De flesta hundägare vaccinerar hunden regelbundet. Eller åtminstone ­relativt regelbundet. Men varför? Och mot vad? Och behövs det verkligen? Är det kanske något mer än det man brukar vaccinera mot som man ska lägga till? Vi rätar ut dessa frågetecken.

Vaccinationer är till för att skydda djuret mot mer eller mindre allvarliga sjukdomar, minska risken för lidande och i vissa fall dödsfall men också för att minska risken att allvarliga sjukdomar sprids.

I Sverige har Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) och Sveriges Veterinär­medicinska Sällskap (SVS) tagit fram rekommenda­tioner för de sjukdomar som de anser bör ingå i grundskyddet för svenska hundar. I dessa rekommendationer ingår Valpsjuka, Parvo och smittsam hepatit (HCC). De allra flesta hundar som föds upp i Sverige får sin första vaccination mot dessa tre komponenter redan vid åtta veckors ålder och vaccineras sedan om efter 3-4 veckor för att ha ett så kallat fullgott skydd. I vissa ­länder eller under särskilda omständigheter med väldigt högt smittryck vaccinerar man ännu tidigare och i vissa fall ger man tre vaccina­tioner under valpens första levnadsmånader men detta anses generellt inte nödvändigt i Sverige. Anledningen till att valpen får en andra vaccination är att den vid det första vaccinationstillfället ofta har antikroppar mot dessa sjukdomar som den fått från tiken och som då kan konkurrera ut en del av effekten från vaccinet. Vid andra vaccinationen anser man att valpen inte längre har kvar några sådana så kallade maternala antikroppar.

Vad vaccinerar vi mot?

Valpsjuka: Valpsjuka orsakas av ett virus som heter Canine Distemper Virus (CDV). Viruset förekommer i hela världen och även i Sverige men tack vare utbredd vaccination bland våra svenska hundar så är sjukdomen ovanlig här.

Även andra arter kan smittas av valpsjuka och infekterade och smittspridande hundar är också en risk för andra arter som vissa vilda djur och marina däggdjur.

Viruset är smittsamt och smittar lätt från hund till hund men kan också smitta via omgivningen och via hundar som inte själva uppvisar sjukdomssymtom utan som endast är smittbärare utan att själva insjukna. ­Viruset överlever upp till några veckor i miljön beroende på omgivande faktorer såsom temperatur, solljus och fukt och det dör snabbare vid exponering av UV-ljus samt om det är torrt och varmt.

Viruset ger främst påverkan på luftvägar och nervsystemet men sänker också immunförsvaret och ger ofta upphov till sekundärinfektioner.

Unga hundar, upp till sex månaders ålder, löper störst risk att drabbas av allvarlig infektion med hög dödlighet medan äldre hundar som får smitta oftast får lindrigare symtom.

Det vanligaste är att symtomen startar som en inflammation i ögonen och sedan utvecklas det till en infektion i ögonen, i nosen och i luftvägarna som leder till lunginflammation och hög feber. I det skedet är hunden ofta allmänpåverkad och har nedsatt aptit vilket ytterligare försämrar förutsättningarna.

Vissa hundar utvecklar också nervsjukdom vilket antigen kan komma samtidigt med övriga symtom eller kan komma några veckor efter att hunden har tillfrisknat från övriga symtom. Nervpåverkan ses ofta som nackstelhet, ryckningar, kramper och/eller vinglighet.

De godkända vacciner som finns har god effekt mot sjukdomen och korrekt vaccinerade hundar anses ha ett gott skydd mot sjukdomen.

Parvo: Parvo orsakas av hundens parvovirus typ 2 (CPV-2). Även parvo förekommer i hela världen inklusive Sverige men det är ovanligt med fall av utvecklad sjukdom i Sverige tack vare utbredd vaccination.

Parvovirus smittar via avföring från en infekterad hund men kan också spridas via till exempel händer, matskålar, bäddar och filtar. Viruset är tåligt och kan överleva flera år i utomhusmiljö.

Parvovirus söker sig till vävnad som består av snabbt delande celler såsom lymfvävnad, tarmvävnad och benmärg.

Unga hundar, under sex månaders ålder, löper störst risk att drabbas av allvarlig sjukdom. Hos unga djur har sjukdomen oftast ett väldigt snabbt förlopp och nyfödda hundar som drabbas av parvoinfektion löper en nära 100 procentig risk att dö av sjukdomen. Även äldre hundar drabbas men får oftast lindrigare symtom.

Infekterade hundar får akut diarré som ­oftast är blodtillblandad, de har ofta feber och inte sällan har de också kräkningar, nedsatt allmäntillstånd och nedsatt aptit. Uttorkning på grund av snabb och allvarlig vätskeförlust, elektrolytrubbningar och sepsis (en generell infektion som påverkar kroppens alla organ) är orsaken till att sjukdomen blir så allvarlig och i vissa fall leder till döden. Dock är det så att hundar som snabbt kommer under korrekt understödjande behandling och som överlever den mest akuta fasen ofta tillfrisknar relativt snabbt efter det.

De godkända vacciner som finns har god effekt mot sjukdomen och korrekt vaccinerade hundar anses ha ett gott skydd mot sjukdomen. De gånger man ser fall av sjukdomen är det oftast unga valpar som inte hunnit få sina grundvaccinationer eller ovaccinerade hundar. Så trots att viruset kan överleva flera år i gynnsam miljö så är det ingen överhängande risk för korrekt vaccinerade hundar.

Smittsam leversjukdom/infektiös hepatit (HCC): Smittsam leversjukdom heter egentligen Hepatitis contaginosa (HCC) och orsakas av hundens adenovirus typ-1 (CAV-1).

Även denna sjukdom förekommer i hela världen men är ovanligt i Sverige på grund av utbredd vaccinering och att den ingår i grundvaccinationen.

Smittan sprids via djurets olika kroppsvätskor under de första 10–14 dagarna efter infektion men kan sedan fortsätta att sprida virus via urinen under flera månader. Vissa hundar blir inte själva sjuka utan sprider endast smitta. Viruset är tåligt och kan överleva lång tid i utomhusmiljöer, troligen upp till flera år. Man tror att omgivningssmitta är det vanligaste sättet som hundar smittas på.

Tyvärr finns ingen tillförlitlig metod för att påvisa om en hund är smittspridare eller inte.

Beroende på hur bra immunförsvar hunden har kan sjukdomen visa sig på olika sätt. Hundar med ett gott immunförsvar får oftast endast en lindrigare form av infektion som antingen inte ses alls eller endast ger milda symtom från luftvägarna såsom hosta. Unga hundar får ofta en systemisk sjukdom och uppvisar symtom från flera olika organ i kroppen. De mest allvarliga fallen har ett väldigt akut och snabbt förlopp och det är inte ovanligt att hundar dör inom några ­timmar efter att de första symtomen uppträtt, detta snabba förlopp drabbar främst valpar.

Viruset angriper främst kärl, lever och njurar vilket kan ge symtom såsom att blodet inte koagulerar som det ska, leverskada och njurpåverkan. Det är inte ovanligt att hundarna har diarré och i vissa fall symtom från luftvägarna såsom hosta och/eller irritation i svalget.

Viktigt att tänka på är att en dräktig tik som infekteras med HCC kan riskera att få dödfödda eller svaga valpar vid födsel eller att de dör kort tid efter födseln. Detta kan hända trots att tiken själv inte uppvisar några symtom.

De godkända vacciner som finns har god effekt mot sjukdomen och korrekt vaccine­rade hundar anses ha ett gott skydd mot sjukdomen.

Även om de sjukdomar som ingår i grundvaccinationen oftast inte innebär allvarlig sjukdom för friska vuxna djur så är det viktigt att upprätthålla hundens vaccina­tionsstatus eftersom vissa hundar, fram­för allt unga eller om de är nedsatta av annan anledning, kan få allvarliga symtom men också för att hålla det generella smittrycket lågt och minska risken att andra hundar och andra arter får sjukdomen.

Det som inte ingår i vaccinationsrekommendationerna

Utöver de sjukdomar som ingår i vaccina­tionsrekommendationerna så finns det ytterligare ett antal sjukdomar som man kan vaccinera mot och som är värda att nämna i sammanhanget.

Kennelhosta: Kennelhosta är en kombina­tion av flera olika agens som ger kikhoste­liknande symtom hos hund. Oftast ingår en eller flera av komponenterna; Bordetella Bronchiceptica, hundens respiratoriska coronavirus och parainfluensavirus typ-2 men flera andra komponenter kan ingå i sjukdomskomplexet.

De vanligaste komponenterna är mycket smittsamma och smittar främst via direktkontakt eller när en frisk hund kommer i kontakt med sekret från en smittad hund. Det kan ske genom till exempel nysningar, hosta eller vid kontakt med vattenskålar eller andra föremål. Kennelhosta är vanligt framför allt hos hundar som träffar mycket andra hundar till exempel på träning, hunddagis och utställningar.

Hosta är det primära symtomet och hostan kan vara så intensiv att den ter sig som kräkningar och kväljningar eller att det låter som om hunden har satt något i halsen. Om hunden mår bra i övrigt är det viktigaste att hunden får i sig mat och vätska och får möjlighet att vila. Om hunden får feber, nedsatt allmäntillstånd och/eller flertal kräkningar i samband med de övriga symtomen bör man kontakta veterinär för rådgivning. Det är inte alltid enkelt att avgöra om det är kennelhosta eller om det är hosta av annan anledning så om hunden uppvisar även andra symtom än hosta så rekommenderas att konsultera veterinär. Det är inte ovanligt att hostan håller i sig i några veckor.

De flesta hundar tillfrisknar utan behandling och det viktigaste är vila och att minska risken för vidare spridning till andra individer. En hund med symtom på kennel­hosta bör inte träffa andra hundar under en period på två veckor eftersom det är så länge som hunden som längst anses vara smittsam. Hunden bör under denna period inte heller tränas hårt utan få möjlighet till återhämtning. Även om sjukdomen sällan är livshotande så kan den innebära problem för hundar som är nedsatta av annan anledning till exempel annan sjukdom eller ålder samt unga hundar med outvecklat immunförsvar.

Eftersom sjukdomen kan bestå av en kombination av olika infektionsämnen så ger vaccination inte alltid ett fullt skydd men vaccinerade hundar får oftast mindre och mildare symtom än en ovaccinerad hund. Vaccination mot kennelhosta kräver årlig påfyllnad.

Vaccination rekommenderas för hundar som träffar mycket andra hundar, unga hundar och hundar som är i riskzonen av annan anledning. Vaccination görs ofta i kombination med de vaccinationer som ingår i grundskyddet.

Det finns olika typer av vaccin mot kennel­hosta som tar olika delar av komplexet och det kan vara bra att diskutera med din veterinär vilken typ av skydd just din hund behöver.

Leptospiros: Leptospiros är en bakteriesjukdom som förekommer i Sverige även om den anses relativt ovanlig. Sjukdomen är en så kallad zoonos vilket betyder att den kan drabba både djur och människor. Lepto­spiros består av över hundra olika undergrupper som är olika allvarliga för olika typer av djur.

Historiskt sett har detta varit en ovanlig sjukdom i Sverige men omständigheter som förändrat klimat, ökad import av utländska hundar och ökat resande med våra hundar betyder att det är en sjukdom som vi till och från möter även i Sverige och som vi behöver beakta när vi pratar om potentiella smittor som våra hundar kan råka ut för.

Smittan sprids via urinen från infekterade hundar eller från mellanvärdar i form av gnagare där den mest relevanta i det här fallet är råttor. Leptospira-bakterien trivs bäst i fuktig och relativt varm miljö och man pratar ofta om stillastående vatten som en ökad smittrisk. Utbrott som rapporteras från andra länder är oftast under sommar/höst och i samband med perioder av mycket nederbörd och/eller översvämningar. Bakterien dör av kyla och uttorkning.

Risken för smitta ökar när många djur samlas på samma ställe och kissar på ­samma platser, till exempel i kennlar eller på utställningar men också hundar som bor i hundtäta områden där många hundar rastas på samma ställen. Även hundar som vistas i områden där det finns en större population av råttor, som kan sprida smitta via urinen, vilket ofta är fallet i våra storstäder har en ökad risk för smitta.

Infektionsdos, typ av undergrupp och hundens immunförsvar spelar alla in när det kommer till hur allvarliga symtom hunden utvecklar. Typiska symtom är feber, trötthet, kräkningar och nedsatt allmäntillstånd. Vid allvarlig sjukdom är det ofta ett akut förlopp med påverkan även på lever och/eller njurar. Hundar som genomgått infektion kan också få kroniska problem med framförallt lever och njurar.

Leptospiros finns i mycket högre utsträckning utomlands och ska man resa med sin hund är det en god idé att höra sig för om sjukdomens utbredning i det land eller de länder och de områden man ska besöka. Vaccination är vanligt i många andra länder i Europa.

För hundar som enbart befinner sig i Sverige ska eventuell vaccination baseras på bland annat var i landet man bor, hur man håller sin hund och vilka typer av andra djurkontakter de har. Som exempel har hundar som bor i storstad där det både är hundtätt men också finns stora populationer av råttor en ökad smittrisk. Det gäller också hundar som av annan anledning träffar/jagar gnagare eller som har täta kontakter med hundar som kommer från andra länder. Eller om man bor i ett område med mycket nederbörd och relativt varmt väder.

Det vaccin som finns mot Leptospiros i Sverige innehåller 4 av undergrupperna. Vaccinet har ett gott skydd mot dessa undergrupper och troligen också ett visst skydd mot vissa av de andra grupperna. Men eftersom det finns många under­grupper så kan man inte räkna med att vaccinet har ett fullgott skydd mot alla typer av undergrupper.

Rabies: Rabies finns inte i Sverige och inget man behöver vaccinera mot regel­mässigt om man inte reser med sin hund till andra länder. Vid resa till de flesta andra länder krävs rabiesvaccination och dessa regler bör kollas upp och följas inför eventuell utlandsvistelse.

Rabies är en mycket allvarlig sjukdom och vaccination är det enda sättet att skydda sig mot sjukdomen så det är av yttersta vikt att följa de vaccinationsregler som finns men också att vara noga att kontrollera att dessa gjorts på ett korrekt sätt om man till exempel importerar hund från annat land för att inte riskera att vi ska få in sjukdomen i landet.

Leishmania: Leishmania är en sjukdom som inte finns inhemskt i Sverige eftersom den blir infektiös och sprids av en typ av sandmygga som inte kan leva här.

Till och från ser man hundar med Leishmania-smitta även i Sverige, oftast hos importerade hundar, men eftersom den överförande myggan inte finns här anses risken för smitta till andra djur mycket liten.

Ska man resa utomlands med sin hund och framför allt till södra delarna av ­Europa och i synnerhet medelhavsländerna är det en god idé att kontrollera smittläget dit man ska. Vaccin mot Leishmania finns inte längre att tillgå i Sverige men om man reser mycket med sin hund eller uppe­håller sig under längre perioder i områden där Leishmania är ett problem kan man kontakta veterinär i det landet angående rådfrågning om vaccination.

Det är dock väldigt viktigt att, oavsett om man vaccinerar eller inte, skydda sitt djur mot myggor när man reser utomlands. Det kan man göra genom till exempel myggnät, mygghalsband, myggspray och att inte vara utomhus när myggorna är som mest aktiva på kvällen och natten.

Så, behöver vi verkligen vaccinera?

Vaccinering är ett effektivt sätt att minska risken för allvarliga sjukdomar hos sin hund men också att skydda andra hundar och andra arter mot smitta med dessa sjukdomar. Anledningen till att vi har ett så pass lågt smittryck mot dessa mer eller mindre allvarliga sjukdomar i Sverige i dagsläget är mycket tack vare ett gediget vaccinationsarbete.

Baserat på de rekommendationer som SVA och SVS utfärdat så bör man vaccinera mot de sjukdomar som ingår i grundvaccinationen, därutöver bör man göra en utvärdering av vilka övriga vaccinationer som eventuellt är relevanta för ens egen hund. Det går alltid bra att kontakta veterinär för rådfrågning om vilka vaccinationer som just Din hund behöver!

Mer information om de olika infektionssjukdomarna, om vaccinationer och om utlandsresa med hund finns på SVA’s hemsida (sva.se).

Text: Emma Lindblad-Åström, klinikveterinär Anicura Västra Djursjukhuset i Göteborg. Specialist i hundens och kattens sjukdomar