Drevjakt – på viltrika Björksund

Den här artikeln finns även som film

En klar decembermorgon får jag chansen att följa med på drevjakt vid Björksund. Det blir en dag fylld av nya möten, spänning och viltupplevelser – med en jaktledare som inte lämnar något åt slumpen.

Det är mitten av december och drevjakterna är i full gång. Jag har fått en inbjudan att medverka vid en drevjakt på Björksund av Fredrik Westerberg och Michael Lundberg från Norrtälje. Jaktledare för klubben är Mats Johansson.

Jag och vår fotograf Nina Juréen har sovit som prinsessor på Öster Malma och vaknar upp till en klar och frisk morgon, fulla av förväntan. Det är alltid samma känsla när man ska jaga på nya marker. Jag uppskattar också mötet med nya jägare, det är otroligt värdefullt. Att få utbyta erfarenheter och jaktberättelser ger mig alltid ny energi och glädje.

Vi svänger av från den större vägen in på en smal, slingrande sträcka, den sista avtagsvägen fram till samlingsplatsen. Det är en kall, men vacker decembermorgon, fortfarande snöfritt här nere i söder.

Det är tidigt, och den sena vintersolen har ännu inte vaknat. Jag kör med helljusen på och skymtar skuggor av vilt på den vänstra sidans fält. Jag saktar in och inväntar viltets nästa drag. De kommer i en strid ström över vägen, en hel flock med dovhjortar och hindar. Jag blir tagen av stunden. För en hälsingestinta som jag känns det lite extra exotiskt att få se så många dov på en och samma gång.

När jag ser att alla kommit över smyger jag fram med bilen, försiktigt, för att inte ta några risker att någon eftersläntare överraskar mig. Kusten är klar, och jag fortsätter min färd. Men det står klart att det är gott om vilt av olika slag här, så det är ingen idé att slappna av. Jag spejar åt båda sidor och försöker vara beredd.

Samlingen vid jaktladan

Väl framme vid samlingsplatsen ser jag hur flera jägare har samlats utanför den stora porten till en lada. Bilar står parkerade på rad, av olika slag. Några rena jaktbilar, andra kanske mer gjorda för storstadsmiljö. Jaktklädda personer har samlats i små grupper och pratar med varandra. Jag gissar att de känner varandra sedan tidigare. Det är alltid lite pirrigt att stega fram som en främmande person och hälsa. Man vill ju gärna få bli en i gänget, så att säga.

Jag tar på mig jackan och drar ner mössan lite över öronen. Det är kyligt, och det gäller att hålla värmen inför jakten. Jag ser en reslig herre som jag förmodar är jaktledare Mats. Jag går fram med bestämda steg, kanske lite för att min korta gestalt ska ta plats, sträcker fram handen och presenterar mig.

Mats tar min hand i en snabb handskakning och hälsar kort. I nästa sekund ger han mig ett flersidigt kompendium.

– Det är bra om du läser igenom det här innan, jag kommer inte att repetera mig, säger Mats och fortsätter att dela ut kompendium till de övriga jägarna. De dricker kaffe och tuggar på frukostsmörgåsar av olika slag. Jag tar Mats uppmaning på fullaste allvar och sätter mig i ett hörn för att börja läsa. Det är en gedigen hög med information. Fredrik Westerberg, en av dem som bjudit med mig, har förvarnat mig om att Mats är en man av ordning och kan uppfattas en smula vass. Jag förstår precis vad han menar.

Det är verkligen ordning och reda runt det uppdukade långbordet i ladan. Det känns nyrenoverat och ombonat. Väggarna pryds av fina och ståtliga troféer, som jag gissar är skjutna på jaktmarken. Jag läser sida upp och sida ner. Jag vill verkligen inte missa någon viktig information och riskera att göra Mats besviken.

Reglerna är tydliga

Jag ser hur de övriga jägarna börjar plocka ihop och samlas utanför ladan. Mats står redo med kompendiet i handen. Jag skyndar mig ut och ansluter vid de andra. Mats tar till orda och går igenom vad som gäller för dagens jakt, vad som är tillåtet och inte är det. Han understryker vikten av att vara säker vid skottet och förklarar att om det är ett smaldjur så är det ett smaldjur, och om det sägs sex taggar på kronhjorten, så är det sex taggar. Allt över är fel och bötfälls.

Jag tänker att det är klart att det kan uppfattas en smula vasst när han med bestämd ton klargör vad som gäller. Men samtidigt har han helt rätt. Finns det en plan för viltförvaltningen på marken så ska den efterföljas. Annars är det ju helt bortkastat.

Mats kommer fram till mig och pekar på en av jägarna, som jag kan ta rygg på för att hitta ut till mitt pass.

– Jag kan säkert uppfattas som lite hård när det gäller avskjutningen under jakt, säger han. Men jag blir tokig när folk inte tar ansvar och skjuter fel djur. Det har hänt alltför ofta, och då känns allt jobb jag lägger ner förgäves. Det jobb jag lägger ner gör jag för att vi ska kunna jaga för köttets skull. Vi beskattar våra stammar genom att ta ut räntan och behålla kapitalet till nästa år.

Jakten får absolut inte orsaka onödigt lidande. Jag håller helt med honom och tycker att allt han säger är kloka ord. Det här är en man som jag skulle vilja lära känna bättre och ta lärdom av. Jag får en känsla av att han besitter ovärderlig kunskap.

– Jag vet att jag var tydlig med spetsarna på kronhjorten, men kommer det en stor hjort förbi och du har ett bra läge, förvalta det. Tveka inte, för du kommer inte få så många sådana chanser, ler Mats lite finurligt mot mig.

Jag känner att jag och Mats kommer att komma bra överens. Jag gillar raka direktiv och tydliga regler.

Pass vid havskanten

Jag kör efter en vit pickup på en gropig skogsbilväg, där det nyligen har avverkats i skogen vid sidan om. Vi kliver ur bilarna och stänger dörrarna så tyst vi bara kan. Jag tittar ner i WeHunt-appen och ser mitt tilldelade pass ett par hundra meter in i skogen framför mig. En av killarna gör mig sällskap en bit, han ska sitta på passet precis före mitt.

Jag går genom en fin och tät granskog som öppnar sig över ett dike med högt gräs. Det är en långsmal glänta som sträcker sig hela vägen ner till havet, eftersom vi jagar precis vid kustkanten.

– Här mår vildsvinen gott, viskar min passgranne samtidigt som han pekar ner mot vasskanten en bit bort. Jag nickar och rättar till vapenremmen över axeln. Jag lyfter upp handen och ger honom ett tyst ”skitjakt” innan jag går vidare mot mitt pass.

Jag passerar en ridå av granar och där bakom är det ett litet hygge som ser nygjort ut. På en liten kulle mitt på hygget står mitt pass. Det ser bra ut, god sikt och bra kulfång. Jag laddar bössan så tyst jag kan, drar fram slutstycket, säkrar och tittar genom siktet. Jag slår på radion och sätter i öronsnäckan, på med kåporna och lägger bössan tvärs över passkanten. Nu är jag redo.

Det sprakar till i örat och jag hör Mats röst.

– Katharina, jag står på passet bredvid dig alldeles nere vid havskanten, så du vet.

– Okej, tack för informationen.

Stillheten infinner sig snabbt. Jag tittar ut över hygget och försöker föreställa mig var viltet skulle föredra att röra sig. Det är lite kyligt, men inte så jag fryser. En av hundförarna meddelar att de har släppt och att jakten är igång.

När chansen kommer

Det dröjer inte länge innan jag ser något stort röra sig ut ur grantätningen en bit framför mig. Jag tycker mig skymta några horn också. Jösses, det är ju en enorm kronhjort som kommer rakt emot mig! Jag lyfter upp bössan och gör mig redo. Den är stor, men jag får ingen bra vinkel för att räkna taggarna. Den har bråttom, och jag vill inte chansa och riskera att skjuta fel.

Jag visslar i hopp om att hjorten ska stanna till, men den känns stressad. Förmodligen har en av hundarna tryckt ut den ur sitt gömsle. Jag hör Mats ord eka i mitt huvud att jag inte skulle låta chansen gå förbi. Men jag vågar inte eftersom jag är osäker på hur många taggar den har. Allt över tolv är förbjudet. Jag låter den passera, men njuter av att se den i sitt språng – stor och ståtlig.

Kort därpå hör jag ett skott eka i fjärran.

– David Montgomery vid pass 42 har skjutit en kronhjort. Elva taggar, hörs det i radion. Jaha ja, det var min hjort det. Men då vet jag att den var skjutbar. Jag kan ändå känna en viss lättnad av att inte ha chansat när jag inte var säker.

Nära drevet – men stolpe ut

En stund senare bryts tystnaden av hundskall nära mig. Det är som att hela skogen håller andan. Pulsen går upp och jag känner hur fingrarna instinktivt greppar stocken hårdare. Skallen blir tätare, djupare, närmare. Grenar knäcks och det rasslar i riset. Jag vrider kroppen mot ljudet och lyfter bössan, säker på att något vilt ska bryta igenom ridån av gran framför mig.

Men synfältet förblir tomt. Det är som att ljudet rullar runt mig, en ring av förväntan och osäkerhet. Skallen kommer från andra sidan den smala granridån. Jag håller andan och väntar, redo att skjuta om rätt tillfälle uppstår. Så plötsligt – ett skott. Hunden tystnar tvärt.

– Pass 26 har skjutit ett smaldjur, ropas det över radion.

Det var som jag misstänkte, drevet gick på andra sidan ridån rakt mot min passgranne. Lite stolpe ut för mig, men det gör inget. Jag är fortfarande lika barnsligt uppspelt vid varje ny jaktdag och efter tretton år med jägarexamen är jag glad att den känslan fortfarande finns kvar.

Avslut vid ladan

Vi samlas vid jaktladan igen, där vi får se Davids fina kronhjort. En maffig bit, så fantastiskt vacker. Jag tror aldrig att jag har sett en så stor kronhjort tidigare. Mats summerar dagen och konstaterar att det varit en bra dag, med många vilt i backen och alla var rätt vilt. Han verkar nöjd med vår insats.

– Jaha, Katharina. Då har du fått prova på att jaga med oss här på Björksund, säger Mats med ett leende när vi börjar packa ihop för dagen.

– Ja, det har varit både trevligt och fantastiskt fint. Vilka viltrika marker ni har. Du gör ett bra jobb med förvaltningen.

Jag ser att han ler lite förnöjt, även om han försöker dölja det lite.

Vi skiljs åt med löfte om att ses igen. Nästa jaktsäsong.

Text & Foto: Katharina Olsson
Foto: Nina Juréen