Allt om Jakt och Vapen fick in en insändare från Anders Gidrup, ordförande i Tyngsjö N VVO. Tidningen ansvarar inte för innehållet i insändaren utan det är en personlig synpunkt kring hur älgstamsförvaltningen hanteras inom Dalarnas län.

Hur förvaltar vi egentligen älgstammen i länet?

Jag anser att det är tid för reflektion och självrannsakan kring hur älgstammen förvaltas i länets olika älgförvaltningsområden och jag önskar att Länsstyrelsen i Dalarna kallar samtliga representanter från länets älgförvaltningsområden till möte kring älgstammens framtid. Älgen är trots allt ett kulturellt viktigt vilt och en mytomspunnen nationalsymbol vars numerär stadigt minskat till en nivå där det numera är få förunnat att se en vild älg ute i naturen.

1976 var jag med första gången på älgjakt hemma i Tyngsjö i sydvästra Dalarna. Det var en fantastisk upplevelse som med ens etsade sig fast och blev min stora passion i livet. Med det sagt vågar jag säga att jag har en bra uppfattning om älgstammens utveckling under dryga 40 år och jag sitter även på historiken i alla de pärmar med protokoll och anteckningar som förts i viltvårdsområdet sedan mitten av 60-talet.
Med det som grund är min reflektion att älgstammen aldrig i modern tid varit numerärt lägre per 1000 ha än nu. Min bedömning är att älgstammen i flera områden i Dalarna ligger runt 3–4 älgar per 1000 ha, på vissa orter lägre än så.

Orsaken till dagens situation är mångfacetterad. En orsak är den ”nya” älgförvaltningen som riksdagen beslutade den 1 december 2010, vars syfte har varit att minska älgstammen på grund av det uttalade motivet betesskador och då har det jaktliga uttaget har varit fortsatt högt trots en vikande stam. Ett exempel på detta är den nu pågående avlysningsjakten på alla återstående älgar på tilldelningen i Dalarna. Här bör man ställa sig frågan hur det kommer sig att så historiskt många älgförvaltningsområden runt om i länet inte når målsättningen. På den frågan finns bara ett svar, planerna bygger på felaktiga antaganden om älgstammens storlek.

Ett exempel på detta är att styrgruppen i älgförvaltningsområdet inte tar hänsyn till utfallet från de senaste årens spillningsinventeringar som följer en metod som är framtagen av forskare på Grimsö och utgör bästa tillgängliga underlag ur ett vetenskapligt perspektiv. Utfallet har de senaste åren indikerat en vikande trend ner mot 5 älgar/1000 ha. I stället hänvisar styrgruppen till ÄBIN (älgbetesinventering som utförs av Skogsstyrelsen) och egna bedömningar utifrån lokalkännedom och antar att älgstammen i området ligger på 9,5 älgar/1000 ha. Men ÄBIN visar inte antal älgar per 1000/ha utan enbart vart det förekommer betesskador och 3 älgar kan ställa till med lika mycket skada som 6 älgar på ett begränsat område, d v s det finns ingen korrelation mellan antalet älgar och förekomst av betesskador. Dessutom har Naturvårdsverket givit uppdrag till Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) att utvärdera Skogsstyrelsens metod och de slutsatser som kan dras av denna.

Till dessa felaktiga antaganden om älgstammens storlek kommer den nu pågående avlysningsjakten i länet som är provocerande och saknar all form av jaktlig etik och kunskap om viltförvaltning samt okunskap om regelverket som lagt grunden för den nya älgförvaltningen. I regeringens proposition (2009/10:239) betonas vikten att beakta ekosystemsansatsen som innebär att försiktighetsprincipen ska tillämpas vid avskjutning i områden med rovdjur så att inte tätheterna av älg blir för låga. När jag frågar vilken nivå av älg vi ska ha per 1000 ha får jag inga svar. Det finns nämligen ingen uttalad lägsta nivå i dagens älgförvaltning vilket är en stor brist.

En annan besvärande omständighet i älgförvaltningen är länets vargrevir där vargarnas uttag är konstant under året och ett vargrevir tar ca 120 älgar årligen enligt Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Även länets ca 250–300 björnar tar 7–8 älgar per individ under året. Med dessa fakta är det tre aktörer som beskattar älgstammen i länet, vi jägare, vargar och björn vilket bättre måste beaktas i förvaltningen av älgstammen.

Om vi adderar fakta från SLU så krävs det en älgstam på 10 älgar per 1000 ha om det förekommer varg och björn i området för att man ska kunna skjuta 1.25 älgar/1000 ha utan att älgstammen minskar. Nu ligger vi långt under 10 älgar per 1000ha i länet och det enda som vi kan styra över nu, är vår egen avskjutning. M a o måste vi slå stopp innan det är för sent för framtida generationer och gemensamt finna en förvaltningsmetod som medger att stammen ökar till en stabil nivå och samtidigt medge någon form av jakt.
Ytterst handlar detta om att vi i tillsammans i länet, jägare, skogsägare, bolag och länsstyrelsen med flera gemensamt identifierar vilken nivå av älgstam vi önskar för att vi ska kunna bibehålla våra traditioner av jakt även för kommande generationer men även säkerställa att vi får en livskraftig älgstam.

Jag som alla ni vill fortsätta att jaga men då måste vi tänka till hur vi beskattar stammen lokalt och vilken strategi vi ska tillämpa för att möjliggöra detta även i framtiden.
Med detta sagt vädjar jag att avlysningsjakten omedelbart avbryts och att Länsstyrelsen kallar till möte kring hur vi ska förvalta älgstammen i Dalarna.

Anders Gidrup
Ordförande i Tyngsjö N VVO
Husse till Hällebäcks Jatzie