Kråkan, eller gråkråka som vår vanliga ”gråkappa” egentligen heter, tillhör familjen kråkfåglar och är känd för sin påhittighet. Bland annat har kråkor setts dra upp linor från angeldon och gäddsaxar ­vintertid för att komma åt betesfisken. Kråkans förmåga att plundra fågelbon är välkänd och gråkapporna har länge varit ett gissel främst för viltvårdaren.

Anledningen till att det står ett till veten­skapligt namn inom parentes här ovanför är att det råder en oenighet inom taxonomivärlden om hur ”gråkapporna” ska benämnas. Något förenklat kan sägas att grå- och svartkråka (Corvus corone corone eller Corvus corone) internationellt sett ses som olika arter, medan i man Sverige anser att de båda är underarter av arten kråka. Vem som har rätt får andra tvista om, svartkråkan förekommer dock normalt inte i Sverige även om det faktiskt dyker upp någon här lite då och då.

Gråkråkan förekommer över hela landet, en del kråkor flyttar söderut medan andra väljer att övervintra. Arten har sett en nedgång i antal under längre tid men förändringen klassas som måttlig med en minskning på mindre än fem procent per år. 2018 beräknade man att det fanns cirka 145 000 par i Sverige. Artdatabanken klassar kråkan (grå och svart) som livskraftig i Sverige.

Kännetecken

Benämningen ”gråkappa” säger en del om gråkråkans utseende. En grå ”kappa”, eller mer som en poncho egentligen, har slängts över den i övrigt svarta fågeln. Det som är svart på kråkan är stjärten, vingarna och huvudet. Det svarta på huvudet löper ned över halsen och fasas sedan ut i grått på bröstet. Kråkan är tillsammans med råkan vår näst största kråkfågel, endast korpen är större.

De flesta är bekanta med kråkans vanliga, kraxande läte i olika variationer. Den har dock en ganska rik repertoar av olika läten som är ovanligare att få höra, till exempel olika typer av klickande och knäppan­de ljud som påminner om den större korpens läten.

Biotop och föda

Kråkan återfinns främst i den öppna skogs- och jordbruksmarken, gärna i närheten av bebyggelse, men förekommer även gärna till exempel i skärgårdsmiljöer och ända upp i fjällvärlden. Boet byggs ofta i en gren­klyka högt uppe i ett träd, gärna väl dolt, och byggs av kvistar och ris.

Kråkan är en utpräglad allätare. Under våren ligger andra fåglars ägg och ungar högt upp på menyn, likaså harungar och annat den kommer över. Spannmål, insekt­er, kadaver och matrester är exempel på sådant som kråkan äter under övriga delar av året.

Kråkan är en intelligent fågel och något av ett födgeni, om detta vittnar bland annat historien om kråkor som dragit upp linorna på fiskares angeldon och gäddsaxar för att komma åt betesfisken.

Gråkråka, Corvus corone cornix, Corvus cornix
Foto: VisualLab.

Reproduktion

Fyra till sex ägg läggs av honan under april-maj. Äggen ruvas sedan i cirka 20 dygn innan ungarna kläcks. Efter cirka fem veckor är ungarna redo att lämna boet och utforska omgivningarna på egen hand.

Inför häckningen blir kråkorna mer och mer revirhävdande och jagar aggressivt bort rovfåglar och rovdjur från området, en drift som vi jägare utnyttjar när vi jagar med uvbulvan under senvintern och våren.

Hot och dödlighet

Bland kråkans mest naturliga fiender hittas rovfåglar som duvhök och berguv, men inte heller fyrbenta predatorer som mård, tamkatt och räv försitter förstås chansen om de bjuds en möjlighet. Undertecknad fick en gång bevittna hur en flock med kråkor splittrades likt en lerduva som träffats av en hagelsvärm när en duvhök plötsligt attackerade och tog en kråka mitt i flocken. Duvhöken tumlade sedan till marken med kråkan i ett stadigt grepp.

Kråkan och människan

I skrivande stund är kråkan högaktuell med det nya förslaget till jakttider som man ska besluta om inom kort. Den generösa jakttid vi har idag finns till stor del på grund av den påverkan som kråkan har på andra fågel- och småviltsarter under reproduktions­säsongen. Både viltvårdande jägare och klarsynta ornitologer inser vilken nytta det gör att hålla undan kråkfågel inför och under häckningssäsongen, vilket projektet med Ölands rödspovar är ett lysande exempel på. Denna möjlighet riskerar nu att inskränkas kraftigt, vilket vore ett dråpslag för viltvården.

Kanske den mest traditionella formen av kråkjakt är nog vårjakten med uvbulvan. Längre tillbaka användes ofta en levande berguv som knöts fast i lämpligt träd eller stolpe, något mer effektivt än det är nog svårt att tänka sig. Fällfångst är annars en vanlig och effektiv metod att beskatta bestånden med. Ungkråka är förresten inte heller att förakta på tallriken, och har så också haft ett värde under svårare tider än dessa genom historien.

Att människan och kråkan historiskt haft ett nära band låter sig inte minst anas genom flera talesätt och uttryck där kråkan spelar en roll. ”Att sätta en kråka”, ”det fina i kråksången”, ”kråkslott” och ”att elda för kråkorna” är några exempel. Exakt bakgrund till dessa uttryck finns det säkert andra som vet mer om, tydligt är dock att ”gråkappan” och människan har en lång historia till­sammans.

INFO
Vetenskapligt namn: Corvus corone cornix. Engelskt namn: Hooded crow. Finns: Hela landet. Status: LC (livskraftig). Källa: Artdata­banken*.
Jakttid: I dagsläget, södra Sverige 1 juli – 15 april, norra Sverige 16 juli – 30 april.
Vapenklass: Klass 4.
Bra att veta: En översyn av jakttiderna är på gång och kan innebära förändringar i jakttid för kråkan i framtiden.
* Enligt somliga, Corvus cornix.
** Uppgifter för Corvus corone (grå- och svartkråka sammanslaget, bedömning för enbart gråkråkan saknas).

Text: Anders Dahlgren