Fågeljakt i Sälen – En oslagbar upplevelse!

Den här artikeln finns även som film

Det har gått några år sedan Albin Salomonsson för första gången följde med sin sambos kusin på ripjakt i fjällen. Då hade han aldrig jagat med stående fågelhund tidigare, men det krävdes bara en enda tur bland snår, fjällbjörkar och en hissnande utsikt för att han skulle vara fast.

Idag är det svårt att tänka sig något mer självklart än Albin med en hund vid sin sida och fjällvidderna runt omkring. Här ute, i det karga och samtidigt så rofyllda landskapet, hämtar han sin energi. Här jagar han för att koppla av, men också för att utmana sig själv.

Det är mitten av november när jag och min kollega Nina anländer till Albin, hans sambo och deras pointer Brage. På gården står en liten röd stuga där vi ska bo under våra dagar här. En snabb överblick inomhus räcker för att den där hemtrevliga känslan ska infinna sig, varm, enkel och inbjudande. Vi stuvar in vår packning och väljer varsitt rum att sova i.

Strax därefter hörs dörrhandtaget tryckas ner, och in kliver Albin. Vi hälsar, småpratar om allt mellan himmel och jord, och landar till slut i det vi är här för, att jaga fågel med stående fågelhund. Planerna för morgondagen tar form, förhoppningarna stiger.

Vi är en bit in i den elfte månaden, vilket betyder att morgonljuset dröjer. Det tillåter en något senare väckning än vanligt, och det uppskattas. Ryggsäckarna packas med det nödvändigaste: smörgåsar, vatten och en välfylld kaffetermos. Sedan rullar vi iväg i vår bil och följer efter Albin genom det lilla samhället och vidare upp mot berget där vår första jaktdag ska tillbringas.

När vi kliver ur bilarna möts vi av krispig luft och en nästan kompakt tystnad. Den bryts bara av de två ivriga hundarna som står vid Albins sida. Brage, hans egen engelska pointer, har hunnit bli fyra år och har utvecklats till en pålitlig jaktkamrat. Vid hans sida står Kolvikens Blixtra, en rutinerad korthårig vorstehtik som Albin lånat av en god vän inför just den här turen.

Det så viktiga samspelet

Vädret den här dagen är klart och fint, en sådan där morgon som nästan lovar något i förväg. Under kängorna knastrar frusen mossa när vi traskar några hundra meter i riktning mot en myrkant. Där stannar vi, och Albin ger Brage kommandot att sitta.

– Här tänkte jag att vi ska släppa, säger han lugnt.

Brage skakar, inte av kyla, utan av spänd förväntan. Han vet vad som väntar, att få göra det han älskar mest. Kopplet lossas, och med ett rivstartsliknande ryck kastar han sig iväg. Det fräser till i myrmarken när han försvinner ut i terrängen.

– Jag har verkligen fått kämpa med Brage genom åren. Det var först när vi började jaga tillsammans som jag insåg hur lite jag faktiskt kunde om den här jaktformen. Men varje misstag har lärt mig något. Nu börjar vi hitta vårt samspel, säger Albin, samtidigt som han låter blicken svepa ut över landskapet.

Det är just samspelet som fascinerar honom mest. När hunden tar vind, söker ut i stora, svepande slag och plötsligt fryser fast i ett stånd. De där korta ögonblicken då allt stämmer: marken, vinden, hunden, fågeln. Då jakten blir något större än bara jakt.

– Jag låter dem jobba tio, femton minuter åt gången. Det brukar vara lagom, har jag kommit fram till, säger Albin och slänger en snabb blick på handenheten till pejlen.

Jag står tyst bredvid och slås av vilken otrolig motor det finns i de här hundarna. De är byggda för arbete och de älskar varje sekund av det.

Fokus på skogsfågel

Vi jagar i skogsmiljö den här dagen, med fokus på orre och tjäder, två fågelarter jag själv är van att jaga, men då vanligtvis i djup snö och med skidor under fötterna.

Jakt med stående fågelhund i skog skiljer sig markant från fjälljakten. Här är sikten ofta begränsad av tät vegetation, vilket kräver att hunden söker i ett tajtare mönster och håller närmare kontakt med föraren. Tillsammans rör vi oss genom blandskog, över hyggen och myrmarker, där skogsfågeln gärna trycker hårt i markvegetationen.

– Hundens uppgift är att med hjälp av vittring lokalisera fågeln, stanna i ett fast stånd och sedan stå kvar tills jag är i skottläge. När allt klaffar, med stånd, avancemang, uppflog och skott, då är det en jaktform som bjuder på både spänning och ett nära samspel mellan hund och mig som jägare, säger Albin med ett leende.

Vi smyger på några fågelarbeten under dagen, men utan att få några skottillfällen. När Blixtra kommer in till oss efter en längre sökrunda kopplar Albin henne, och vi slår oss ner på en hårdbacke intill en myrkant.

Ur ryggsäckarna plockar vi fram kaffetermosen och fyller varsin kåsa. Höstluften är hög och klar, lungorna fylls med ett stilla lugn. För mig är det här rekreation i sin renaste form och jag vet att Albin håller med. Mot eftermiddagen jagar vi oss tillbaka mot bilen för en kort förflyttning. Nästa stopp är ett nybyggt vindskydd, rest av rejäla timmerstockar och med en generös yta för matlagning.

Albin, som är kock till vardags, vet verkligen hur man gör upplevelsen komplett. Jag och min kollega Nina blir bjudna på en lunch som utan tvekan förtjänar toppbetyg. Proteinet i dagens rätt? Föga förvånande något med vingar.

Ombyte förnöjer

Efter många steg genom skogsmiljö dagen innan väntar nu en ny jaktdag med helt andra förutsättningar. Vi styr bilarna upp mot en fjälltopp, passerar några liftsystem och parkerar vid dagens utgångspunkt. När vi kliver ur bilarna är det tydligt att vädret har slagit om, luften är betydligt kallare och vinden biter tag i kinderna. Det är en helt annan känsla jämfört med gårdagens jakt i skogslandskap.

Jag vänder mig om och låter blicken svepa över fjällvärlden. Så långt ögat kan nå breder den öppna, karga naturen ut sig. Trots sin stramhet är landskapet slående vackert. Är det färgskiftningarna, de rundade fjälltopp- arna, de torra vindarna, eller doften av mossa och renlav? Förmodligen är det just kombinationen av allt detta som skapar den där känslan av lugn.

Vi befinner oss några hundra meter över havet nu, hur många vet jag inte, men jag inser snabbt att det är läge att förstärka med en fleecejacka under ytterplagget. Vinden är rå och kall, att frysa bort en jaktdag är inget jag tänker riskera igen. Den läxan har jag bittert fått lära mig tidigare.

– Det är lite kallare här uppe på fjället, konstaterar Albin och ler snett, medan de röda kinderna avslöjar att han redan känt av kylan.

Något som också skiljer dagens jakt från gårdagens är hundarnas arbetssätt. Här i fjällmiljön arbetar en stående fågelhund med hög fart och vida sök. De täcker stora ytor i snabba, svepande slag över den öppna terrängen. Med hjälp av vind och näsa lokaliserar de riporna och stannar i ett fast stånd så snart de får vittring.

Eftersom sikten är god och vegetationen låg behöver hunden inte hålla samma täta kontakt med föraren som i skogen. Där är tempot lägre, sökmönstret tätare och samspelet mer intensivt, eftersom skogsfågeln ofta trycker hårt och kräver noggrann, metodisk hundföring mellan träd och buskage. Fjälljakten däremot ställer krav på snabbhet, uthållighet och självständighet, samtidigt som lydnaden måste fungera exakt när det gäller.

En krävande jakt

Vi fortsätter att jaga oss fram genom den karga fjällmiljön. Det börjar, om jag ska vara ärlig, kännas i benen nu. Terrängen är krävande, med ständiga stigningar och sluttningar. Men så vänder jag mig om och plötsligt är tröttheten som bortblåst. Vi befinner oss ganska högt över havet nu, och utsikten är svår att beskriva med ord. Bergen i fjärran tonar från mörka till ljusa nyanser, ju längre bort de ligger. Jag undrar hur långt jag egentligen kan se. Omöjligt att svara på, förstås, men en sak är säker, Sverige bjuder på enastående, varierade jaktmiljöer. Det går inte att känna annat än tacksamhet över att få uppleva detta.

Brage återvänder efter ett långt sök, och Albin väljer att koppla honom. Vi slår oss ner i lä bakom en sten och plockar fram smörgåsarna ur ryggsäckarna. En stärkande kopp kaffe smakar extra gott i vinden, och det slinker ner både en och två chokladbitar för att hålla energinivån uppe.

Med utvilade hundar fortsätter vi jakten. Planen är att båga tillbaka mot bilarna och jaga längs den andra sidan av berget vi går vid. Dagen har hittills bjudit på få fågelkontakter, men vi har fortfarande hoppet kvar. Plötsligt piper det till i Albins handenhet, ett tydligt tecken på att hunden står still. Förhoppningsvis innebär det fågel.

Punkten på skärmen ligger bakom ett krön, ganska långt bort. Om det är fåglar där har de sannolikt sökt lä från vinden. Vi börjar röra oss försiktigt i riktning mot markeringen. Vinden ligger rätt, vi smyger metodiskt, men när vi precis kommer upp över kanten lyfter en grupp ripor, långt utom hagelhåll.

– Men vad hände där då? säger Albin och tittar frågande på mig.

Det lät som en fråga, men kändes mest som en spontan reaktion. Hade det varit en riktig fråga hade jag ändå inte haft ett särskilt övertygande svar. Fåglar är vilda djur med egen vilja och ibland gör de precis som de vill, oavsett vad vi jägare eller hunden har gjort rätt eller fel.

Vi kämpar vidare. Nu känns det ordentligt i kroppen, och energin fylls på med nötter, choklad och några klunkar vatten. Fleecen som tidigare var livsnödvändig har åkt ner i ryggsäcken. Det är inte långt kvar nu. Vi kan se bilarna där nere i dalen, vilket innebär att den här jaktdagen snart är till ända.

Jag ska villigt erkänna att jag i det här läget hade tappat hoppet om ett sista fågeljobb. Men så piper det till igen i Albins handenhet.

– Nu håller vi tummarna för att det är fågel där, säger han och pekar i riktning mot Brage.

Och mycket riktigt, där står Brage i ett distinkt stånd, med nosen riktad mot ett buskage och några glesa fjällbjörkar. Vi smyger oss försiktigt fram. Steg för steg. Nu är vi riktigt nära. Plötsligt hörs det välbekanta ljudet av vingar som slår mot luften, och en dalripa lyfter rakt upp ur buskaget. Jag har ännu inte hunnit förflytta mig till sidan om Albin, och av säkerhetsskäl avstår jag från att skjuta. Albin däremot får läge, och två snabba skott lämnar piporna. Ripan fortsätter flykten obehindrat, och ur Albins mun kommer en rad ord som inte lämpar sig i tryck.

– Det är inte första gången det blir ett läge nästan framme vid bilen, säger han när han samlat sig.

Jag nickar igenkännande. Jag har själv varit med om det flera gånger, framför allt under toppfågeljakt. Uttrycket ”It ain’t over till it’s over”, oftast använt i sportsammanhang, visar sig vara minst lika gångbart i jakten.

Fågel i säcken

Vi har haft två fina dagar med Albin, både i skog och på fjäll, i vackra Sälen. Fågeljobb har det blivit, men tyvärr ingen jaktlycka. Men så är det med jakt. Den bjuder på upplevelser, oavsett utgång.

Några dagar senare ringer telefonen. I andra änden hör jag Albins röst, glad och upprymd. Han berättar att lyckan till slut varit på hans sida, och inte nog med det, även de efterföljande helgerna har bjudit på spännande jakter med fågel i säcken.

Jakten med stående fågelhund kräver mycket av dig som jägare. Det handlar om att forma och träna en hund från grunden, för utan en fungerande hund är det här en jaktform som är svår att lyckas med, åtminstone om man räknar jaktlycka i form av fågel i säcken. Samtidigt är det en fri jaktform. Du kan ge dig ut när du vill, gå dina egna vägar, följa hundens sök och naturens rytm. Det är just detta, kombinationen av friheten och landskapet, som har fångat Albin i ett fast grepp. Ärligt talat har jag svårt att se att han någonsin vill, eller ens kan, ta sig ur det.

Text: Tony Hansson
Foto: Nina Jureén