En grå oktobermorgon samlas jaktlaget på Ekhammars gård vid Vätterns strand. Hundarna släpps, passen intas och fokus ligger på vildsvin och älgkalv. Det blir en dag präglad av fint hundarbete, tydliga ramar och härliga möten, där inte alla får skottläge, men där marken ändå levererade.

Vi är tio jägare som samlas i maskinhallen på Ekhammar, en gård i Hjo kommun, precis vid Vätterns strand. Herrgårdsbyggnaden härstammar från 1600-talet och idag bedrivs ett aktivt skogs- och lantbruk på gården. Gården bjuder även på väldigt fina jaktmöjligheter, något vi ska få ta del av idag.

Det är vår ambassadör Alexander Svensson som bjudit in oss att vara gäst för en dag i detta jaktlag, där han själv varit med och jagat i många år. Jaktledaren och till lika ägaren av gården Björn Karlsson hälsar oss välkommen och går igenom förutsättningarna. Gården håller en väldigt fin stam av rådjur, men idag är det annat vi ska fokusera på.

– Vi skjuter inga rådjur idag, utan fokuserar på våra grisar och älgkalvar, säger Björn.

Galtar är tillåtna oavsett storlek, men jag vet av erfarenhet att det är svårt att avgöra kön på vildsvinen, så jag tänker att jag får fokusera på älgkalv och brungrisar för att inte skjuta en sugga.

– Suggorna är avelsmaterialet, så var försiktiga med dem. Det finns ju grisar att skjuta, bara vi hittar dem, understryker Björn. Utöver detta är även räv tillåtet, och säkerhetsföreskrifterna levereras via ett pm, men Björn trycker extra på säkerheten, främst när det gäller kulfång, men även att ingen lämnar sitt pass på eget initiativ, och att det är förbjudet att skjuta ytterligare ett vilt om inte det första ligger.

Gråmulen morgon

Vi gör oss redo och rullar ut mot den första såten. Det är ett typiskt oktoberväder med lite gråmulna och dimmiga förutsättningar, men det ligger som alltid under en jaktmorgon en spänning och förväntan i luften.

Jag åker med Alex och efter att vi har parkerat bilen på en liten vändplats längs en skogsväg pekar han mig i rätt riktning, varpå vi båda beger oss mot våra respektive pass. Jag går tillbaka några hundra meter längs skogsvägen och viker in i skogen vid en liten bäck, som jag sedan följer tills jag kommer ut på ett gammalt hygge med ett högt torn. Granarna har kommit upp några meter, men mellan dem finns det en del skjutgator.

Den öst sibiriska laikan Sacha kommer ochhäslar mellan såtarna.

Alexander blickar ut över myren.

Min rutin

Direkt när jag kommer på pass på en mark där jag inte har full koll på min omgivning brukar jag försöka orientera mig. Jag kikar i pejlen så att jag förvissar mig om vart jag har mina passgrannar, och från vilket håll hundarna kommer. Jag brukar även ta ut mina egna förbjudna skjutriktningar med hänsyn till passgrannar, om inga sådana har kommunicerats. Men i detta höga torn, och med en ganska begränsad yta att skjuta på är detta inget problem. Jag behöver inte heller fundera över avstånden, då jag inte har längre skjutgator än på sin höjd 70 meter åt något håll.

Det dröjer inte länge innan regnet börjar falla och jag försöker gömma kikarsiktet under jackan för att slippa få fullt med regndroppar på linsen. I fjärran hör jag hundskall och via radion rapporteras det in viltobservationer, men på min kant är det lugnt.

 

Förstoringen är på 1x inför att jakten ska dra igång.

Ett skott bryter tystnaden och via radion rapporterar Åke Eriksson att han fällt en gylta. När hundförarna har gått igenom sina rutor ropar Björn att vi bryter såten, och jag tar mig till Åke för att få ta del av hans jaktupplevelse med vildsvinet

 

Åke Eriksson tillsammans med sin gylta.

Åke berättar att han har jagat på Ekhammar i 26 år, och när han inte som idag sitter på pass och skjuter vildsvin, så går han som hundförare på rådjursjakterna med sin tax. Som jag nämnde tidigare så är det rådjur man har mest av på dessa marker, men sedan cirka tio till femton år tillbaka så har man även ganska gott om vildsvin.

– I år och även förra året har vi haft väldigt stora föryngringar, och vi har sett väldigt många vildsvin på gärdena, berättar Åke, medan gyltan ligger vid hans fötter.

Han berättar att han under morgonen satt vänd åt andra hållet, men av en tillfällighet vände han sig om för att titta bakom ryggen, då han plötsligt såg något mörkt skymta till.

– Jag såg att det var en gris som gick förbi mig, och sedan vände den och kom tillbaka igen och ställde sig i ett bra läge.

Gyltan blev kvar på platsen, och vi summerar den första såten med ett vildsvin fällt. En efter en ansluter de övriga jägarna och vildsvinet dras ut till närmaste väg för att transporteras till slakteriet. Vi får höra från de andra att de sett ett antal vildsvin, men ingen av dem övriga lyckades få ett skottläge.

Det skjutna vildsvinet undersöks och läggs på plats för fotografering.

Undertecknad njuter av höstvädret.

 

Wachtelvalpen Foppa får folja med husse Fredrik Hasselqvist ut för att jaktträna.

Snabbkaffe

Det blir en snabb kopp kaffe innan vi gör oss klara för nästa såt. Björn visar på kartan vart jag ska stå, och efter en kortare biltur på en liten skogsväg parkerar jag på en stickväg och gör mig redo. Jag går genom en öppen barrskog, med lingonris och bruna ormbunkar runt fötterna. Efter några hundra meter kommer jag fram till torn nummer 64 som står vid en myrkant.

Enligt utsago ska det ha fällts åtskilliga älgar från detta pass genom åren, vilket så klart bådar gott. Jag känner på dämparen så att den sitter åt, revar i ett skott i bössan, öppnar skyddslocken på kikarsiktet och gör mig redo.

Regnet har upphört och vädret börjar spricka upp lite. Solen tittar fram bakom molnen och genast blir allt lite ljusare omkring mig. Jag läser in mig lite på kartan via pejlen och konstaterar att jag står mitt i en passlinje, som sträcker sig parallellt med den lilla grusvägen jag parkerade på.

Hundarna är släppta och det dröjer inte länge innan de första skallen bryter tystnaden. Alex har fått ett pass där han kan röra sig lite, och som alltid när det är jakt så väljer man fel ställe att stå på. Via radion rapporterar han att han hade vildsvin på hundra meter, men inget skottläge, eftersom han stod fel. Kort därefter får han en större grupp vildsvin som passerar i skydd av trädstammar innanför honom.

– De går mot södra linan, så var med där borta. Det är 7-8 brungrisar, ropar Alex.

Det blir inget skjutet i den andra såten, och vi gör en snabb förflyttning för att hinna med en tredje och sista såt. Denna gång kommer jag och Alex stå bredvid varandra, med bara några hundra meters lucka, vid kanten av ett stort hygge.

Under denna sista såt har både jag och Alex rådjur på nära håll, men med tanke på att vi jagar med spetshundar är inte dessa tillåtna. En av hundarna får upptag på älg som dessvärre passerar mellan några passkyttar och försvinner ut ur såten.

Via radion får vi även rapporter om observationer av vildsvin, men inga ytterligare vilt fälls denna dag. De stora mängderna vildsvin som nyligen observerats på foderplatser via kameror har bevisligen tryckt hårt idag, och de vildsvin som hundarna lyckades få på fötterna var bara en bråkdel av vad som verkligen finns på marken, men så är det ofta med vildsvinsjakt.

Även om undertecknad inte fick något vilt i pass så summerar jag dagen som en riktigt trevlig jaktdag. Hundarna har jobbat bra, det har observerats vilt hos flera jägare, och det hänger en gylta i slakteriet. Dessutom har jag fått vara en del av detta härliga gäng för en dag, och det är det viktigaste.

Jag tackar Alex, Björn och resten av gänget för gästfriheten. På återseende.

Text: Johan Olsson
Foto: Sofie Oskarsson