Detta är premiuminnehåll!
Det finns mer att läsa här! Logga in som prenumerant för att ta del av allt innehåll.
+ Prenumerant? Logga in för att fortsätta läsa.
+ Teckna en fysisk prenumeration.
+ Teckna en digital prenumeration.
Om du redan prenumererar på tidningen kan du koppla ihop din fysiska prenumeration med hemsidan. Är du redan inloggad kan du prova ladda om sidan.
Denna artikel finns även som film!
Nu har vi kommit fram till det sista avsnittet av vår lilla miniserie kring några av de vanligaste jaktprovsformerna som vi bedriver i Sverige. I den sista delen har vi tittat på jaktproven för de två hundraserna som tillhör Specialklubben för skällande fågelhundar.
I det här avsnittet ska vi titta lite närmare på de skällande fågelhundarna som består av två spetsraser, norrbottenspets och finsk spets, som båda tillhör samma rasgrupp, grupp 5 inom SKK, som exempelvis jämthundarna, gråhundarna och laikorna. Precis som med de ställande spetshundarna har de skällande fågelhundarna av spetsras haft en lång tradition i Sverige, men det var inte förrän under 1900-talet som arbetet med att utforma specifika rasegenskaper, både exteriört och jaktligt kom igång. Själva specialklubben för skällande fågelhundar bildades i november 1967 och består idag av tio lokalklubbar. Redan 1916 hade en specialklubb för alla spetshundsraser skapats men i och med att jämthundsägarna bröt sig ur den specialklubben och bildade en egen klubb 1950 som senare 1960 ombildades till dagens Svenska Älghundklubben så kom även finsk spets och karelsk björnhund föras över till samma klubb.
På tidigt 1900-tal kallades norrbottenspetsen för Norrbottens skällande fågelhund men kunde även kallas för ”nybyggarspets”. Norrbottens skällande fågelhund hade 1946 avförts ur SKK:s register, eftersom någon individ av rasen inte varit känd sedan 1936. Men det fanns många rastypiska hundar kvar i Norrbottens inland och då bland annat i trakterna av Pajala. I slutet av 1950-talet föddes tanken på att återuppliva rasen. Under tiden fram till 1967 bedrevs ett gediget avelsarbete för att utforma stommen till det som idag är norrbottenspetsen för att få fram så många rastypiska hundar att SKK återigen kunde godkänna den som ras. Men för att SKK skulle kunna godkänna den som ras så krävdes det att det fanns en specialklubb som kunde ta hand om rasen och då ansökte man om att få bilda en specialklubb för skällande fågelhundar, vilket kom att beviljas 1967 samtidigt som norrbottenspetsen erkändas av SKK som hundras.
Text: Kenth & Anette Gustafsson
