alltid skapar vävnadsretning och inflammation och oftast även infektion med medföljande bakterier ses svullnad och vätske-/varansamling i området. Ligger föremålet nära huden ses ofta bölder som öppnar upp sig som fistlar som sedan sluter sig igen. Om föremålet inte kommer ut av sig själv kommer bölderna tillbaka i cykler. Feber, nedsatt allmäntillstånd och minskad arbetskapacitet är andra vanliga symtom. Mindre föremål (ax/växtdelar) ger generellt lite mindre dramatiska symtom jämfört med större föremål som kvistar/pinnar. Kroppen kan dock kapsla in föremål effektivt vilket kan göra att symtomen kan komma och gå över lång tid.

Diagnostik

Förutom symtomen som beskrivs ovan kan man med provtagning och vidare undersökningar ställa diagnos. Om föremålet ligger under huden är ultraljud en bra undersökningsmetod. Om det finns benstrukturer eller luftförande organ i närheten är röntgen eller skiktröntgen (Datortomografi) mer användbart. Små främmande kroppar typ ax eller andra mindre växtdelar kan vara mycket svåra att se även vid avancerad bilddiagnostik.

Behandling

Finns en misstanke om främmande kropp behöver hunden opereras. Det är av naturliga skäl inte alltid så enkelt att ’öppna och leta’ utan en solklar lokalisation, speciellt inte om föremålet sitter runt känsliga strukturer som luftvägar, stora blodkärl och nerver. Antibiotika kommer att minska infektion tillfälligt, men är ingen lösning på problemet. Tvärtom kan föremålet bli svårare att hitta om infektionen och svullnaden går ner. Sitter infektionen och främmande föremålet i närheten av en känslig struktur tex i ögonhålan, kan en tillfällig minskning av svullnaden vara bra.
Några följer några exempel på fall.

Labrador med svullnad under tungan

Ägare sökte vård för svullnad under tungan. Svalget kontrollerades under narkos och en stor böld vid tungasen öppnades upp och dränerades. Ett par veckor senare uppstod en svullnad/böld på sidan av halsen och hunden fick feber. Bölden dränerades genom huden utan att någon främmande kropp kunde hittas. När bölden kom åter gjordes ultraljud och en inkapslad pinne kunde hittas och opereras ut.

Wachtel med hosta

Ägare hade noterat intensiv hosta efter jakt, som hade avtagit efter en vecka. Hunden var fortsatt trött och hade lätt feber och upplevdes onormalt andfådd vid lätt ansträngning. Plötsligt fick hunden akuta andningsbesvär med snabb ytlig andning. Lungröntgen visade på lunginflammation i en mindre lunglob och fri luft i brösthålan misstänkt orsakad av kollapsad lunglob. Hunden opererades, lungloben togs bort och under operationen hittades en liten grankvist som orsakat hålet och låg fritt i brösthålan.

Hamiltonstövare med böld på bröstsida

Hunden hade under längre tid haft sämre ork vid jakt och en svullnad vid buksidan som kom och gick och till slut uppstod en varfylld böld. Bölden tömdes utan att hitta något främmande föremål. Efter en tid blev buksidan mer och mer inflammerad och till slut gjordes en större operation där en liten växtdel inkapslad mellan muskellagrena i buksidan hittades.

Jämthund med svullet öga

Ägare sökte för att hunden svullnade upp kraftigt runt ena ögat cirka en vecka efter jakt. Dagen efter jakten hade hunden visat lite besvär från ögat, men det hade snabbt gått över. På skiktröntgen sågs en infektion i ögonhålan runt ögat och en misstänkt främmande kropp bakom ögat. Hundens opererades och den främmande kroppen avlägsnades (ax). Trycket i ögonhålan hade dock gett irreversibla skador på nervvävnaden och hunden förlorade synen på ögat.

Förebyggande åtgärder

Eftersom våra hundar ofta befinner sig utom synhåll under jakt är det lätt att missa tillfället när skadorna inträffar. Att kontrollera mun/svalg och ögon efter avslutad jakt är bra och att försöka skölja bort synligt skräp med koksaltlösning eller rent kranvatten. Långhåriga hundar som rör sig mycket i ängsmarker kan med fördel kammas efter jakt för att få bort växtdelar från pälsen.

Text och foto: Josefin Hållbus

Allt om Jakt & Vapen.

Oftast är det ganska lätt att avgöra om hunden är allmänpåverkad eller inte. Eftersom vi lever ihop med våra hundar ser vi om något avviker från det normala. Det kan vara bra att försöka bedöma på vilket sätt hunden är dämpad, till exempel trött/orkeslös i kroppen, mentalt nedsatt som exempelvis svår att få kontakt med.

Kroppstemperatur

Tempen mäts med en vanlig ändtarmstermometer i analöppningen. Om hunden inte är väldigt van att bli tempad kan det underlätta om man är två, en person som håller hunden, gärna under magen. Sätt lite vaselin eller liknande på termometern och för in den cirka 1,5 centimeter. De flesta termometrar piper när mätningen är klar. Normal kroppstemperatur är cirka 37,5 till 39,0 grader. Tempen kan ligga något lägre om det till exempel finns avföring som ligger i vägen och kan bli något högre om hunden nyligen har ansträngt sig eller blir väldigt stressad av undersökningen.

Slemhinnor

Slemhinnefärg undersöks enklast i munnen, på tandköttet över tänderna eller i kinden. Slemhinnorna är normalt rosa, ofta lite mer rödaktiga efter ansträngning. Tandköttet kan vara mer rött precis i kanten mot tänderna om hunden exempelvis har tandsten, så titta lite högre upp.

Vissa hundar är pigmenterade (svart/grå-färgade) i slemhinnan i munnen, men ofta finns något ställe där det är opigmenterat. Bleka slemhinnor kan vara tecken på blodbrist som tagits upp i ett tidigare nummer. Blåaktiga slemhinnor indikerar syrebrist.

Muninspektion

Titta gärna i munnen/svalget på din hund när den är frisk. Pannlampa underlättar för att se ordentligt. Kolla igenom tänderna och tungan så du vet hur munnen ser ut normalt, det underlättar när huden är sjuk. Känn på utsidan av halsen vid struphuvudet, man kan trycka lätt på vardera sida och ner längs luftstrupen. Det är normalt att hunden reagerar lätt med att till exempel svälja eller harkla till, men om den har något problem med hals eller svalg kan den reagera mer kraftigt på detta.

Luftvägar

Titta efter nosflöde eller blod. Det kan ­komma mindre mängd klar vätska från nosborrarna normalt men det ska inte komma blod eller var från nosen.

I vila ska hunden andas med munnen stängd, men den kan öppna munnen tillfälligtvis exempelvis om den är varm. Normalt höjs framför allt bröstkorgen vid andningen, men en hund med andnöd kan ibland ta i mycket mer med buken vilket indikerar att den har svårt att få i sig tillräckligt med luft, detta kallas för buk. I vila (när hunden ligger helt lugnt och sover) är normal andningsfrekvens 15–25 andetag per minut. Om andningsfrekvensen i vila går över 30 andetag per minut kan man misstänka att den har något bekymmer med lungorna, till exempel lunginflammation eller lungödem. Detta är speciellt viktigt att hålla koll på hos hundar med tidigare problem som exempelvis hjärtsjukdom eller jaktödem.

Hjärtslag/puls

Pulsen är lättast att känna med pekfinger och långfinger högt på insidan av låret, upp mot ljumsken. Normal puls i vila är cirka 60–120, men kan variera mellan individer så bäst är att räkna någon gång när hunden är frisk. Hundars hjärta slår normalt lite olika snabbt beroende på om de andas in eller andas ut, så en liten regelbunden variation i pulsslagens intervall är normalt.

Buken

Man kan känna på buken bakom revbenen med en hand på vardera sida, lite som man knådar en deg. Man får börja försiktigt då många hundar spänner sig när man gör detta. Värt att notera är om hunden reagerar ovanligt mycket på detta eller om buken känns uppsvälld som en ballong.

Könsorgan

Kontrollera penis och testiklar på hanhunden. Penis ska normalt ligga inne i förhuden, och normalt kan man känna en avlång smal benstruktur mitt på penisskaftet, det är hundarnas penisben. Testiklarna är normalt relativt jämnstora med en liten mjukare struktur i bakkanten, storlek som en ärta på en normalstor hund. Tydligt olikstora eller ömma testiklar är tecken på sjukdom.

Vulva på tik kan variera lite i storlek beroende på var i löpcykeln hon befinner sig. Tikar löper normalt cirka två gånger/år men kan ha kortare och längre intervall mellan löpen. Titta efter flytningar, speciellt på den intakta tiken är detta viktigt under de första två månaderna efter löpet, då riken för livmoderinflammation (pyometra) är som vanligast. Känn också länngs juvret på tiken, normalt har tikar tio juverdelar. De kan svullna under skendräktighetsperioden, 2-3 månader efter löp, då tikar kan få mjölk­produktion även om hon inte är dräktig. Juvret ska dock inte kännas knöligt, det kan vara juvertumörer. Även kastrerade tikar kan få juvertumörer.

Hudturgor

Lyft upp ett hudveck på hjässan, i nacken eller mellan skulderbladen. När du släpper ska huden gå tillbaka inom ett par sekunder. Gör den inte det kan det vara tecken på uttorkning.

Rörelsestörning/hälta

Om hunden är halt är det bra att försöka beskriva hur kraftigt halt den är. Veterinärer brukar använda sig av en 5-gradig skala där grad 1 är en lätt hälta som knappt är synbar, till grad 5 som är en kraftig hälta då hunden håller upp benet konstant och inte sätter ner benet i marken alls. Den kraftigaste hälta brukar också kallas blockhälta. Vissa skador ger hälta som förvärras efter vila och värmer ur när hunden rör sig, medan andra typer av hältor ser mer efter en stunds rörelse. Vid problem från ryggen får hunden ibland ett kutryggigt rörelsemönster och kan få svårt att hoppa upp i bil eller gå i trappor.

Vinglighet/balansstörning kan vara tecken på neurologisk skada. En av de mest allvarliga och akuta neurologiska sjukdomarna är förlamning, som oftast ses på ett eller båda bakbenen i samband med ryggskador. Ett tidigt tecken kan vara att hunden sätter i ovansidan på tassen när den sätter ner benet, vilket kan progrediera till total förlamning, det vill säga att hela benet bara släpar när hunden tar sig framåt.

Till sist

Om du misstänker att något inte är som det ska med din hund och du behöver ­kontakta en djurklinik för rådgivning kommer personal­en också sannolikt att fråga följande saker.

• Äter/dricker och kissa/bajsar hunden ­normalt?
• Har den någon tidigare sjukdomshistorik eller medicinering?

Om du själv har möjlighet att göra en grundläggande bedömning av din hunds status blir det mycket lättare för kliniken att försöka bedöma till exempel hur akut din hunds sjukdomstillstånd är.

Text: Josefin Hållbus

Allt om Jakt & Vapen.

Hundens ryggkotpelare, det vill säga ryggkotor på rad, sträcker sig från nacken och hela vägen ut till svanstippen. Runt kotorna finns ett stort antal små muskler, vars funktion är att stötta ryggkotpelaren och skydda den mot stötar och slag. Utanför dessa mindre muskler finns flera större muskler, de vi känner på hundens nacke, rygg och svans. Mellan varje ryggkota finns diskar, vilket är stötdämpande broskskivor som förhindrar att kotorna går emot varandra. Dessa broskskivor är fyllda med ett mjuk, geléaktigt innehåll som gör att den är flexibel och kan motstå de rörelser som sker i ryggkotpelaren. Inuti ryggkotan finns ett hålrum (kotkanalen) där ryggmärgen ligger. I ryggmärgen finns alla viktiga nerver som bland annat styr rörelsen i benen, men också förmågan att urinera och ha avföring på ett normalt sätt.

En hund med ryggsmärta kan ha smärta i en eller flera av ryggens olika delar. Det vanligaste är stelhet eller ömhet i muskulaturen runt ryggen, som kan komma sekundärt till att hunden på något sätt skadat sig eller arbetat på ett sätt att den har överbelastat sig. Detta kan liknas vid ryggskott, och kan komma plötsligt eller mer gradvis. Det är inte ovanligt att muskler som inte mår bra under en längre tid kan påverka nerver i området, men detta är svårt att diagnosticera hos hund om man inte ser tydliga tecken på nervbortfall.

Vad som däremot är allvarligare och ofta tydligare är när hunden får ett diskbråck. Detta sker när disken antingen har tryckts mot kotkanalen och därmed ryggmärgen, eller brustit så diskmassan har kommit ut i kotkanalen. När disken eller dess innehåll trycker mot ryggmärgen kan denna skadas. Detta kan ge en nedsatt funktion i hundens bakben eller i alla fyra ben, beroende på vart diskbråcket sitter. Det kan även uppstå blödningar runt och i ryggmärgen som förvärrar tillståndet.

Diskbråck är mer ovanligt än mildare problem med ryggsmärta. Dock kan även en mildare smärta vara ett förstadie till diskbråck, alltså när disken ännu inte spruckit/förskjutits helt men det är en tidsfråga innan detta sker.

Vissa raser är överrepresenterade, då de har en ryggkotpelare med en annan utformning. Detta gäller exempelvis tax. Ett diskbråck kan ske i alla ryggkotpelarens delar, utom i svansen. Det är vanligast att diskbråcken sitter i övergången mellan bröst- och ländrygg, och näst efter detta i nacken.

Symptom och akut behandling

En hund som har ryggsmärta kan visa det på olika sätt och symptomen beror också på var och hur stort område i ryggen hunden har skadat.

Vanligt är mildare och mer generella symptom på att något är fel, såsom trötthet eller dålig aptit. Hundar som har ont i nacken kan vara ovilliga till att böja sig till mat- och vattenskålen, och sitter smärtan längre bak undviker hunden gärna att hoppa upp och ned i möbler eller bilen samt vara tveksam till att gå i trappor. Ryggsmärta kan också visa sig som hälta, eftersom hunden dels kompenserar genom att spänna andra muskler (exempelvis fram- och baksida lår) men alltså även kan ha påverkan på nerver kring ryggkotpelaren som sprider sig ner i benen.

Vid mer allvarlig smärta är det inte ovanligt att hunden skriker eller piper till vid tillfällen när smärtan kommer mer akut. Detta kan ibland verka provocerat, men är kopplat till att hunden just då gjorde en rörelse som gav extra akut smärta. Det är generellt ovanligt att hundar skriker vid andra smärttillstånd än just ortopedisk smärta (smärta i rörelseapparaten).

Om hunden drabbats av ett diskbråck kan också symptomen variera från smärta till total förlamning, beroende på hur omfattande skadan är och var den sitter. Ett diskbråck kan starta som mildare tecken på smärta enligt ovan, och det är inte heller ovanligt att djuret upplevs vingligt eller ostadigt på ett eller flera ben.

Dock finns alltid en risk för försämring om en disk är trasig, och om djuret får ett allvarligt diskbråck långt fram i halsen finns risken för förlamning på alla fyra ben. Längre bak brukar framför allt bakbenen bli förlamande. Även urinblåsa och analsfinkter påverkas av sådana diskbråck, vilket kan göra att hunden blir inkontinent.

Vid en akut (misstänkt) ryggsmärta bör hunden hållas i stillhet så gott det går, då aktivitet ökar risken för att en utsatt disk går sönder eller förflyttas helt och hunden därmed drabbas av ett diskbråck. Då det ofta är svårt att skilja ett diskbråck från muskulär smärta, är rekommendationen alltid att vila hunden, undvika hopp upp och ned samt trappor. Det är även bra att höja upp mat- och vattenskålar för att hunden ska slippa böja eller sträcka sig för att nå dessa. Vid tydliga symptom på smärta bör hunden behandlas med smärtstillande mediciner.

Vad gör veterinären?

Om man misstänker att hunden har ryggsmärta som inte går över med vila, bör denna undersökas av en veterinär. Vid den allmänna undersökningen görs också en neurologisk undersökning, där man utesluter eller bekräftar att nervfunktionen hos hunden är störd.

Diskbråck är alltid en misstänkt diagnos vid ryggsmärta, och viktigt att bekräfta eller utesluta. Vid undersökning kan man försöka dela in diskbråcken i olika grupper utifrån allvarlighetsgrad:
1. Smärta från ryggen men normal nervfunktion.
2. Nedsatt motorik (rörelse) i ett eller flera ben men hunden kan fortfarande gå.
3. Förlamning i ett eller flera ben men kvarvarande smärtkänslig – hunden kommer reagera vid exempelvis nyp i tårna.
4. Förlamning i ett eller flera ben och ingen smärtkänsel kvar.

Att bekräfta ett diskbråck, alltså skilja en sjuk disk från en frisk, är däremot lite svårare. De flesta diskbråck syns inte på vanlig röntgen, eftersom brosk inte syns. I vissa fall kan dock förstörda diskar bli förkalkade, vilket syns på röntgen. Eftersom det dock är osäkert rekommenderar man numera en skiktröntgen eller i vissa fall magnetkameraundersökning för att diagnosticera ett diskbråck. Man kan då se exakt vart diskbråcket sitter, och planera eventuell kirurgi efter detta.

Man bör komma ihåg att en hund som ska genomgå mer avancerad bilddiagnostik behöver sövas eller få lugnande för detta. Då kommer alla muskler slappna av, och oförsiktig hantering kan göra att ryggkotpelaren blir än mer skadad. I de fall där ryggsmärtan är mildare undviker man därför ibland bilddiagnostik, och provar konservativ behandling först.

Konservativ behandling av ryggsmärta eller milda diskbråck (utan nervbortfall, grupp 1 och 2 ovan) består i strikt vila, där hunden ska hållas i stillhet. I allvarligare fall vill man att de inte ska röra sig alls utan vara i bur eller kopplad, och endast rastas mycket korta promenader för att göra sina behov. Man vill också behandla med smärtstillande och antiinflammatorisk medicin för att kroppen ska få läka. Man bör komma ihåg att en konservativ behandling tar tid, men i de flesta fall sker förbättring inom 2–8 veckor.

För hundar med allvarligare diskbråck (grupp 2 och 3 ovan) eller de med en ryggsmärta som inte svarar på konservativ behandling bör man göra en ny utvärdering och troligen gå vidare med skiktröntgen eller MR. Hundar med allvarliga diskbråck kan genomgå en operation där kotkanalen öppnas upp och diskmassan som finns i kotkanalen tas bort och därmed även trycket på ryggmärgen. Detta är dock ett känsligt område och operationen i sig kan medföra att symptomen efter till och med blir värre på grund av den svullnad som uppstår efter ingreppet. Det kan också vara så att ryggmärgen blivit så skadad av diskbråcket att funktionen aldrig återfås, även om operationen går bra. Detta kan ske oavsett hur länge hunden haft symptom innan operationen. Det går därför aldrig att garantera att hunden kommer tillbaka till där den var innan skadan.

Rehabilitering

En hund som har drabbats av ryggsmärta och behandlats konservativt (med vila och vid behov smärtlindring) bör få lång återhämtningstid på sig innan den är tillbaka i samma arbete som innan problemen uppstår. Detta på grund av risken för en akut försämring, med exempelvis ett allvarligt diskbråck som följd.

När hunden har hållits i stillhet enligt rekommendation från behandlande veterinär och medicinsk behandling är avslutad, kan motionen försiktigt och gradvis ökas upp. Det handlar dock om att gå från total koppelvila till initialt längre promenader och utvärdera att detta fungerar bra, innan man väljer att öka aktiviteten ännu mer. Det är viktigt att låta återgången till där hunden var innan ta tid. En hund som haft problem med ryggsmärta kan må bra av att tills vidare undvika hopp i den mån det går, samt få behålla sin mat- och vattenskål högt. Detta kan minska risken för återfall.

En hund som blivit förlamad och har opererats för diskbråck kräver betydligt längre rehabiliteringsperiod, och i många fall tar det upp till 6 månader innan man ens kan bedöma hur bra hunden kan bli. Den kan behöva hjälp och träning med att stå/gå och dessutom behöva ha hjälp med att tömma urinblåsan under tiden. Vissa hundar har även svårt att vända sig själva, varvid omvårdnaden blir väldigt omfattande.

I både mildare fall av ryggsmärta där man framför allt misstänker trauma eller muskulärt problem och fall där hunden är förlamad kan det vara bra att se till att få en ordentlig rehabiliteringsplan. Hundar som har eller har haft ont kommer precis som vi ändra sitt rörelsemönster för att undvika smärta. En sjukgymnast kan undersöka hunden och ge tips om vad man bör tänka på i vardagen för att få tillbaka sin hund i så bra skick som möjligt, på så kort tid som möjligt.

Sammanfattningsvis

Ryggsmärta är relativt vanligt förekommande hos hund, och kan båda sitta på olika ställen på ryggen (från nacke till ländrygg) och i olika struktorer (muskler, leder, diskar). De milda symptomen är ofta ganska lindriga och ibland svårtolkade, men en hund med en skadad disk kan snabbt bli mycket sämre, till och med förlamad.

Misstänker man att hunden har ont i ryggen bör den initialt hållas i stillhet några dagar för att se om det blir bättre. Om ja, ökas motionen försiktigt upp igen för att se hur hunden reagerar. Om den blir sämre, eller inte bättre, är ett veterinärbesök på sin plats, för en ordentlig undersökning och smärtlindring. En hund som får allvarliga symptom, exempelvis problem med att röra benen, skriker eller har svårt med urin/avföring, bör undersökas akut. Hos de flesta blir symptomen dock inte så allvarliga.

Text: Anna Pettersson

Allt om Jakt & Vapen.

För oss som jagar med våra hundar är det naturligt att tänka att en bra jakthund är en bra avelshund. Den jagar som man själv önskar, håller över dagen och på lång sikt och återhämtar sig bra. Det kan dock vara bra att försöka se på det med ett lite objektivt synsätt. De flesta rasklubbar har någon form av jaktprov som ska försöka mäta hundens genetiska jaktegenskaper och även dressyrbarhet. Jaktprovens utformning skiljer sig en hel del mellan de olika typerna av hundar vi jagar med idag och är ofta, men inte alltid, en bra grundläggande värdemätare av jaktegenskaper. Vissa typer av jaktprov premierar egenskaper som kanske inte alltid representerar det som är mest viktigt under praktisk jakt med hunden. I fallet med till exempel retrievers finns idag två olika typer av apporteringsprov, och vilka av dem som premierar de hundar som är bäst för jakt råder det delade meningar om. Det kan också vara så att hunden används till helt annan typ av jakt än den rasklubben tycker är ändamålsenlig. Förutom att tänka på alla de goda jaktegenskaperna din hund har gäller det också att tänka på vilka negativa egenskaper den har, och fundera över ifall du skulle vara lika nöjd om din hund framför allt nedärver de dåliga egenskaperna. När det kommer till jaktprovsresultat är jag personligen mest intresserad av att titta på hundens och hundens släktingars resultat i unghundsklasser, speciellt i de fall hunden visas och har tränats av en oerfaren förare.

Exteriör

En avelshund bör ha en ändamålsenlig exteriör utan större avvikande fel. Ett godkänt resultat på utställning är en bra början även om utställningsbedömning liksom jaktprov är en subjektiv bedömning. Tyvärr är en del jakthundsraser uppdelade i jaktlinjer och sällskapslinjer. Detta gör att en jakthund med bra exteriör men med exempelvis annorlunda päls inte alltid får så bra resultat på utställning, men det är åtminstone en början. Vissa exteriöra fel är så pass allvarliga att de direkt diskvalificerar från avel.

Jakthunden är en ”vanlig” hund de flesta timmar på dygnet.

Mentalitet

Även om jaktlust är viktigt för en jakthund får man inte glömma bort att den är en vanlig hund under de flesta timmar på dygnet. Även om man har hunden i hundgård och aldrig inne är det besvärligt att ha en svårhanterad eller till och med folkilsk hund när man behöver hantera den, vilket kan bli extra viktigt i samband med dräktighet, förlossning och laktation. Enligt jordbruksverket är det dessutom inte tillåtet att använda överdrivet agressiva eller rädda hundar i avel.

Hälsa, för rasen och för hunden

De flesta rasklubbar har rekommendationer för vilka hälsoundersökningar som ska göras inför parning. Det kan vara HD-röntgen, patellaundersökning eller ögonlysning. Vissa raser har krav på testning/undersökning inför avel för att få registerna valparna i SKK.

DNA-test för olika genetiska sjukdomar blir också alltmer populära, då forskare funnit den sjukdomsframkallande genen för allt fler sjukdomar. Om testet registreras av SKK (på hunddata) behöver en veterinär ta provet och intyga hundens identitet i samband med provtagning. Det är dock mycket få tester som SKK för närvarande registrerar, mer information finns på SKKs hemsida.

När det gäller hälsa behöver du också fundera på om din tik är tillräckligt frisk för att bära, föda fram och ge di åt en valpkull. Det innebär en stor belastning på kroppen. Hundar med till exempel kroniska hältproblem eller hudproblem är typiskt dåliga kandidater för avel. Det är inte alls ovanligt att tikar med sådana problem blir mycket sämre under dräktigheten och de allra flesta mediciner är inte testade med avseende på säkerhet för dräktiga djurs foster.

Dräktighet och förlossning kan innebära en risk för din hund. Det är tack och lov ovanligt med så stora komplikationer att tiken inte klarar sig, men man ska ha tänkt tanken innan man parar sin hund.

Tilltänkt hane

När du väl bestämt dig för att ta en kull på din tik är det dags att leta efter en lämplig hane. Ofta har rasklubbarna listor över meriterade hanhundar. Här behöver man se över sin hunds fördelar och nackdelar, självklart se till att ägaren har gjort all testning som behövs som är relevant för rasen. Fundera över hur du kan komplettera din hunds svagare sidor. En väl beprövad hane, som har visat sig vara en individ som nedärver viktiga egenskaper kan kanske vara ett säkrare kort om du ska ta din första kull. För att bevara den genetiska variationen i rasen är det däremot viktigt att inte samma hane får alltför många avkommor.

Prata med ägaren, kunniga bekanta eller avelsrådet. Du får dock vara beredd på att du kommer få många olika svar!

Det innäbär en stor belastning på kroppen att bära valpar.

Tid och planering

En okomplicerad dräktighet, förlossning och efterföljande tiden med en valpkull kräver en hel del tid och engagemang. Händer det något under vägens gång, till exempel komplikation med valpning eller laktation kan det bli otroligt arbetskrävande för dig som ägare, så det gäller att du har möjlighet att vara flexibel när det gäller arbete och andra åtaganden. Många väljer av praktiska skäl att para sin hund på våren så att den senare delen av valptiden infaller under sommaren. Det blir oerhört mycket lättare om man har möjlighet att ha valparna ute när vädret tillåter. Se över vad som gäller för hundens veterinärvårdsförsäkring på förhand, om du har en sådan. Om det uppstår komplikationer under till exempel förlossning, är det bra att veta specifikt för vad som gäller. Ett akut kejsarsnitt kan bli mycket kostsamt, speciellt utanför kontorstid vilket inte är helt ovanligt.

Om du har en bra tik, men inte själv har praktisk möjlighet att ta hand om valpkullen kan kanske uppfödaren vara intresserad av att låna in tiken i sin kennel. Se då bara till att göra upp ett avtal med alla eventualiteter reglerade på förhand. Avtal om tillfällig inlåning av tik finns på SKKs hemsida.

Valpköpare

Var beredd på många samtal från potentiella valpköpare. Förhoppningsvis är det många som är intresserade av din tiks valpar. Har du tur kan du välja vilka du kan sälja dina valpar till. Tänk på att mycket kan hända även efter förlossningen. Till synes friska valpar kan dö snabbt utan förvarning och valparna kan visa sig ha fel som upptäcks vid veterinärbesiktning som kan få valpköparen att backa. Har du otur och får många valpar och få intressenter kan du stå med flera valpar ”över” och bör ha funderat på förhand hur du löser den situationen. Var också beredd på att valpköpare, särskilt oerfarna, kan komma att kontakta dig angående allt möjligt under hela hundens liv.

Grundregler och djurskyddslagen

Det finns ett antal regler för hur man får lov att använda en hund i avel, som exempel regleras hur ung eller gammal tiken får lov att vara. SKK har sina regler, som gäller alla medlemmar. Jordbruksverket har också regler, som gäller alla djurägare, även de som inte är medlemmar i SKK. Mer detaljer om parning, dräktighet och förlossning i senare nummer.

Text & foto: Josefin Hållbus

Allt om Jakt & Vapen.

Noskvalster (Pneumonyssoides Caninum) hos hund påvisades första gången i Sverige 1971 och en tidig studie visade att 2% av de undersökta hundarna bar på parasiten. Under 90-talet gjordes en ny studie vid SVA (Statens Veterinärmedicinska Anstalt, Uppsala) på 534 hundar där man hittade noskvalster hos 21% av de undersökta hundarna. Man har även gjort liknande studier på katt och räv men inte kunnat påvisa noskvalsterinfektion hos dessa arter. I norska studier har man visat en liknande utbredning hos hundpopulationen som i Sverige.

Noskvalster är en liten parasit men med sina 1–1,5 millimeter är de synliga för blotta ögat och i vissa fall kan man se det gulvita lilla kvalstret på nosspegeln eller i yttre delen av nosen. Vanligast är dock att de håller sig längre in i nosen och i bihålorna där de trivs bäst och det är generellt ovanligt att man ser dem.

Noskvalster har påvisats i många delar av världen men tycks vara vanligast i Sverige, Norge och Finland. Detta kan bero på att vi, åtminstone historiskt sett, inte använder lika mycket parasitmedel här som i många andra länder och på vårt klimat som sannolikt är gynnsamt för parasiten.

Lever länge i fuktig miljö

Noskvalster dör inom 24 timmar i vanlig rumsmiljö men kan klara sig upp till tre veckor i fuktig miljö, både i rumstemperatur och kylskåpstemperatur. Vid experimentella studier så har man haft problem att studera noskvalster på grund av svårigheterna att få dem att överleva utanför nosen så troligt är att de kräver optimala förhållande för att överleva så länge som upp till tre veckor och de tycks tappa i livskraft och förmåga att återsmitta nya hundar ju längre tid de är utanför huvudvärden.

Symtomen är ofta ospecifika och subtila och väldigt sällan allvarliga. Det kan vara försämrat luktsinne, nysningar, inåtdragningar, klåda i nosen eller lindrig snuva. Som nämnts tidigare kan man i ovanliga fall även se parasiten i eller på nosen framförallt när hunden ligger och sover. Eftersom symtomen är ospecifika kan de också tyda på andra sjukdomstillstånd som infektioner, allergier och främmande föremål i nosen. Symtom som kan tyda på att det är något annat än noskvalster är till exempel nedsatt allmäntillstånd, trötthet, rikligt näsflöde, näsblod, smärta från nosen eller feber vilket är symtom som oftast inte ses om det enbart rör sig om noskvalster.

Symtomen varierar

Det är oklart hur vanligt noskvalster är hos våra svenska hundar och även om studierna från 90-talet visar på så höga siffror som att var femte hund är infekterad med noskvalster så använder vi mer fästingprofylax i dagsläget vilket troligen också har viss effekt på noskvalsterförekomsten. Det varierar också från hund till hund hur mycket symtom de uppvisar. Djurägare med hundar som haft noskvalsterinfektion rapporterar också att intensiteten på symtomen kan variera över tid vilket man inte kunnat fastställa någon orsak till.

Noskvalster hör inte till normalfloran hos hund så i de fall man ser parasiten så är det nog för att ställa diagnos. Om man inte ser parasiten så är det svårt att ställa en definitiv diagnos och är misstanken om noskvalster stark är det vanligt att man först gör en så kallad diagnostisk provbehandling med ett antiparasitärt medel. Om hunden svarar på behandlingen och blir symtomfri antar man att noskvalsterinfektion var orsak till symtomen. Om hunden inte svarar på behandlingen är det sannolik någon annan orsak till symtomen och man kan då behöva gå vidare med andra undersökningar.

Om misstanken inte är så stark eller om hunden också har andra symtom väljer man ibland att utesluta andra orsaker först med hjälp av till exempel blodprover, bilddiagnostik såsom datortomografi, endoskopi, nossköljning eller biopsier.

Endast ett läkemedel

I Sverige finns det endast ett läkemedel som är registrerat för behandling av just noskvalster men det finns andra preparat, både i tablettform och spot-on, som också anses effektiva mot parasiten. Behandling av faktisk noskvalsterinfektion är ofta effektiv och det är väldigt god prognos för fullt tillfrisknande. Om hunden inte svarar på behandlingen händer det att man testar att behandla igen med ett annat preparat men om hunden efter det fortsatt uppvisar symtom bör man överväga vidare utredning för att fastställa orsaken. Värt att veta är att i likhet med vissa andra parasitbehandlingar (till exempel rävskabb) kan symtomen till en början bli värre innan de blir bättre. Detta är viktigt att veta så att man inte avbryter behandlingen innan den är klar i tron om att den inte är effektiv.

Man har inte helt kunnat fastställa smittvägarna men mest sannolikt är att noskvalster smittar direkt från hund till hund men troligen förekommer också viss omgivningssmitta. Att noskvalsterinfektioner tycks vanligare på hösten är säkert en kombination av att det är fuktigare ute vilket förlänger parasitens överlevnad, att de andra parasitmedlen som man vanligtvis ger mot fästingar under sommaren börjar gå ur kroppen men också faktumet att många jägare uppmärksammar att hunden spårar sämre och upptäcker det av den anledningen.

Noskvalster förekommer i allra högsta grad som orsak till nosproblem och försämrat luktsinne men det är viktigt att tänka på att det kan finnas många andra anledningar till att hunden inte presterar som förväntat. Det är viktigt att hålla koll på andra faktorer som kan ge en indikation om annan sjukdom såsom minskad ork, nedsatt allmäntillstånd, minskad aptit, hosta och feber och att informera den behandlande veterinären om detta. Risken finns annars att en annan sjukdom missas och det tar längre tid till diagnos och rätt behandling. Just tidsaspekten och risken för kroniska problem är i synnerhet relevant hos de arbetande hundarna där prestation är extra viktigt.

Text: Emma Lindblad-Åström
Foto: Privat

Allt om Jakt & Vapen.

Om den här stödjande muskulaturen försvagas eller helt försvinner bildas det ett bråck bredvid rektum/anus mellan svansen och bäckenbotten och då kan vissa bukorgan åka bakåt i bråcket. Det vanligaste är att rektum dilateras och skjuts bakåt och att bukfett och omentum ansamlas i bråcksäcken men ibland hamnar även prostatan, paraprostatiska cystor och urinblåsan i bråcket.

Det vanligaste är att muskeln som heter levator ani förminskas eller försvinner helt (atrofierar).

Symptom

Ofta kommer symptomen smygande efterhand som musklerna i bäckengördeln försvagas, bråcket kan uppstå på ena eller båda sidorna (ser då lite ut som en babian), ibland samtidigt och ibland med månader/års mellanrum.

Vanliga problem vid perinealbråck är att hanhunden står länge och försöker bajsa men att det bara kommer små mängder avföring i taget, man ser ofta också en svullnad vid ena sidan om anus och det är alltså bråcksäcken som fyllts med vävnad som man ser. Det är också väldigt vanligt med förstoppning för att hunden helt enkelt inte lyckas att få ut all avföring.

Ibland får hunden akut svårt att kissa och då är det verkligen bråttom till en veterinär för då har urinblåsan slagits bakåt och hamnat i bråcket, när den ligger bakåtslagen så brukar urinröret nöras av så att hunden inte kan få ut någon urin.

Vem drabbas?

I stort sett alla hundar som får perinealbråck är okastrerade hanhundar men det förekommer även sällsynta fall bland kastrerade hanhundar. Att perinealbråck drabbar tikar är extremt ovanligt och har setts i ett fåtal fall i samband med dräktighet när ett livmoderhorn fallit bakåt på grund av den försvagade muskulaturen.

Oftast drabbas äldre hundar, de flesta är över sju år gamla.

Förut trodde man att det var vanligare hos hundar med kort svans men senare studier stödjer inte denna teori.

Varför blir det så här då?

Det är ingen som riktigt vet tyvärr men det är högst sannolikt en så kallad multifaktoriell etiologi där det är flera olika faktorer som samverkar:

Ärftlig predisposition: På grund av att vissa raser drabbas mer.

Hormonell obalans: Man tror att äldre hundars testiklar producerar östrogen, vilket leder till en förslappning av bäckendiafragmans muskulatur (men om man mäter östrogenhalterna i blodet så ses ingen ökning hos dessa gamla intakta hannar så den här teorin haltar lite).

Det finns bevis för att kastrering när ena sidans bråck reparerats kan hjälpa mot återfall på andra sidan. I en studie med 771 hundar var risken för återfall på andra sidan 2,7 gånger högre hos de som inte var kastrerade. Andra författare skriver om en ökad risk för att få ett nytt perinealbråck på mellan 23 och 47 procent om de inte kastreras.

I en studie så mätte man antalet androgenreceptorer (alltså receptorer som binder till testosteron) i bäckengördelmuskulaturen på kastrerade och okastrerade hanhundar som hade perinealbråck samt på kastrerade och okastrerade hundar som inte hade perinealbråck. Det man såg var att i perinealbråcksgruppen så fanns det betydligt lägre antal androgenreceptorer i muskulaturen.

Sedan mätte man androgenreceptorerna i bäckengördelsmuskulaturen efter att man kastrerat hunden och då fick de ännu fler androgenreceptorer. Så på något vis verkar det som att andelen androgenreceptorer skyddar mot muskelatrofi i bäckengördeln och alltså skyddar mot perinealbråck.

Relaxin är ett hormon som också kan vara en bidragande orsak till perinealbråck. Man har sett att hundar med perinealbråck har en högre andel relaxinreceptorer på/i muskulaturen kring bäckengördeln. Hanhundens huvudsakliga relaxinproducent är prostatan. Prostataförstoring samt prostatacystor, vilket också är vanligt vid perinealbråck, ger förhöjda relaxinnivåer. Man tror att cystorna innehåller en relaxinrik vätska och att denna då sköljer över musklerna i området där det då finns fler receptorer än vanligt vilket leder till en försvagning/förslappning i muskulatur och ligament.

Prostatasjukdom/förstorad prostata: 25-60 procent av hundarna med perinealbråck har en samtidig prostatapatologi. Det kan vara så att den förstorade prostatan leder till krystningar och tenesmer (smärta vid defekering) vilket ger tryck och uttänjning av musklerna i perinealregionen. Dessutom tror man att den förstorade prostatan glider bakåt och då också trycker på musklerna som tänjs ut ytterligare.

Neurogen atrofi: Man har sett att nerverna till de aktuella musklerna i bäckengördeln har blivit försvagade/atrofierat och man tror att det är en degenerativ process involverad. Kanske är det krystningarna vid defekering till exempel på grund av en förstorad prostata som gör att det blir ett för hårt drag i nervern.

Hur ställer man diagnos?

Genom rektalisering! Det går lätt att känna effekten av muskelatrofin och dilatationen i rektum, om man känner åt sidan så är väggen mot huden mycket tunn eftersom det inte finns någon stabiliserande muskelbuk där längre.

Behandling

Att ge mediciner och foder är tyvärr inte tillräckligt, man måste operera också.

Men inför en operation är målet med den medicinska behandlingen att få en mjuk avföring som det är lätt för hunden att krysta ut, man kan till exempel ge laktulos samt ett foder med mycket fibrer.

Den kirurgiska behandlingen går ut på att sy ihop bråckporten med de få muskler som finns kvar, man brukar lyfta en muskel från bäckenbotten och använda den som ett slags plåster och ibland lägger man även stabiliserande suturer kring ligament som finns i området. Sedan kastreras hunden för att skydda den mot fortsatt muskelatrofiering och för att förhoppningsvis förhindra att andra sidans muskler drabbas (så att den inte får ett nytt perinealbråck på andra sidan).

Ibland saknas det för mycket muskler, det finns inget att sy i, och då svär man lite och sedan kan man använda ett syntetiskt nät (ser ut lite som en tygbit) som man försöker sy fast i bråcköppningen eller så kan man flytta andra muskler till exempel från insidan av låret eller utsidan av sätesmuskulaturen.

Om urinblåsan har hamnat i bråcket så tömmer man den först på urin med en kanyl och sedan stoppar man tillbaka den på rätt plats och syr fast den mot bukväggen (så kallad cystopexi) så att den inte kan falla bakåt igen.

Att flytta muskler, sy fast urinblåsa, etcetera är också ganska smärtsamt så i de allra flesta fall lägger man en smärtstillande epiduralbedövning innan man börjar skära och patienten behöver bo kvar minst ett dygn på djursjukhuset för att få ordentlig smärtlindring, dropp och annan omvårdnad.

Prognos och komplikationer

Att operera perinealbråck är en ganska komplicerad operation och det finns mycket viktiga kärl och nerver i området som absolut inte får skadas och eftersom själva operationsområdet är precis bredvid analöppningen så innebär det en ökad risk för infektioner.

I studier har man sett att det sker postoperativa komplikationer i 19-45 procent av fallen, det vanligaste är infektioner (6,4-45 procent) lyckligtvis är det betydligt mindre vanligt med nervskador och blödningar.

Rapporter om återfall finns från 0-36 procent beroende på vilken studie det är man läser, själv tycker jag att de allra flesta faktiskt brukar bli bra om de har tillräckligt med muskler att sy i. Om man måste lägga syntetiska nät eller om det överhuvudtaget inte finns något att sy i så är prognosen sämre och återfallsrisken högre.

Och så den viktigaste frågan av dem alla, när kan min hund jaga igen?

Jag tycker att man skall vänta i ett par, tre månader minst för att operationsområdet skall få bra chans att läka, de där hundarna som skall skälla när de jagar får ett ganska högt tryck i buken och då tänjer det väldigt mycket på suturerna och den nyopererade muskulaturen så det är inte så dumt att vänta lite även om det är mitt i jaktsäsongen.

Text: Mia Norell Candetoft, veterinär på Anicura Albano Djursjukhus

Allt om Jakt & Vapen.

Symptomen kan variera och vi ser bland annat ett förändrat andningsmönster, hosta och rosslighet som tydliga symptom från luftvägarna men även trötthet, avmagring och feber kan vara tecken på sjukdom i luftvägarna. Det är således ibland en omfattande utredning som leder fram till en klar diagnos, men ofta ger symptomen åtminstone en vägledning om var i hundens luftvägar detektivarbetet ska börjar.

Ämnet är omfattande men denna artikel ger en kort överblick av hundens luftvägar, några av de vanligaste orsakerna som orsakar sjukdom samt hur man diagnosticerar och behandlar de olika tillstånden. I de allvarligaste fallen kan andningsproblem bli så svåra att hunden faktiskt inte får luft, och då gäller det att snabbt kunna få hjälp. Man bör dock komma ihåg att även faktorer utan­för luftvägarna kan göra att hunden andas annorlunda, och det är därför viktigt att ha kunskap på vad man ska hålla utkik efter.

Luftvägarnas anatomi och funktion

Till hundens luftvägar hör flera anatomiska områden. Luftvägarna börjar i noshålan, som leder ner mot svalget. Luftstrupen (trachea) går sedan intill matstrupen, men delar sig ut i små luftrör (bronker) som fördelar sig ut i lungorna. Till skillnad från människan, så består varje lunga av flera mindre delar (lober). På höger sida finns fyra lunglober och på vänster sida tre lunglober. I lungorna sker vid inandning ett utbyte av syre som när det kommer ner i lungorna går ut i blodet och transporteras till kroppens alla celler. I utbyte går koldioxiden – som är en restprodukt av ämnesomsättningen – till lungorna, och kan försvinna från kroppen med utandningsluften. Således får kroppen hela tiden syre och kan fungera normalt. Det är dock viktigt att alla delar av luftvägarna fungerar för att detta ska vara optimalt och kroppen därmed kunna prestera på max.

Det finns fysiska drag som påverkar luftvägarnas kapacitet. En hund med trånga nosborrar kommer ha en sämre förutsättning för ett effektivt luftflöde från den yttre miljön. Ofta har hundar med trånga nosborrar dock ofta allvarligare förändringar i framför allt svalget, där medfödd extra vävnad i området (bland annat mjuka gommen) gör passagen ner till luftstrupen trång. Dessa hundar har också svårare att göra sig av med värme, då en av andningsvägarnas viktigaste funktion är att på ett effektivt sätt kyla hund­en. Detta sker när den hässjar/flåsar och värme kan avsöndras genom ånga och saliv. De flesta raser vi använder inom jakten har dock inte denna typ av problem medfött, men individuella förändringar kan fortfarande finnas och är en viktig del att ha med i en eventuell utredning av andningsproblem.

Normalt ska en hund i vila andas med maximalt 30 andetag per minut. Valpar andas dock ofta lite snabbare. Så fort hund­en rör sig, riktar uppmärksamheten eller på något annat sätt blir påverkad kommer andningsfrekvensen (antal andetag per minut) stiga så det är alltid bäst att kontrollera denna på en sovande hund.

Hunden andas normalt med lika mycket kraft från både bröst- och bukhåla vilket gör att dessa områden rör sig synkron och i samma takt. Andning sker med hjälp av aktivering av muskler i brösthålan samt diafragman (mellangärdet). Normalt är detta inte viljestyrd utan sköts av vårt autonoma nervsystem.

Symptom på luftvägsproblem

Symptom från luftvägarna kan variera, både i typ och hur snabbt de kommer. En snabb andning som kvarstår och inte kopplas till exempelvis aktivitet är aldrig normalt. Ligger andningsfrekvensen över 30 andetag per minut under en konstant tid förekommer ofta även andra symptom, såsom trötthet efter­som kroppen inte får tillräckligt med syre.

I samband med en snabb andning ser man ofta ett förändrat andningsmönster, exempelvis då man ser att hunden tar i extra mycket med buken när den andas (bukpress). Detta beror ofta på att något i brösthålan gör att extra kraft krävs för att få ut luften ordentligt. Man kan i allvarliga fall också se en så kallad dyssynkron andning, där bröst-och bukhåla rör sig i olika takt. Detta är ofta ett akut tillstånd.

Hosta är ett annat vanligt tecken på symptom från luftvägarna, och denna kan vara rosslig eller låta mer skrällig beroende på grundorsaker till besvären.

När hunden inte kan syresätta sig kan man se att tunga, tandkött och ibland ytliga delar på huden får en blåaktig ton (­cyanos). Detta är tecken på en mycket allvarlig syrebrist och är något man alltid bör tolka som ett akutfall.

Symptom från noshålan är ofta något mindre akuta jämfört med de som kommer från den nedre delen på luftvägarna (fram­för allt lungorna). Nosflöden kan förekomma i flera olika typer, såsom slemmigt eller ren vätska. Akuta blödningar från noshålan förekommer också. Det är alltid viktigt att utvärdera om nosflödet kommer från en eller båda nosborrar, då detta ofta ger en ledtråd om orsaken.

Vid problem i luftvägarna kan symptomen även vara mer diffusa. En luftvägssjukdom kan starta med trötthet och minskad aptit, vilket leder till viktnedgång. Vid en infektion eller kraftig inflammation kan hunden också få feber.
De symptom som drabbar hunden kan i vissa fall ge en ledtråd om vad hunden drabbats av, men ofta krävs uteslutning av flera åkommor innan man kan landa i en slutlig diagnos.

Foto: Darius Murawski.

Några orsaker till luftvägsproblem

Symptomen vid luftvägssjukdom är många, och eftersom luftvägarna är långa så kan det finnas skador/sjukdomar i en eller flera av dessa delar.

I noshålan är det inte ovanligt att det fastnar främmande kroppar, och ett litet grässtrå eller ax kan ge kraftiga – och ofta akuta – symptom där hunden kommer nysa/fnysa och ofta klia sig mot nosen. Detta är symptom som går över så fort den främmande kroppen plockas bort. I oturliga fall kan dock även makroskopiska partiklar ta sig ner i de nedre luftvägarna, det vill säga ner i lungorna. Detta brukar ofta orsaka problem i form av lunginflammation eller till och med en bildning av en infektion (abscess) när kroppen reagerar mot den främmande kroppen.

Parasiter i noshålan (exempelvis noskvalster) är troligen en förekommande infektion, men denna är mycket svår att påvisa och ger mycket sällan kliniska symptom hos hunden. En del virussjukdomar ger inflammation i noshålan, exempelvis vid kennelhosta och då förkommer oftast någon form av nosflöde från båda nosborrarna. Noshåletumörer ger dock snarare ett enkelsidigt nosflöde från den drabbade sidan, och framförallt ett blodtillblandat sådant.

Även i svalget kan främmande kroppar fastna, men oftast större sådana såsom tuggknutor som hunden snabbt försöker svälja. Passerar den svalget, brukar sedan föremålet ta sig via matstrupen till magsäcken. Det finns även sjukdomar som drabbar strukturer i svalget, exempelvis när man ser en försvagning eller neurologisk dysfunktion av brosken (kollaps/pares av larynx) vilket gör att svalget inte öppnar sig helt vid in- och utandning. Detta ger svåra missljud, och symptomen kommer ofta smygande jämfört med om en främmande kropp akut fastnar i området.

Luftstrupen är nästa område som är en vanlig lokalisation för virussjukdom såsom kennelhosta. Detta ger en skrällande hosta. Även i luftstrupen kan främmande kroppar fastna, men det är tack och lov relativt ovanligt.

I lungorna kan flera olika typer av ­problem uppstå.

Lunginflammation (pneumoni) är oftast orsakat av bakterier, och kan ske efter att hunden har fått i sig dessa utifrån (aspire­rat), exempelvis om hunden kräkts och råkat svälja en del av detta. Bakteriell infektion kan också ske sekundärt till en virusinfektion och är en förekommande komplikation till en helt vanlig kennelhosta. Kennelhostan är annars en virusinfektion som de flesta hundar själva klarar av att hantera genom vila, men vid svårare infektioner med allmänpåverkan (hög feber, allvarlig hosta) eller aspiration kan sjukdomen snabbt bli allvarlig. Kennelhosta är också mycket smittsamt och hunden bör undvika att träffa andra hundar, åtminstone tre till fem dagar efter att symptomen har för­svunnit.

Vid sjukdom kan även vätska ansamlas antingen i lungvävnaden (lungödem) eller utanför lungorna, i brösthålan. Båda dessa ger snabbt allvarliga symptom i form av en förändrad andning. Lungödem ses bland annat vid hjärtsjukdom, där hjärtat inte längre klarar av att kontrahera ordentligt så blodet trycks ut i stora kroppspulsådern. Ansamling av blod i hjärtat kommer ge ett onormalt flöde, och vätska trycks ut i lungorna. Detta är mycket allvarlig och kräver akut behandling med vätskedrivande medicin. Prognosen är alltid osäker för en hund som har drabbats av lungödem.

Vätska som ansamlas utanför lungorna (hydrothorax) kan vara av olika former. Vid en akut olycka med trauma mot brösthålan skadas ofta lungorna och blödningar uppstår – och blod kommer ansamlas i brösthålan. Penetrerande skador kan också ge en infektion med varbildning på samma lokalisation.

Hos våra jakthundar kan också sårskador med penetration in till brösthålan snabbt vara livshotande. Normalt sett finns ett negativt tryck i brösthålan, som gör att lungorna kan fyllas med luft vid varje andetag. Om en skada sker som gör att ett hål – om än bara några millimeter stort – öppnas in i brösthålan kommer dock det negativa trycket försvinna och mängder med luft från omgivningen dras in i brösthålan. Detta kommer snabbt medföra en allvarligt påverkad andning. Det är alltid mycket viktigt att vara uppmärksam på hur hunden andas i samband med att man upptäcker ett sår på brösthålan, då skadorna kan vara mycket allvarligare än vad de ser ut.

Även parasitinfektioner och tumörbildningar förekommer i brösthålan och lungvävnaden. Symptomen vid dessa är dock sällan så akuta, utan har en mer smygande karaktär. Ofta förekommer också andra symptom, såsom exempelvis viktnedgång.

På grund av lungornas konformation kan även en lunglob snurra kring sin egen axel, och då ge ett akut stopp i blodflödet. Detta förekommer framförallt hos djupbröstade hundar av vissa raser och är relativt ovanligt.

Vi bör också komma ihåg att även orsaker utanför luftvägarna kan ge en påverkad andning. Exempelvis kommer en hund med feber andas snabbt och ytligt för att bli av med värmen. Även stress och smärta ger vanligtvis en hund som flåsar och andas snabbare än normalt, även om luftvägarna är helt friska.

Min hund har symptom från luftvägarna – vad gör jag?!

En hund som andas snabbt eller verkar ha svårt att få luft bör alltid omgående tas till veterinär för akut undersökning.

Vid mildare symptom från luftvägarna, såsom nysningar eller rinnande nos går det att avvakta om allmäntillståndet är gott. Ihållande besvär bör dock alltid utredas vidare då det kan finnas en orsak som inte kommer gå över av sig själv (exempelvis en främmande kropp).

Hosta hos hund är aldrig normalt, och kan vara ett av de första symptomen på hjärtsvikt med lungödem. Dock före­kommer hosta även vid virusinfektioner, där kennelhosta är den vanligaste orsaken. Även parasitinfektion i lungorna kan ge hosta. Det är viktigt att alltid söka vård om hunden ­verkar påverkad av sin hosta, exempelvis i form av trötthet eller nedsatt aptit. Om hunden hostar upp slem, skum eller annan vätska ska aldrig behandling med slem­lösande ske utan ordination från veterinär, då risken finns att vätskan aspireras enklare om den får en förändrad konsistens.

Eftersom allvarlighetsgraden hos de symptom som förekommer i luftvägarna varierar – liksom orsakerna till dem – är det svårt att ge en generell riktlinje för när man lugnt kan avvakta hemma eller inte. En riktlinje kan dock vara att en hund som mår bra i övrigt, ofta inte har en akut åkomma – men då kroppen är beroende av luftvägarna kan ­läget snabbt förändras åt det värre varvid man aldrig bör avvakta för länge med att försöka ta reda på vad som har drabbat hunden.

Vad gör veterinären?

Liksom symptomen och antal sjukdomar i luftvägarna, så är även utredning omfattande.

En grundläggande klinisk undersökning är alltid det första steget vid besvär från luftvägarna, inte minst då även andra fel än just i luftvägarna kan ge en påverkad andning, såsom kraftig smärta eller hög kropps­temperatur.

Om problemet har lokaliserats till luftvägarna är röntgen ofta ett förstahandsval för bilddiagnostik, men kan ibland vara svåra att tolka då den svartvita bilden som ges inte alltid visar de förändringar vi önskar se. Exempelvis kan inte tumörförändringar mindre än 0,5 cm i diameter synas på en vanlig slätröntgen. Vid lunginflammation ses röntgenförändringarna oftast inte förrän ett par dagar in i sjukdomen och hunden har då visat andra symptom en längre tid innan sjukdomen kan bekräftas via undersökningen. Röntgen brukar dock vara tillräckligt för att se ett lungödem, och ihop med den kliniska undersökningen kan således en akut hjärtsvikt diagnosticeras.

Röntgen av halsen kan ge en bild av tydliga främmande kroppar, men det beror på vad hunden svalt. En sten kommer synas tydligt, medan exempelvis tuggben eller tygmaterial är mycket svårt att se.

En känsligare bilddiagnostisk metod är skiktröntgen (datortomografi) men detta kräver att hunden får lugnande eller sövs, vilket oftast inte är önskvärt hos djur med nedsatt andningskapacitet då de läkemedel som behöver ges kommer påverka andningen ännu mer. Detta är tyvärr oftast inte ett reellt alternativ hos ett akut sjukt djur.

Vidare utredning som också kräver narkos är kameraundersökningar av noshåla, luftstrupe och luftrör. Detta är ett sätt att leta främmande kroppar, även om skiktröntgen oftast är det bästa alternativet. I samband med detta kan man också göra en så kallad lungsköljning, där sterilt koksalt deponeras i liten mängd och sedan sugs tillbaka. Vätskan analyseras sedan med avseende på exempelvis virus och bakterier.

Som komplement krävs oftast blod­prov­er, framförallt för att se om tecken på inflamma­tion eller infektion finns. Av­förings­prover kan ge indikation på eventuell parasitinfektion, men kan behöva upprepas då maskarna ofta utsöndras periodvis och kan missas om endast enstaka prov tas.

Om exempelvis en tumörförändring eller någon annan onormal struktur i lungorna hittas, kan ett vävnadsprov tas. Detta görs genom ett kirurgiskt ingrepp där man öppnar brösthålan mellan revbenen, och den vägen tar ett vävnadsprov.

Vid ett akut andningsproblem kommer dock utredning av luftvägsproblemet få vänta, då man istället snabbt behöver sätta in behandling för att försöka få hunden att må bättre och bli så stabil i sin syresättning av diagnostiken kan påbörjas.

Hjälp – min hund kan inte andas!

Den känslan bör snabbt ageras på, och hunden ska skyndsamt tas till närmaste veterinär! Stress förvärrar alltid andningsproblemen, så i den mån det går ska hunden hållas lugn på färden.

Eftersom andningsproblem kommer medföra en syrebrist i kroppen, kommer veterinären i första hand vilja ge hunden syrgas. Detta görs vanligtvis via att en mask hålles mot nosen. På intensivvårdsavdelningarna finns ofta möjlighet för mindre hundar att sitta i en bur med syrgas, och de större hundarna kan få en plastkateter med syrgas in i noshålan.

På grund av stressen det medför att ha andningsproblem – och att detta kommer förvärra symptomen – ger man oftast också någon form av ångestdämpande medicin i det första skedet. Just eftersom stress förvärrar tillståndet, är det också viktigt att hantera hunden varsamt och ibland måste vidare utredning vänta tills hunden är mer stabil.

Fortsatt behandling och åtgärd beror på underliggande orsak till andnings­problemen. De mest akuta tillstånden kräver dock de snabbaste åtgärderna. Misstänker man exempel­vis någon form av vätska eller luft i brösthålan bör denna snabbt tömmas ut, vilket görs relativt enkelt med hjälp av en kanyl. Hunden kommer då snabbt må ­bättre, och utredningen kan fortsätta.

All behandling av akuta andningsproblem kommer syfta till att få hunden att snabbt förbättra sin andning – och därmed kunna syresätta kroppen! Åtgärderna behöver vara snabba och effektiva för att hunden ska överleva sin sjukdom, och prognosen i allvarliga fall är alltid avvaktande. Till och med en enkel kennelhosta kan orsaka allvarliga andningsproblem i ett senare skede, och då gäller det att vara snabb med behandlingen. Vid just andningsproblem bör man därför alltid hellre fälla än fria – det vill säga söka hjälp innan symptomen blir för allvarliga.

Text: Anna Pettersson

Allt om Jakt & Vapen.

Skador eller sjukdomar är bakgrunden till att hundar också behövs som blodgivare. På flera platser runt om i Sverige finns det kliniker som ger blodtransfusioner, och på några djursjukhus finns även blodbanker vars funktion bygger på hjälp från friska hundar och deras ägare, så att produkterna finns där den dagen när det verkligen behövs.

I denna artikel kan du läsa om vem som behöver blod, när och hur man genomför en blodtransfusion och vem som kan donera blod.

När behöver en hund blod?

En påse donerat blod från en blodgivare kan användas i sin direkta form, eller behandlas för att få ut både röda blodkroppar (cirka 45 procent av volymen) och blodplasma (cirka 55 procent av volymen). De röda blod­kropparnas viktigaste funktion är att transportera syre i kroppen och är nödvändiga för alla kroppens celler och organens funktion. Blodplasmans viktigaste beståndsdel är olika typer av blodproteiner, som bland annat styr kroppens koagulation samt påverkar immun­försvaret. En blodpåse kan då alltså ges direkt, eller separeras till sina olika delar för att kunna hjälpa flera djur. Produkterna kan lagras över tid, vilket kallas att blodet bankas. Flera större djursjukhus har blodbanker som hela tiden har produkter tillgängliga för den dag då den kritiskt sjuka patienten behöver en blodgiva.

Olika orsaker kan göra att en hund be­höver få en blodprodukt.

För att kunna erbjuda patienter behandling med blodprodukter behöver djursjukhusen hjälp från friska hundar. Foto: Jonatan Fernström.

Det kan röra sig om trauma med stora blödningar, men också sjukdomar eller skador på inre organ. Vid blödningar exempelvis på grund av trauma väljer man oftast att ge helblod, det vill säga blod som inte delats till sina beståndsdelar. Detta blod tas gärna direkt från en hund till en annan, för att vara så färskt och livskraftigt som möjligt.

Även immunologiska reaktioner som påverkar hundens egna blodbanor kan göra att en blodtransfusion krävs. Om man har en hund som har en immunologisk sjukdom som ger anemi (blodbrist) kan en transfusion med röda blodkroppar (erytrocyter) vara livsuppehållande i väntan på utredning eller att insatt behandling ska ha full effekt. Detta gäller även hundar vars röda blodkroppar brutits ner av en toxisk substans, såsom vid lökförgiftning.

En hund som är mycket allvarligt sjuk kan också behöva blodprodukter för att kroppen ska få en chans att återhämta sig. Blodplasma används exempelvis till hundar som har problem med förmågan att koagulera sitt blod, vilket händer vid intag av vissa råttgifter. Vid blodförgiftning av annan orsak såsom allvarlig livmoderinflammation, magtarminflammation eller stora operation kan blodplasma hjälpa till med att upprätthålla ett korrekt blodtryck och tillföra kroppen de blodproteiner som snabbt förbrukas.

Blodgruppering och korstest

Hundar har olika blodgrupper, precis som hos människan. Man delar framför allt in hundens blodgrupper i positiv (har en specifik ytmolekyl på sina röda blodkroppar) och negativ (saknar den specifika ytmolekyl­en). Hundar med negativ blodgrupp är så kallade universalgivare, det vill säga alla hundar kan ta emot blod från dessa blodgivare. Positiva hundar kan lämna blod till hundar med samma blodgrupp. Man tar reda på vilken blodgrupp hunden har genom ett enkelt test från ett blodprov. Alla hundar som är verksamma som blodgivare har en känd blodgrupp, så man vet vilken hund man kan ge blodprodukten till.

Inför en blodtransfusion genomförs vanligtvis också ett så kallat korstest, där man kontrollerar blodprodukten mot den hund som ska ta emot blodet. Detta görs genom blodprover och analys för att se om blodet från givaren och mottagaren på något sätt reagerar mot varandra. Detta är en indikation för att inte ge blodprodukten, utan använda en produkt från en annan givare.

Själva tappningen tar 5-10 minuter, och därefter får hunden ofta belöning i form av god mat och ersättning (foder, leksak) för att göra upplevelsen positiv.
Foto: Emma Hammar.

Om en hund får en blodprodukt från en hund med annan blodgrupp eller som den på annat sätt inte passar med kan en tranfusionsreaktion uppstå. Dessa kan vara i mycket allvarliga, men de vanligaste formerna av reaktioner mot en blodgiva är feber och allergiska reaktioner. Riskerna för reaktioner mot blod ökar om hunden får många transfusioner. Denna typ av reaktioner ses dock sällan på klinikerna men är en orsak till att man endast ger en blodtransfusion när behovet verkligen finns.

Blodtransfusionen

Givan av en blodprodukt sker alltid under noggrann övervakning. Hunden som får produkten vistas ofta på en intensivvårdsavdelning för detta. Blodprodukten matchas mot mottagaren innan givan påbörjas. Blodet förvaras vanligtvis i kyl eller frys men värms till kroppstemperatur innan den ges till hunden, för att inte kyla mottagaren. Blodet ges som dropp som lagras och för­varas i påsar, som via en slang ges i en intrave­nös infart. Den första stunden ger man en mycket liten mängd och bedömer hela tiden hunden utifrån bland annat allmäntillstånd, kroppstemperatur, hjärt- och andningsfrekvens och blodtryck. Om hunden klarar av blodgivan bra kan hastigheten ökas. Blodtransfusionen ska vara klar inom fyra timmar för att vara säker på att inte bakterier hinner växa till i påsen, vilket det finns en ökad risk för när produkten värms. Under tiden en hund får en blodgiva önskar man att den inte rastas och inte heller får andra mediciner. Detta för att inte avbryta transfusionen, samt kunna analysera exakt hur hunden mår under tiden. Hunden ska också ha lugn och ro och kunna vila under tiden transfusionen sker.

Att vara blodgivare

Att lämna blod är självklart frivilligt, och innan den första blodgivan sker genomgår den tänkta blodgivaren en hälsoundersökning hos veterinär. I samband med detta sker också en omfattade provtagning så man ser att hunden är helt frisk samt tar reda på vilken blodgrupp hunden har.

Hunden kan efter detta bokas för en blodgiva. Själva besöket tar ungefär en timme, och veterinärundersökning samt blodprovs­analys sker vid varje besök för att se att hunden mår bra. Vid blodtappningen ligger hunden på sidan på ett undersökningsbord, och blodet tas ur en halsven.

Själva tappningen tar 5-10 minuter, och därefter får hunden ofta belöning i form av god mat och ersättning (foder, leksak) för att göra upplevelsen positiv. Djurägaren närvarar vanligtvis som stöd under hela besöket. Blodgivarhundarna får ingen ekonomisk ersättning men har andra förmåner, utöver den ersättning som lämnas i samband med själva besöket. Dessa varierar något mellan olika djursjukhus.

En önskvärd blodgivare är en pigg och glad hund som gillar att gå till veterinären! Det är viktigt att besöken ska upplevas som något positivt för både hunden och djur­ägaren. Önskvärt är större hundar, från 25-27 kilo och uppåt, men även hundar av mindre storlek kan användas. För en säker smittstatus önskas att hunden inte är en regelbunden utlandsresenär och inte aktivt används i avel. Kraven på blodgivare är liknande inom olika nordiska länder, men kan variera något lokalt.

En hund lämnar vanligtvis en påse blod som väger 450 gram. I de fall där en mindre blodgivare används tas en mindre mängd blod. Förlusten av detta blod påverkar inte blodgivaren, då det är en liten del av hela blodvolymen. Hundar kan lämna blod var tredje månad, och tikar kan lämna blod trots löp.

Vill du vara med och rädda liv?

En bloddonation kan vara skillnaden mellan liv och död och tack vare frivilliga blod­givare kan kritiskt sjuka patienters chans till överlevnad öka avsevärt.

För att alltid kunna erbjuda svårt sjuka patienter livsviktig behandling med blodprodukter behöver djursjukhusen hjälp från friska hundar och deras ägare för att kunna fylla på blodbanken så att produkter finns den dagen när det verkligen behövs.

Kontakta ditt närmaste djursjukhus/klinik för att ta reda på var möjligheten till att bli blodgivare finns. Det kan även vara bra att hitta närmaste plats där en blodbank finns, om just din hund skulle vara i behov av denna livräddande insats.

Text: Anna Pettersson, legitimerad veterinär och specialist i hundens och kattens sjukdomar på AniCura Djursjukhuset Albano.

Allt om Jakt & Vapen.

Algblomning är i grunden ett naturligt fenomen som orsakas av att plankton massförökar sig. Algblomning kan förekomma i alla typer av vatten, såväl havsvatten som sjöar och vattendrag och kan ske under hela året men är vanligast under högsommar och höst. Starkt solljus, värme och lugnt väder är goda förutsättningar för algblomning eftersom solljuset krävs för blomningen och lugnt vatten gör att det inte blandas runt så mycket. Eftersom solljus är en förutsättning är blomning vanligast vid vattenytan. Blomningarna kan vara mycket kortvariga och vara över på några dagar eller hålla i sig i flera veckor beroende på väder och vind.

I vissa fall kan man med blotta ögat se när det är algblomning men de kan se mycket olika ut och variera från att vara gula, gröna, blågröna till röda och bruna. Ibland ses det som en grumling av vattnet medan man i andra fall kan se prickar eller stråk i vattnet. Hela eller delar av vattnet kan vara påverkat och störst koncentration har man vanligtvis vid stränder och uddar. Ibland kan man dock inte se något på vattnet och gifterna i vattnet finns också kvar flera dagar, ibland upp till veckor, efter blomningen vilket gör det svårt att veta om vattnet är tjänligt eller inte. Endast med vattenprov kan detta fastställas säkert. Är man inte expert på just alger kan man inte heller säga säkert vilken typ av alger det är som blommar. Det kan till och med vara svårt att skilja vissa typer av pollen från algblomning.

Vissa typer av alger producerar ett toxin, ett gift, när de dör. Detta gäller bland annat blågröna alger (som egentligen är en typ av bakterier – cyanobakterier) som är den vanligaste giftalgen. Blågröna alger blommar framförallt i juli till september. Det vanliga är att ytan täcks av en blågrön, grön eller gulaktig och grumlig yta.

Giftet är farligt för både djur och människor men det är vanligast att man ser förgiftningar hos hundar och barn som råkar få i sig vatten. Hundar får i sig giftet genom att dricka vatten, vid bad eller när de efter att ha badat slickar pälsen ren. Det är framförallt genom förtäring som hunden får i sig giftet men att få det på huden och pälsen kan ge ögonirritation, hudirritation och utslag.

Toxinerna som bildas kan påverka olika delar på kroppen och kan i värsta fall leda till döden. Toxinerna kan påverka bland annat lever- och nervfunktionen i kroppen beroende på vilken typ av alg det rör sig om.

Symtomen kan variera men det är vanligt med diarré, ibland med inslag av blod, kräkningar, svaghet och nedsatt allmäntillstånd. Vissa hundar kan få darrningar, svårigheter att gå och kramper.

Det går inte att säga en exakt mängd vatten eller gift som är farligt eftersom det kan bero på vilken typ av alger det är, hur koncentrerade eller utspädda toxinerna är och storlek på hunden. Dock vet man att det kan räcka med att hunden slickar på sina tassar efter bad för att få i sig giftiga doser så giftet är väldigt potent. Hur snabbt symtomen uppkommer beror också på ovanstående faktorer och ibland kan man se symtom så snabbt som 15-20 minuter efter att hunden fått i sig giftet, men det kan också dröja upp till några dagar innan man ser symtom.

Den viktigaste förebyggande åtgärden är att inte låta hunden bada i eller dricka från vatten som man tror kan ha algblomning eller nyligen haft det. Undvik framförallt vikar och skyddade områden där man kan misstänka att det finns kvar i vattnet en längre tid. Låt inte hunden bada eller dricka om vattnet är grumligt eller ser avvikande ut på annat sätt. Ta för vana att spola av hunden med rent vatten efter bad. Har man en badande hund kan det vara en god idé att hålla koll på algblomningsrapporter, se faktaruta nedan.

Om hunden råkat bada i vatten med algblomning är det viktigt att så snabbt som möjligt spola av hunden med rent vatten och kontakta veterinär snarast för rådgivning eller åka in direkt med hunden för undersökning och vidare rådgivning. Tänk på att använda handskar eller plastpåsar på händerna när man badar hunden för att undvika att själv komma i kontakt med giftet. Om hunden inte är allmänpåverkad eller kräks så försök få den att dricka rent vatten för att späda ut eventuell toxinmängd.

Om man vet att hunden druckit vatten med algblomning eller om hunden uppvisar symtom efter att ha badat bör man åka till veterinär så snart som möjligt och ringa dem på vägen och meddela att man är på väg och vad som har hänt. Använd gärna krage under bilfärden för att minska risken att hunden slickar på pälsen.

Vad som görs hos veterinär beror på situationen och där tas i beaktande hur mycket man tror hunden har fått i sig och hur lång tid som förlöpt sedan intaget. I vissa fall framkallar man kräkning för att försöka få upp vatten. Ibland ger man kol för att förhindra vidare upptag. I de flesta fall tas blodprover och i många fall så skrivs hunden in för understödjande behandling med dropp för att späda ut giftet samt övervakning och uppföljande blodprov för att kontrollera eventuell påverkan på inre organ.

Tillståndet kan vara livshotande och prognosen beror på mängden gift och vilken påverkan det givit på kroppen. Vissa hundar blir helt återställda efter förgiftning medan andra som överlever den akuta fasen kan få bestående men på inre organ. Det viktigaste är att kontakta eller åka till veterinär så snart som möjligt om man misstänker att hunden fått i sig vatten med algblomning och/eller uppvisar symtom efter bad.

Är man och semestrar på annan ort så se till att alltid kolla upp var närmaste veterinär finns så att man har numret lättillgängligt om det behövs så att man inte behöver lägga tid på att leta efter det! Det kan också vara bra att kolla att de har jourverksamhet och inte har semesterstängt så att man är redo om olyckan skulle vara framme

INFO
• På havs- och vattenmyndighetens hemsida finns information om alla större badplatser, havochvatten.se.
• På SMHI’s hemsida finns algkarta för ­Östersjön, smhi.se.
• Även på Länsstyrelsens hemsida finns information om algblomning, lansstyrelsen.se.

Text: Emma Lindblad-Åström,
Klinikveterinär Anicura Västra Djursjukhuset i Göteborg. Specialist i hundens och kattens sjukdomar.

Allt om Jakt & Vapen.

Utvärderingen av HD som den ser ut idag har sitt ursprung i arméns hundskola i början på 50-talet där man upplevde problem med höftleder hos sina arbetande schäferhundar. Tillsammans med Veterinärhögskolan utvecklades en metod att screena unga hundar för att försöka sålla bort individer som lämpade sig sämre för den hårda fysiska belastningen som krävdes av en arbetande hund. Röntgenundersökningen visade sig även ha goda effekter i avelsselektering. På 60-talet gjordes den första registreringen av resultat hos Svenska kennelklubben (SKK) och i slutet på 70-talet infördes ett hälsoprogram som drastiskt minskade frekvensen av grava höftledsproblem hos flera av våra storvuxna raser.

Definition

Sjukdomen är en utvecklingsrubbning, det vill säga inget som föreligger vid födseln. HD är en ärftlig sjukdom, det vill säga avel på sjukliga individer kommer ge avkommor med högre andel drabbade jämfört med friska hundar. Nedärvningen är komplex, det vill säga det finns inte en specifik gen som orsakar problemet och dessutom finns flera yttre faktorer som till exempel utfodring/tillväxthastighet och kroppsstorlek som bidrar till utvecklingen av sjukdomen. Arvbarheten, det vill säga hur stor del av problemet som följer med hunden rent genetiskt verkar ligga mellan 25-45 procent.

En dåligt tillpassad led bidrar på sikt till artros. Det är en kronisk inflammation som ger sämre kvalitet på den smörjande ledvätskan inne i leden, förändrar ledkapsel och på sikt den dämpande broskytan inne i leden. I slutänden resulterar i benpålagringar runt leden. Hunden får ett nedsatt rörelseomfång vilket upplevs som stelhet och varierande grad av smärta vilket kan ge en synlig hälta. Utvecklingen av artros varierar kraftigt beroende på grad av höftledsdysplasi, användningsområde och vikt.

Förekomsten av HD

Höftledsproblem är ett av de allra de vanligaste ortopediska problemen på hundar över 20 kilo. Sett till våra jakthundsraser är problemet större hos retrieverraserna (labrador och golden retriever till exempel) än hos många mindre raser.

Det är dock långt ifrån alla hundar som får diagnosen HD vid röntgenundersökning som får problem från sina höfter. Lätta, väl tränade jakthundar kan mycket väl ha ett långt och smärtfritt liv som jagande hund trots detta, framförallt hundar med lägre grad av HD.

Sett till hela landets hundpopulation löper våra jakthundar både ökad och minskad risk för att få problem med höfter. Våra hundar arbetar på ett helt annat sätt än sällskapshundar vilket kan ge en ökad belastning på lederna men samtidigt minskar risken för problem om hunden inte är överviktig och samtidigt väl musklad.

HD-röntgen och avläsning hos SKK

HD-röntgen genomförs idag på de allra flesta veterinärkliniken i Sverige. Hundens höftleder röntgas liggande på rygg med benen dragna rakt bakåt och det läggs stor vikt vid att varken bålen eller benen är roterade, då SKK bara bedömer raka bilder. Hunden skall vara sederad (lugnande) eller sövd vid undersökningen.

Avläsningen hos SKK sker enligt ett standardiserat protokoll från FCI (Internationella kennelklubben). Leden bedöms subjektivt där man tittar bland annat på djupet på bäckenets ledskål, formen på lårbenets ledhuvud och hur djupt in i ledskålen som ledhuvudet ligger. Lårbenets ledhuvudet ska ligga dikt an mot bäckenets ledskål med en smal ledspringa. Sammantaget får höftlederna en status från A-E se ruta nedan.

Man bedömer också graden av eventuella förekommande benpålagringar som är tecken på artros, det vill säga följdsjukdomen, och dessa graderas till lindriga, måttliga eller kraftiga benpålagringar.

Sedan början på 2000-talet finns för vissa raser även tillgång till ett så kallat HD-index där man även väger in hundens släktingars resultat under förutsättningar att tillräckligt många av dessa har röntgats.

SKK röntgen är en screening

Det är viktigt att tänka på att HD-röntgen är en undersökning som görs för att begränsa graden HD i populationen, det vill säga sett till hela rasen. Undersökningen såsom vi gör den idag sållar bort dåliga exemplar ur avelsmaterialet och utvärderar resultatet av aveln. Den har långt ifrån alltid betydelse för den enstaka individen även om det såklart är större risk för framtida problem för en hund av större ras som har höggradig dysplasi som är tänkt att bli jakthund. I fall där det redan vid ung ålder föreligger benpålagringar som nämnts ovan är chanserna för ett problemfritt jakthundsliv ganska små. Självklart är det också mycket tråkigt att få ett dåligt resultat på en hund som är tänkt som framtida avelsdjur, men å andra sidan kan det vara skönt att veta att man inte för vidare problemen till kommande generationer.

Begränsningar i undersökningen idag

När hunden röntgas på det sättet som sker idag läggs hunden i en position som egentligen är långt ifrån hur leden belastas i ett mer naturligt läge. Den ger också en endimensionell bild av hur leden ser ut. Detta ger en relativt grov uppskattning om individens ledstatus och resulterar i ett relativt grovmaskigt nät. Trots detta har hälsoprogrammet resulterat i en markant minskning av individer med grav höftledsdysplasi. Dock verkar det som att mätmetoden inte riktigt når samma framgång när det gäller individer med lägre grad av dysplasi. Det finns alternativa metoder för att mäta graden av dysplasi där man förutom tillpassning av ledskål/ledkula på ett bättre sätt också mäta graden av ledslapphet, det vill säga hur ledkapsel och andra mjukdelar i och runt leden håller ledkulan på plats. Detta är intressant då även väl anpassade skelettdelar kan ge upphov till instabilitet och inflammation i leden om de inte hålls ihop på ett bra sätt. PennHip är en metod som utvecklats på University of Pennsylvania i USA där man genom flera bilder tagna under olika provokationer av leden på ett bättre sätt kan utvärdera ledslapphet. Denna metod verkar fånga upp fler individer med höftledsdysplasi jämfört med vanlig röntgen. Nackdelen är att det krävs mer utbildning för personen som gör undersökningen och därför endast finns tillgängligt på ett fåtal kliniker i Sverige. Undersökningen kräver också djupare sedering, ibland full narkos. Bilderna skickas till USA för avläsning.

Faktorer som kan påverka hundens resultat vid SKK-röntgen

Det förekommer mycket spekulationer kring yttre faktorer vid undersökningstillfället som kan påverka hur hundens höfter ser ut på röntgen och därmed resultatet. Graden av sedering (lugnande) är ett exempel. Om hunden ges mindre mängd lugnande medel eller preparat som inte är muskelavslappnande kan höfter som är ledslappa se bättre ut på röntgen än vad de i själva verket är. Det verkar också som att olika tekniker att hålla i benen på hunden kan påverka hur lårbenskulan ligger i skålen. En riktigt bra led ser dock inte dålig ut på röntgen hur mycket lugnande man än ger. SKKs avläsare kommer inte heller bedöma en bild som på en hund som ligger snett.

Många teorier finns också kring påverkan av stabiliteten av leden under tikars löp. Det finns inga vetenskapliga bevis för att hormoner under löp ska påverka ligamenten runt höftleden i så stor utsträckning att det påverkar resultatet. Då teorin inte helt kan avfärdas väljer många tikägare att inte göra undersökningen när tiken är i löp.

Avel och HD

Hälsoprogrammet för HD är framtaget av SKK och reglerar aveln för hundar baserat på HD-resultat. Beroende på graden av problem i rasen finns olika nivåer för reglering av aveln. I vissa raser krävs det till exempel bara att avelshundarna är röntgade, det vill säga har känd HD-status, medan i andra raser krävs ett godkänt resultat hos båda avelsdjuren (grad A eller B). I raser med små problem finns inget krav för HD-röntgen inför avel.

I de raser där det är tillåtet att använda hundar med höftledsdysplasi i avel finns dock ett undantag, hundar med kliniska symtom på höftledsdysplasi, det vill säga har besvär från sina leder, ska ej användas i avel. Det finns möjlighet att överklaga ett resultat, detta sker skriftligt till SKK. Bilderna bedöms då av en nordisk röntgenpanel. Alternativt kan man göra en så kallad omröntgen, det måste i så fall ha gått minst sex månader efter det första röntgentillfället. Vid en så kallad omröntgen kommer båda resultaten finnas registrerade hos SKK.

HD-utredningen 2017-2019

SKK har genomfört ett omfattande utredningsarbete där man tillsammans med en stor grupp experter utvärderat HD-programmet historiskt fram till idag. Arbetet har lett fram till att man till exempel har ändrat reglerna för användandet av lugnande medel och inte längre tillåter preparat som inte är direkt muskelavslappnande (Plegicil) vid undersökningen, då preparatet sannolikt ger risk för en falsk bild av bättre höftledsstatus vid undersökningen.

Sammanfattningsvis kan man säga att HD-röntgen är ett sätt att minska andelen hundar med problem i rasen. Resultatet behöver inte nödvändigtvis ha så stor betydelse för individen. En hund med utmärkta höftleder på HD-röntgen i unga år kan tyvärr ändå få problem när den blir äldre. Har du en hund som fått diagnosen höftledsdysplasi på SKK-röntgen, framförallt om det rör sig om grad D-E eller konstaterade benpålagringar, rekommenderar jag att du låter en veterinär med goda kunskaper i ortopedi eller fysioterapeut med utbildning på djur undersöka hunden och ge dig rekommendationer för hur du bäst ska träna, utfodra och jaga med din hund framöver.

SKKs gradering för höftleder
A: Normala höftleder grad A
B: Normala höftleder grad B
C: Lindrig dysplasi
D: Måttlig dysplasi
E: Höggradig dysplasi

Text & foto: Josefin Hållbus

Allt om Jakt & Vapen.