Efter en ganska bra start på drevjaktsäsongen med mycket viltobservationer och några fällda djur så var det dags för jakt på ena hemmamarken. Vid detta tillfälle var det min tur att få ta med gäst och jag valde då att bjuda in min gode vän Martin från Öland för jakt i den skånska bokskogen. Då vi har en stark dovstam så var tanken att Martin skulle få skjuta sin första dovhjort.
Martin kom till Skåne kvällen innan och vi åt en middag, såklart bestående av dov. Sen satt vi och tittade på WeHunt-kartan, planerade och fantiserade om scenarion och önskepass.
Efter en, som vanligt inför jakt, bristfällig sömn så satte vi oss i bilen och körde mot jaktmarken. Extremt taggade inför dagen, som till en början skulle visa sig relativt kall, men längre fram spricka upp och bli en solig och fin förvinterdag. De sista kilometrarna mot samlingsplatsen bestod av skrålande musik ur högtalarna för att riktigt komma i gång.
Martin får ett bra pass
Vi var på plats i god tid för det sedvanliga ”tragget” med jaktkompisarna. Mycket viktiga samtal som avhandlas vid de här samlingarna. Men så var det äntligen dags för dagens jaktgenomgång och passlottning.
Martin fick ett tidigt nummer och jag skulle hitta ett riktigt bra pass till honom. Ni som läst mitt senaste jaktreportage var ju med på passet där jag och min son satt när vi vid årets första jakt fällde en dovhind några minuter in i jakten. Detta pass fick det bli! Själv fick jag välja pass i slutet och jag tog ett jag inte suttit i tidigare. Det är ett pass som nästan aldrig någon väljer att besitta.
Jag släppte av en extremt taggad ölänning och visade in honom till hans pass innan jag körde vidare mot mitt. Efter att ha parkerat smög jag ut till passet, ett torn ute på ett relativt nytt hygge med en plantering på ena sidan och stora öppna ytor på tre av sidorna. Natten hade varit kall, med rimfrost i gräset och ett tunt istäcke på vattnet, vilket gjorde det svårt att smyga ljudlöst. Jag tar mig i alla fall upp i tornet och mäter ut lite riktmärken och gör mig redo. Hundarna släpps och upptagen låter inte dröja.
Passgrannen fäller en dovspets ganska tidigt i såten och ytterligare skott avfyras med lyckat resultat på flera håll. Jag hör på radion hur en flock vildsvin passerar en hundförare och närmar sig Martins pass. Kul tänkte jag! Tyvärr smet de förbi honom precis utom synhåll.
I den sista skälvande minuten
En händelserik såt där jag har flera observationer på dovhjortar, varav en väldigt respektabel herre. Dessvärre på lite för långt håll. Såten börjar gå mot sitt slut och lunchen närmar sig. En av hundförarna ska bara runda planteringen vid mig sen ska vi bryta. Då hör jag ett hundskall knappt 100 meter bort och helt plötsligt ser jag tre dovkalvar som kommer i full fart mot mig. Jag gör mig färdig och får läge på en kalv. Skottet går och kalven lägger sig. En av kalvarna gör en 180-sväng och försvinner snabbt därifrån men den sista kalven dröjer sig kvar och läget infinner sig för mig att ta skott även mot denna. Min första dubblé på dov är ett faktum! Strax därefter bryts såten och vi tar oss tillbaka mot jaktstugan där viltet skall tas omhand och lunchen förtäras. Som vanligt avlöser historierna varandra och skratten duggar tätt.
Jag fick läge på två dovkalvar i slutet av den första såten och min första dubblé på dov var ett faktum.
Sista såten – Är det Martins tur?
När alla är mätta och belåtna så förbereds den andra och sista såten. Jaktledaren går igenom upplägget och lottning av pass görs. Även denna gång får Martin välja tidigt och jag väljer ett historiskt bra pass till honom. Jag väljer även denna gång i slutet men ett av mina favoritpass är fortfarande ledigt varpå jag väljer det. Jag släpper av Martin vid hans pass i storskog av bok och fortsätter bort till gränsen där mitt pass är beläget.
Mitt torn står uppe på en höjd i en ganska gles bokskog med en riktigt tät granplantering rakt framför. Även denna såt bjuder på högt tempo och mycket djur i rörelse. Det smäller både här och där och flertalet vilt av olika arter fälls i såten. Mina tummar knyts hårt i önskan om att de ska komma i pass hos Martin. Det gör de tyvärr inte men en grupp vildsvin retas med hundföraren i det området och lyckas höja pulsen hos skyttarna.
Hos mig är det mer händelserikt. Jag har observation på flertalet hjortar varav en är riktigt nära men hastigheten är alldeles för hög för att jag ska våga ta skott. Ytterligare en hjort kommer nära men den lyckas passera mig bakom en trädlinje där skottgluggarna är aningen för snäva. Båda hjortarna springer dock i pass hos grannen som förvaltade lägena på bästa sätt och även han kunde notera en dubblé denna dag.
Men så helt plötsligt kommer en hjort bakom mig som relativt lugnt spatserar parallellt med tornet på cirka 50 meters avstånd. Jag väntar tills han ska passera ett träd där jag har bra vy och kulfånget är gott. Han stannar bakom trädet eftersom en hund skällde på avstånd. Han står kvar bakom trädet och försöker lokalisera var hundskallet kom ifrån. Men så tar han ett kliv framåt och jag får möjlighet att ta skott. Jag ser att träffen sitter där den ska men hjorten skenar uppför en liten backe och försvinner utom synhåll cirka 80 meter ifrån mig. Det kändes jättebra i skottet men känslan av att det inte skulle ha gått bra kommer ändå som ett brev på posten. Jag rapporterar via radion och en av hundförarna är i närheten och tar sikte på mitt pass. Medan jag väntar på honom kommer en räv och ställer sig på tio meters avstånd och tittar på mig. ”Hej på dig herr räv, ha en fin dag”!
Hundförare Håkan kommer efter ett par minuter och jag pekar ut skottplats och flyktväg. När jag ser Håkan på backkrönet där jag senast såg hjorten kommer tummen i luften och ett grattis på radion. Den hade lagt sig precis efter den försvann ur mitt synfält. En helt fantastisk känsla infinner sig och en liten glädjetår letar sig fram ur ögonvrån.
Resten av såten intar jag observationsläge men inga fler djur passerar mitt pass. Dessvärre fick inte Martin några lägen och resultatet av dagen blev inte riktigt som vi hade planerat.
Gliringarna vid samlingen efteråt lät inte vänta på sig heller. Jag hade ju trots allt valt passen åt både Martin och mig. ”Kunde man ju tänka sig att man ger gästen de sämre passen och tar de bästa själv”. Såklart med glimten i ögat och ett hjärtligt skratt efteråt. För är det något man lärt sig sedan man började jaga så är det att ju mer man tror sig veta desto starkare blir man överbevisad. Ett ”viltsäkert” pass har inga som helst garantier, lika lite som ”det händelselösa bakpasset” som helt plötsligt blir det hetaste passet i nästa jakt.
Med en extremt stor känsla av tacksamhet och ödmjukhet tackade vi för oss och började resan hemåt. Martin var tack och lov inte bitter på mig för passvalen, utan var tvärtom väldigt glad för min skull. Varenda sekvens av dagen gicks igenom i bilen och vi kunde summera en helt fantastisk jaktdag med härliga människor och oförglömliga minnen som skapats.
Text & foto: Joakim Schmuul
