Kommunikation – Grunden till en bra relation

Den här artikeln finns även som film!

I den här delen av Hundskolan går vi tillbaka till det mest fundamentala i allt hundägarskap – kommunikationen. För utan fungerande kommunikation finns ingen verklig relation. Här berättar jag hur du som hundförare använder rätt kommunikation som gör att hunden verkligen lyssnar, förstår och vill samarbeta.

Det är precis här allting börjar, att förstå hur kommunikation fungerar och hur den formar relationen mellan hund och förare. Det är komplext, och ansvaret ligger på oss förare. Vi måste vara närvarande i stunden, veta vad vi vill och skapa förutsättningar för att hunden ska kunna uppfatta det vi sänder ut. För kommunikation krävs alltid två delar, en sändare och en mottagare. Hundar har en naturlig förmåga att vara mottagare, men även sändare. Vår uppgift är att lära oss läsa dem rätt och samtidigt skicka tydliga signaler tillbaka. Redan när valpen kommer hem börjar vi forma detta utbyte. Men utan kommunikation får vi ingen relation.

Det är vanligt att vi som hundförare ”kommunicerar” utan att hunden finns med som mottagare. Hundar styrs i grunden av sina nedärvda egenskaper. Det skiljer sig mellan raser men kanske ännu mer mellan individer. Alla hundar har inte samma kontaktvilja eller sociala driv, och mentaliteten påverkar starkt hur mottaglig hunden är för våra signaler. Men det fina är att nästan alla hundar vill knyta an till människor. Genom rätt kommunikation kan vi förstärka den lusten och ge hunden trygghet så att den vill skapa en relation med mig som förare.

När blicken blir nyckeln

En hunds blick är ett av de tydligaste tecknen på att kommunikationen fungerar. När hunden tittar på mig och jag bekräftar den med glädje och beröm, då händer något. Svansen börjar vifta och en positiv känsla planteras. I den stunden är hunden mottagare och jag sändare. Det är därför jag arbetar mycket med att ”fånga blicken”. När hunden tittar bort blir jag tyst. När den söker upp min blick bekräftar jag. Jag kallar det skämtsamt för ”lurning”. Jag lurar hunden lite för att göra mig intressant. Det kan vara ett litet ljud, en rörelse eller ett fingerknäpp. Jag kanske vänder ryggen till hunden och gör ett litet ljud. När hunden söker upp mig av nyfikenhet och tittar på mig så bekräftar jag den omedelbart. Jag ger den beröm i precis rätt ögonblick när hunden tar kontakt.

Man kan ge beröm på flera olika sätt, men jag klappar aldrig på huvudet som beröm. De flesta hundar upplever det som obehagligt. Om du vill klappa din hund, ge den hellre en skön smekning längs sidan på hunden. Det upplevs mycket bättre hos en hund. Du kan själv testa att be någon klappa dig direkt på huvudet. På samma sätt upplevs det hos hunden. Men om du i stället får en smekning på ryggen, känns det genast mer bekvämt. Jag väljer i stället att skapa lugn och nyfikenhet och möjliggöra en väg för hunden att vilja söka kontakt med mig.

Köttbullen – ett hjälpmedel, men inte en ersättare

Att hålla en köttbulle nära ansiktet kan få hunden att vänja sig vid att titta upp mot mig. Men jag ger inte alltid köttbullen. Om jag gör det varje gång blir köttbullen viktigare än jag som förare, och då är kommunikationen förlorad. Hunden hamnar på ”köttbullekanalen” medan jag är på ”kanal ett”. Det är inte det vi vill. Vi vill ha lugn, trygghet och ödmjukhet och att vi kommunicerar på samma kanal.

Att lura hunden att söka kontakt är ett smart och ganska enkelt sätt, men det räcker inte. Hunden måste också lära sig att söka kontakt. Därför jobbar jag med det jag kallar ”bestämning”. Det är inte ett sätt att dominera hunden, utan ett sätt att tydligt visa vägen i en övning där jag har en plan. Jag begränsar hunden i en situation där jag kan få den att titta upp mot mig. Så fort blicken kommer bekräftar jag den. Det är samspelet mellan lurning (hunden luras att ta kontakt) och bestämning (jag skapar förutsättningen för kontakten) som bygger riktig kommunikation.

När relationen brister – börja om med planen

Många hundförare kommer till mig när inkallningen inte fungerar eller att hunden aldrig söker ögonkontakt. Ofta finns då en historia av små konflikter: föraren ber om saker hunden inte förstår och man har för höga krav på hunden. Relationen är oklar och kommunikationen splittrad. Då behöver man en plan och lägga om fokuset.

Jag tar reda på om hunden är social, energifylld, intensiv eller försiktig. Sedan gör jag övningar för att ”bryta mig in” i hundens fokus. Jag brukar beskriva jakthundsraser som fyrverkerier, de vill mycket och har massor med motivation. De är ofta väldigt aktiva och söker vittring och vilt i tid och otid. Det går inte att be dem ”nu ska vi kommunicera”. Man måste leda in dem dit.

Är hunden energisk måste föraren vara desto lugnare. Då måste man som förare koncentrera sig för att vara närvarande och centrera sitt fokus. När lugnet lägger sig och man är i stunden, då kan kommunikationen börja landa. Jag börjar ofta med hanteringsövningar, ”lek med avbrott” eller ”följ mig”. Alla övningar bygger på samma sak: när hunden tittar på mig får den beröm. Under hela tiden är jag tyst, förutom när jag bekräftar. Det är så relationen byggs, inte genom tillsägelser.

Lek som verktyg och vägen till ödmjukhet

En favoritövning jag brukar använda är att jag leker kort och intensivt med hunden. Mitt i leken fiskar jag in den med kopplet och tar leksaken bestämt. Jag frågar inte om lov. Jag bara tar den, lugnt och säkert, och vänder bort blicken. Det händer något då. Hunden, som nyss var uppe i varv, landar, blir ödmjuk och söker min blick. När den gör det bekräftar jag omedelbart. Då kommunicerar vi på samma kanal. Sedan får hunden leksaken tillbaka, men på min signal. Vi upprepar, hunden blir lugnare för varje gång och förstår att när den tittar på mig får den bekräftelse och beröm.

Raser som till exempel en vorsteh har ofta en enorm motor och behöver tydlighet och närvaro för att hamna rätt i kommunikationen. Många jägare vill ha en lugn hund hemma men en hund med massor av energi och jaktlust i skogen, men så fungerar det inte i verkligheten. Det finns ingen sådan ras. Just därför är ”sändare–mottagare-modellen” så viktig. Jag är sändaren, hunden är mottagaren. När hunden tittar på mig måste jag agera. Min tajming bygger kommunikationen och därigenom kan jag skapa en relation med min hund.

”Hunden kan vara stressad, ivrig eller okoncentrerad. Då är det extra viktigt att du är lugn. Att du samlar ihop dig, fokuserar på att vara här och nu. Då räcker det också med det lilla.”

 

När ögonblicket blir ett ”moment”

När hunden tittar på mig och jag berömmer, då skapas det jag kallar ett ”moment”, en kort, statisk stund där allt stämmer. Jag berömmer ljudligt, blir sedan helt tyst och låter hunden hålla kvar blicken. Rör mig lite i sidled, ser om hunden fortsätter att följa mig med blicken, så bekräftar jag igen. Det är dessa små sekvenser vi samlar på. ”

Först är de bara sekunder, men de blir längre och fler. Det är så kommunikationen och relationen byggs.

Var i stunden – och fullfölj alltid

Som hundförare måste du vara lugn, centrerad och redo att fullfölja varje övning. Hunden kan vara stressad, ivrig eller okoncentrerad. Då är det extra viktigt att du är lugn. Att du samlar ihop dig, fokuserar på att vara här och nu. Då räcker det också med det lilla. Den där lilla stunden där hunden tittar på dig, du bekräftar och berömmer. Ställ inte för höga krav och begär inte att hunden ska göra saker den inte klarar av. Det skapar bara onödiga konflikter. Gör i stället små övningar och samla på dig dessa stunder där du kan kommunicera med din hund och få bekräftelse genom att den tittar på dig. Där är du sändare och hunden är mottagare. Ni sänder över samma kanal. Det är därifrån grunden till en bra relation börjar.

Tips

• Var närvarande och tydlig – hunden kan bara ta emot det du faktiskt sänder ut i stunden.

• Fånga blicken: var tyst när hunden tittar bort och bekräfta direkt när den söker ögonkontakt.

• Använd ”lurning”. Gör små ljud eller rörelser som lockar hunden att söka upp dig.

• Beröm rätt. Undvik klapp på huvudet, använd hellre en lugn smekning längs sidan.

• Låt godis vara ett hjälpmedel – inte huvudfokus. Hunden ska välja dig, inte köttbullen.

• Kombinera ”lurning” med ”bestämning”. Skapa situationer där hunden spontant söker kontakt.

• Om kommunikationen brister – börja om med lugna, enkla övningar som hantering, ”lek med avbrott” eller ”följ mig”.

• Var extra lugn med energiska hundar – ditt lugn skapar mottaglighet.

• Använd lek som träningsverktyg. Lek kort, avbryt bestämt, ge leksaken tillbaka på din signal.

• Bekräfta varje gång hunden tittar på dig – tajmingen bygger relationen.

• Samla på ”moment”: korta stunder av ögonkontakt som gradvis blir längre.

• Ställ inte för höga krav – små ögonblick av rätt kommunikation skapar den starkaste grunden.

 

Text: Stefan Hellström | Foto: Johan Olsson