I en ny studie som forskare vid SLU i Sverige och Högskolan i Innlandet i Norge har genomfört på uppdrag av Naturvårdsverket, har forskarna analyserat det geografiska mönstret för nya etableringar och hur snabbt olika revir omsätts i populationen samt mönstret för var de skandinaviska vargarna dör. I studien ingår 468 registrerade etableringar av olika revir samt de geografiska platserna för 634 döda vargar under perioden 1999 till 2020. Den skandinaviska vargpopulationen har nu nått en storlek där de flesta revir som upphör i det huvudsakliga utbredningsområdet snabbt återkoloniseras, oftast inom ett år.
Att den ena eller båda föräldradjuren dör är den vanligaste orsaken till att etablerade vargrevir upphör efter ett antal år. Av 138 registrerade revir som upphörde men återkoloniserades under perioden 1999–2017 var antalet år till återkolonisering av samma område (revir) i genomsnitt 1,1 år och minskade från cirka tre år under perioden 2002–2009 till mindre än ett år för perioden 2015–2017.
Av totalt 634 döda vargar i Skandinavien som registrerades under studieperioden återfanns 217 (34 procent) utanför vargens huvudsakliga utbredningsområde. I medeltal utgjorde dessa döda vargar ca 3 procent av den totala populationen för respektive år. Denna andel, det vill säga de som dog utanför det huvudsakliga utbredningsområdet, ökade i populationen med ökande populationsstorlek från ca 1 procent till 5 procent. Däremot minskade andelen döda vargar inom vargens huvudsakliga utbredningsområde från ca 10 procent till 5 procent.
Studien kan även komma att påverka hur den framtida licensjakten på varg ska utformas.
– Studien visar att den skandinaviska vargpopulationen har nått en storlek där de flesta revir som upphör i det huvudsakliga utbredningsområdet snabbt återkoloniseras, oftast inom ett år. Jakt på hela flockar kommer i de flesta fall endast att ha en tillfällig effekt eftersom nya individer snabbt kommer att återkolonisera området/reviret, säger Håkan Sand i ett pressmeddelande från SLU.
