Klövvilt ses ofta som viktiga värdar för fästingar och anses av den anledningen ha stor betydelse för spridningen av fästingburna sjukdomar. Men det är stor skillnad mellan de olika klövviltsarterna både i fysik och levnadsvanor och det tillsammans med andra skillnader kan påverka hur många fästingar dessa djur har och vilken betydelse de har för spridning av fästingburna sjukdomar.

I en ny avhandling från Sveriges lantbruksuniversitet har man studerat spridningen av borrelios och fästingfeber från fem av våra vanliga klövviltsarter. Antalet fästingar på 131 dovhjortar, 30 rådjur, 61 kronhjortar, 15 älgar och 87 vildsvin som fällts under jakt i Södermanlands, Stockholms och Östergötlands län räknades. Därefter testades både klövvilt och fästingar för två olika bakterier: Borrelia burgdorferi, som orsakar borrelios, och Anaplasma phagocytophilum, som orsakar fästingfeber (eller betesfeber) hos boskap och människor.

Resultaten i studien visar en stor skillnad i hur många fästingar de olika klövviltsarterna bar på. Dovhjort hade flest fästingar medan vildsvin knappt hade några alls.

– Skillnaderna i fästingantal påverkar hur viktiga de olika klövviltsarterna är för att sprida smitta. Eftersom vildsvinen knappt hade några fästingar är arten inte heller lika viktig för spridningen av fästingburna sjukdomar generellt, säger Nannet Fabri, doktorand vid SLU.

Men det spelar också roll vilken typ av fästingrelaterad sjukdom det är. Bakterierna som orsakar borrelios fanns inte hos någon av klövviltsarterna, vilket var förväntat, medan olika typer av bakterien som orsakar fästingfeber hos människor och boskap hittades hos alla arter utom vildsvinen.

– Det finns olika typer av den bakterie som orsaker fästingfeber. En typ orsakar fästingfeber hos både människor och boskap och den hittade vi hos dovhjort, älg och kronhjort. Rådjur bar endast på en typ som inte orsakar fästingfeber hos vare sig människor eller boskap, säger Nannet Fabri.

När det gäller borrelios så sprids inte själva smittan vidare via klövvilt. Hjortdjuren bidrar dock till fästingarnas fortlevnad och utbredning genom sin roll som värddjur för vuxna fästingar.

– Min forskning visar vikten av att inte se allt klövvilt som en homogen grupp, utan studera arterna enskilt i forskning om fästingar och fästingburna sjukdomar, säger Nannet Fabri.

Källa: SLU