Detta är premiuminnehåll!
Det finns mer att läsa här! Logga in som prenumerant för att ta del av allt innehåll.
+ Prenumerant? Logga in för att fortsätta läsa.
+ Teckna en fysisk prenumeration.
+ Teckna en digital prenumeration.
Om du redan prenumererar på tidningen kan du koppla ihop din fysiska prenumeration med hemsidan. Är du redan inloggad kan du prova ladda om sidan.
Den här artikeln finns även som film
Det har gått några år sedan Albin Salomonsson för första gången följde med sin sambos kusin på ripjakt i fjällen. Då hade han aldrig jagat med stående fågelhund tidigare, men det krävdes bara en enda tur bland snår, fjällbjörkar och en hissnande utsikt för att han skulle vara fast.
Idag är det svårt att tänka sig något mer självklart än Albin med en hund vid sin sida och fjällvidderna runt omkring. Här ute, i det karga och samtidigt så rofyllda landskapet, hämtar han sin energi. Här jagar han för att koppla av, men också för att utmana sig själv.
Det är mitten av november när jag och min kollega Nina anländer till Albin, hans sambo och deras pointer Brage. På gården står en liten röd stuga där vi ska bo under våra dagar här. En snabb överblick inomhus räcker för att den där hemtrevliga känslan ska infinna sig, varm, enkel och inbjudande. Vi stuvar in vår packning och väljer varsitt rum att sova i.
Strax därefter hörs dörrhandtaget tryckas ner, och in kliver Albin. Vi hälsar, småpratar om allt mellan himmel och jord, och landar till slut i det vi är här för, att jaga fågel med stående fågelhund. Planerna för morgondagen tar form, förhoppningarna stiger.
Vi är en bit in i den elfte månaden, vilket betyder att morgonljuset dröjer. Det tillåter en något senare väckning än vanligt, och det uppskattas. Ryggsäckarna packas med det nödvändigaste: smörgåsar, vatten och en välfylld kaffetermos. Sedan rullar vi iväg i vår bil och följer efter Albin genom det lilla samhället och vidare upp mot berget där vår första jaktdag ska tillbringas.
Text: Tony Hansson
Foto: Nina Jureén
