Duvhök – Accipiter gentilis

Duvhök
Duvhöken är en effektiv jägare. På bilden en vuxen individ. Foto: Paolo-Manzi

”Duvhöken känns lättast igen på att den inte syns” skriver den numera bortgångne Vidar ­Marcström i sin bok. Denna anonyma, men ack så effektiva, luft­burna jägare är en av våra ­vanligaste rovfåglar och före­kommer över hela landet.

Hos duvhöken är honan betydligt större än hanen, hanen är i storlek som en kråka medan hona är mer som en ormvråk. En duvhökshane kan ibland förväxlas med en hona av den mindre sparv­höken (Accipiter nisus) som ligger ganska nära varandra i storlek. På en sittande fågel är det dock lätt att skilja de två arterna åt på benen, duvhöken har grova, kraftiga ben med rejäla klor medan sparvhöken har smala, tändsticksliknade ben med tunnare, finare klor.

Den unga duvhöken har en mörkbrun ovansida med en ljus undersida, ofta åt det gräddgula hållet. På bröstet har den längsgående, mörkbruna fläckar. Den vuxna duvhöken har sedan en tilltagande klart gråaktig ovansida med vitt bröst och tvär­gående band som blir smalare med åldern.

Biotop

Det brutna landskapet, med en mosaik av åker, ängar och skogsmark med mycket kantzoner är oftast där man finner de tätaste bestånden av duvhök, detta har förstås att göra med att även duvhökens bytesdjur trivs i den miljön. Boplatserna återfinns oftast en bit in i större, sammanhängande skogsområden som ligger i anslutning till detta landskap.

Valet av boträd varierar över landet, söderut är det vanligt att boet byggs i lövträd medan granen är det dominerande trädslaget i de norra delarna. På Gotland byggs boet vanligen i tallar.

Under hösten och vintern flyttar många av de nordliga duvhökarna söderut i sökande efter mer bytestäta områden. Stora ansamlingar av duvhökar kan då påträffas i landets södra delar, särskilt i områden som hyser gott om fältvilt såsom fasaner och rapphöns. Särskilt den mindre hanen, som har svårt att slå större byten som fullväxta harar, tenderar att föredra dessa områden.

ANNONS

Föda

Duvhöken är en mycket effektiv jägare och manövrerar skickligt bland träd och grenar tack vare sin långa stjärt. Jakt­tekniken går oftast ut på att från en trädgren sitta och överblicka ett strategiskt utvalt terräng­avsnitt och med överraskningsmomentet till sin hjälp slå sina byten innan de hinner fly. Den är dock anpassningsbar och kan även ses jaga genom att lågt svepa över kant­zoner och liknande i hopp om att överraska något byte. Undertecknad har även bevittnat duvhökar ta både änder och kråkor mitt i luften ute över öppen mark.

Duvhöken dödar sitt byte genom att pressa in sina kraftiga klor genom bytes vitala delar och hålla fast tills djuret är dött.

I de norra delarna av landet utgörs bytesdjuren vanligen av orrar, kråkfåglar, duvor, ekorrar och andra smådjur. Den större honan rår även på vuxna harar och tjädrar. Söderut är det fasaner och andra fältvilt som dominerar.

Ett slaget djur med fjädrar eller hår spritt som en ring runt kadavret och halvmeter till meterlånga, raka vita strängar avföring intill är karakteristiskt för en slagplats där duvhöken haft tid på sig att äta sig mätt.

Duvhök
Duvhöken är en effektiv jägare. Bilden föreställer en ungfågel. Foto: JMrocek.

Reproduktion

Från slutet av mars till början av maj lägger duvhöken sina ägg. Ett till fem enfärgat blå-vita ägg läggs i boet som byggts av både torra och färska kvistar. Äggen ruvas sedan cirka 35 till 38 dygn innan ungarna kläcks. Från tiden när honan börjar lägga sina ägg, och ibland redan under bobyggandet, försörjer hanen honan med mat och häckningsframgången är beroende av hans förmåga att skaffa fram tillräckligt med bytesdjur till honan och ungarna. Efter cirka fem veckor tar sig ungarna utanför boet och börjar successivt utforska omgivningarna. I genomsnitt överlever två till tre ungar per lyckad häckning.

Hot och dödlighet

Trots att duvhöken är en mycket kompetent jägare så står svält ibland för så mycket som hälften av den naturliga dödligheten, detta visar forskning som gjorts på duvhökar på Gotland. Till detta kommer också kannibalism och predation från främst berguv, kungsörn och mård. Kannibalism hör faktiskt inte till undantagen utan bedöms kunna uppgå till flera procent av de naturliga dödsorsakerna för duvhöken.

Kvicksilverbetat spannmålsutsäde som förekom på 1950 och 60-talet ledde sannolikt till en minskning av duvhökens numerär. Detta genom att duvhöken tog småfåglar som ätit av det betade utsädet och på så vis blev förgiftade. Förgiftningen ledde bland annat till förlamning av ben och vingar, något som förstås ledde till döden för många duvhökar på den tiden. Numera är dock betningen borta och duvhöken har hämtat sig väl.

Duvhöken och människan

I Norge kallas duvhöken ”hønsehauk”, vilket vittnar om dess förmåga att slå höns i hönsgårdar, något som vållat problem för många hönsägare genom åren och varit orsak till en relativt stor del av dödligheten bland duvhökarna längre tillbaka. Fram till 2008 kunde man få tillstånd att skjuta sådana individer i hönsgårdar, duvslag och viltfågeluppfödningar, men nu för tiden är den möjligheten borta och duvhöken är helt fridlyst.

För den viltvårdare som arbetar med fältfågel är duvhöken ofta det största hotet bland predatorerna och kan vålla stora bekymmer, särskilt när det uppstår större ansamlingar av duvhökar söderut under vintern. Det är också den tid då skyddet är som sämst och populationerna av fältfågel är som minst.

Tiden runt utsättningen av till exempel fasaner är också en känslig period där attacker från duvhöken inte bara kan leda till förluster i form av slagna fåglar, utan även sprider panik bland fåglarna och kan, innan de blivit trygga på utsättningsplatsen, driva iväg dem till områden med dålig tillgång på skydd och mat. Detta är som regel en säker dödsdom för de unga fasanerna. I Vidar Marcströms forskning kan man läsa om ett område där 4300 fasaner sattes ut. I medeltal jagade tio till tolv duvhökar där under hösten och mellan augusti och januari stod duvhöken för 800 slagna fasaner i området. Samtidigt fångades 59 duvhökar in och flyttades under samma period. Om vi vänder på steken så är dock områden där man bedriver fågeluppfödning, med sin mosaik av viltanpassade miljöer, viktiga för duvhöken och bidrar starkt till artens fortlevnad i en miljö som annars till stor del består av monokulturer med glesare bestånd av bytesdjur.

Vetenskapligt namn: Accipiter gentilis.
Engelskt namn: Goshawk.
Finns: Häckar i hela landet, utom på kalfjället.
Status: NT (nära hotad). Källa: Artdatabanken.
Jakttid: Fredad.
Bra att veta: Swarovski Optiks emblem gestaltas av duvhöken. Rovfågeln också gett namn åt en av deras äldre serier av optik, Habicht, som är tyskans namn på duvhök.

Text: Anders Dahlgren

LÄMNA ETT SVAR

Var vänlig fyll i din kommentar
Var vänlig ange ditt namn