Rådjursjakt i Blekinge – En dag med många skratt och heta lägen

Den här artikeln finns även som film!

I ett frostigt Blekinge bjuds jag in till rådjursjakt tillsammans med ett glatt gäng jägare, några duktiga drivande hundar och en hel del skratt. Det blir en dag med tät kontakt, nära drev och klassisk jaktstämning när den är som bäst.

Jag svänger upp på en gård enligt de anvisningar jag fått tidigare av Jonas Mejergård, eller ”Mejan” som han lyssnar till. På uppfarten står ett gäng jaktklädda grabbar i en halvcirkel, och mitt i gänget ser jag Mejan. Då vet jag att jag kommit rätt.

– Här måste det vara, säger jag till fotograf Nina Juréen, som sitter med kameran be­redd i knäet.

Hon nickar till svar och sträcker lite på sig för att se bättre.

Jag kliver ur bilen och stegar fram till kil­larna. Vi hälsar, jag presenterar mig, och en av dem börjar berätta om dagens upplägg. Vi ska jaga rådjur med drever. I ögonvrån ser jag hur de andra börjar skruva på sig. Den återhållsamma stämningen spricker plötsligt upp, och flera av dem brister ut i skratt medan en av de andra dunkar Adde i ryggen.

– Men jädrar vad tillknäppt och hög-draget det var idag då! skrattar han.

Vi skrattar allihop, och på bredaste blekingska förklarar Larsson att det oftast är så här det är, högt i tak och råa skämt.

Det funkar fint för mig, tänker jag, och sällar mig till gänget.

Min kompis Mejan lutar sig mot mig.

– Jag sa ju det, de är ett härligt gäng, ler han.

Nära, men inte nära nog

Efter att Adde har gått igenom dagens förut­sättningar kör jag efter Emil som visar mig mitt pass. Det är en vacker december-morgon, några minusgrader och en sol-uppgång som ser ut att ha målats dit. Mitt pass ligger i kanten av en skogsbilväg, med en ungskogsplantering på höger sida och ett hygge mittemot. Jag har god sikt från tornet och känner att det här kan bli riktigt bra.

Jag stoppar i öronsnäckan från radion och ställer in rätt kanal. Kanske inte det klokaste beslutet, radiokommunikationen jägarna emellan är allt annat än rumsren, och det blir svårt att hålla sig för skratt.

Jag vänder mig mot Nina, ruskar på huvudet och pekar på öronsnäckan. Hon nickar och förstår direkt.

Solen har just passerat skogskanten och färgar morgonen i orangea toner. Det är kyligt, men vackert. Plötsligt rasslar det till i radion igen. Jag har svårt att hänga med i den grova dialekten, men jag gissar att en av hundarna har upptag för hundskallen ekar genom skogen.

Jag bestämmer mig för att inte försöka förstå allt som sägs på radion, utan fokuserar istället på det jag ser och hör. Eftersom det är relativt vindstilla hör jag skallen väl. Det låter som det buktar trångt i en skogstätning till vänster om mig.

Det skrapar till i radion igen, jägarna pratar med varandra. Ibland kan jag urskilja några namn. Jag tycker mig höra att även Emils beagle Selma fått upptag. Det bekräftas snart, för jag hör det tydligt, nu skäller det både framför mig och till vänster.

Jag känner inte hundarna och har ingen aning om hur nära de brukar ligga drevdjuret, men jag ställer mig upp i tornet. Huvudet går från sida till sida medan jag spanar av marken. Det skäller ordentligt nu, och det känns som om det närmar sig.

En liten granplantering breder ut sig nedanför mig, till höger om tornet. Skallet verkar röra sig ditåt. Jag hör ett skrap i radion, någon säger något men jag ignorerar det. Blicken är fokuserad mot planteringen.

Två skott ekar plötsligt från vänster, och skallen tystnar. Hugo ropar ut på radion att han skjutit ett rådjur. Jag ler brett och vänder­ mig mot Nina, ger tummen upp. Hon har ingen radio, men hon förstår och svarar med ett leende och en tumme tillbaka.

Jag ser Emils röda mössa mellan granarna samtidigt som han ropar att han tänker försöka koppla Selma. Han kommer ut på vägen nedanför mig och stannar till.

– Såg du något? frågar han.

– Nej, tyvärr. Det lät nära, men det höll sig nog precis bakom skogskanten.

Hugo ropar att han kopplat Astor, Larssons dreverblandning och undrar om vi inte ska bryta för lunch.

Emil bekräftar Hugos förslag och säger att vi bryter. Jag gör patron ur, packar ihop mina saker och klättrar ner från tornet. Men precis när jag når marken hör vi hur Emils beagle börjar skälla igen. Emil har hunnit en bit upp på vägen, vänder sig om och ropar på radion att jag ska ta ett vägpass eftersom det verkar som om Selma är på väg mot oss.

Jag viskar till Nina att vi måste ta ett nytt pass snabbt. Jag ställer mig vid en vägkurva och hoppas att drevet ska komma förbi här. Men det verkar dra åt andra hållet.

Efter en stund ropas det ut på radion att Emil har kopplat och att vi bryter för lunch.

Korv och dagens första fällda

Larsson har tagit fram en grill och det doftar av god, hemgjord korv. Magen kurrar bara av tanken. Hela gänget samlas, Emil har fått tag på Selma, och stämningen är lättsam, de känner varandra väl, och skämten är både råa och många.

Jag är nyfiken och går fram till Hugo och det fällda rådjuret.

– Grattis du, kul!

– Tack! Det var lite rörigt där ett tag. Jag trodde att det var drevdjuret som kom, och tänkte att det var perfekt med tanke på att Addes tax är så ung. Men efter att jag skjutit kom det två till och jag såg att taxen drev cirka 60 meter bort, med ett djur strax bakom. De passerade mig igen, men då vågade jag inte skjuta. Jag visste inte vilket som var drevdjuret, eftersom hunden låg så långt efter.

Jag ser att de andra börjar packa ihop och det är dags att byta mark. Jag och Nina hoppar in i bilen och följer efter Mejan.

– Jäklarns vad nära det var i första såten, säger jag.

– Ja, hoppas vi får en andra chans nu, svarar Nina, lika taggad som jag.

Ny mark, nya chanser

Vi korsar en större väg och svänger in på en grusväg. Som i kortege rullar vi in mot en gård i skogskanten.

Mejan och Larsson går igenom planen snabbt. Upplägget liknar det tidigare, två hundar som släpps från olika håll. Jag ska få ett pass i en ekbacke. Jag nickar till svar, ivrig att komma i väg eftersom erfarenheten vittnar om att dagsljuset är kort i december.

Han pekar ut en liten väg intill en sten­mur. Passet ligger bara ett par hundra meter fram, säger han. Jag tar bössa och packning och börjar traska genom de kala ekarna. De bildar en naken allé mellan stenmurarna.

Passet är lätt att hitta, rödmålat, precis som Mejan sa. Jag klättrar upp, laddar och spanar med kikaren för att bestämma skjut­gator och kulfång.

Drevet buktar

Radion knastrar till. Båda hundarna är släppta, jakten är i gång. Ett lätt duggregn börjar falla. Det är gråkallt. Jag är en av universums mest frusna personer, men något händer med mig när det står jakt på sche­mat. Då slår en annan del av hjärnan på.

Ett hundskall river till framför mig. Det låter som om det kommer åt mitt håll. Jag höjer bössan, redo. Genom träden försöker jag skymta något, men det verkar vika av nedanför mig, bakom en trädridå.

Det låter väldigt nära och verkar bukta där bakom. Jag är så redo man kan bli, men drevet fortsätter bort från mig.

Regnet ökar och dagsljuset bleknar snabbt. Skallen hörs långt bort. På radion diskuterar de om hundföraren ska försöka kalla in, eftersom drevet är på väg ut ur marken.

Kort därpå ropar Larsson att vi bryter och samlas vid bilarna.

Jag gör patron ur och packar ihop. Går genom den nakna ekallén tillbaka till gården med ett förnöjt leende på läpparna.

Det finns inget mer spännande än att stå nära ett rådjursdrev och hoppas.

Den här gången blev det inget skjutet för mig men det gör ingenting. Att få umgås med det här jaktgänget en hel dag är mer än nog för att fylla en tom jaktsäck.

Text: Katharina Olsson

Foto: Nina Jureén