På 1800-talet var älgstammen starkt hotat på grund av intensiv jakt, men den första omfattande studien av deras genetiska arvsmassa visar att arten har behållit sin genetiska mångfald. Forskarna fann också viktiga insikter om hälsa och förvaltning av andra hjortdjur.

Älgarna har varit ett vanligt inslag i skandinavisk fauna, men intensiv jakt nästan utrotade dem under 1800-talet. Den första storskaliga genetiska studien av älgar i Skandinavien, genomförd av forskare från Stockholms universitet och Sveriges lantbruksuniversitet i samarbete med Naturvårdsverkets nationella miljöövervakningsprogram, har nu avslöjat hur nära älgarna var att utrotas och vilken påverkan det hade på deras genetiska mångfald.

Trots den dramatiska minskningen i antal älgar visar studien att inaveln inte har ökat avsevärt. Analysen inkluderade 87 älgar från hela Sverige och sträckte sig från 1840-talet till 2019, inklusive även Öland. I allmänhet fann forskarna svaga indikationer på ökad inavel, och det verkar mindre troligt att älgpopulationen drabbats av genetiska defekter, i motsats till akut hotade arter med mycket färre individer.

– Trots att utrotningen var nära förestående visar älgarna inga starka bevis för förlust av genetisk mångfald, säger Nicolas Dussex, som är den forskare som lett arbetet vid Stockholms universitet.

Forskarna fann också att olika älgpopulationer har varierande genetisk profil. Men mest betydelsefullt var upptäckten att det hade skett genetiska förändringar under de senaste årtiondena, inklusive gener som påverkar individuell hälsa såsom fertilitet, insulinreglering, fettmetabolism och kroppsvikt. Dessa resultat har också betydelse för förvaltningen av andra hjortdjur.

– Våra resultat visar att inte bara tidigare nedgångar utan även nuvarande förvaltning kan påverka vilda populationers hälsa under en relativt kort tidsperiod och att genetiska överväganden och indikatorer för genetisk mångfald bör införlivas i förvaltningsplaner för vilda djur, säger Linda Laikre.

Studiens arbete understöddes av Naturvårdsverkets miljöövervakningsprogram, som nu inkluderar en ny aspekt för övervakning av genetisk mångfald.

Artikeln finns att läsa i Communications Biology https://www.nature.com/articles/s42003-023-05385-x