Mårdhund – Nyctereutes procyonoides

Mårdhund
Foto: Sduben.

Mårdhunden är ett hunddjur med rötterna i Asien, men som spridits av människohand till Europa på grund av sitt värde som pälsvilt. I Sverige klassas ­arten som invasiv och en etablering bekämpas sedan 2008 aktivt inom ramen för Mårdhundsprojektet.

Mårdhunden påminner mest om grävlingen i färgen, gråspräcklig med svarta ben och en svart ansiktsmask som påminner om tvättbjörnens. Pälsen är lång och yvig med en för ett hunddjur relativt kort svans. Spårstämplarna är generellt något mindre än rödrävens och med en rundare, mer kattlik form. Snittvikten ligger kring sex kilo, honan är något mindre än hanen i likhet med de flesta hunddjur (Canidae).

Spillningen placeras som regel, precis som hos grävlingen, i latriner i anslutning till gryten eller i kanten av hemområdet. Till skillnad från grävlingens latriner, som ofta består av en avlång grop, lägger mårdhunden däremot sina latriner direkt ovanpå markytan.

Biotop och föda

Våtmarksområden är den biotop där mårdhunden trivs allra bäst, men denna allätare är väldigt anpassningsbar och kan göra sig hemmastadd i många olika typer av biotoper. I marker där grävling och räv förekommer nyttjar mårdhunden ofta deras gryt, främst grävlingens. Annars får gamla lador, ihåliga trädstammar eller bara en tät gran duga som viloplats.

Som enda hunddjur går den också i vintervila, i Finland varar denna period oftast från november till mars. Någon riktig vinterdvala är det dock inte tal om men åtminstone en rejält nedsatt aktivitetsnivå, i perioder med till exempel blidväder kan mårdhunden komma ut och röra på sig.

Mårdhunden är allätare och mycket bred i sitt födoval, allt från as, ägg, små däggdjur, fåglar och amfibier till bär och spannmål står på menyn. Detta gör mårdhunden väldigt livskraftig och anpassningsbar till en varierande födotillgång.

ANNONS

Reproduktion

Mårdhundar är monogama och lever i par under hela året. Parningen sker under februari-mars och i maj-juni föds ungarna. Kullen består normalt av cirka sju till tio valpar, men så stora kullar som 16 valpar har förekommit. Honan och hanen hjälps åt med valparna och framåt november splittras kullen och ungdjuren söker sig till egna områden.

Mårdhunden kan förekomma i väldigt höga tätheter i naturen, särskilt i gynn­samma våtmarksområden där populations­tätheterna kan uppgå till så mycket som 300 individer per 1.000 hektar. En mer normal populationstäthet för mårdhund beräknas dock i Finland och Polen ligga på från 7 till 20 individer per 1.000 hektar. Att jämföra med en genomsnittlig populations­täthet för rödräv, som kan ligga kring åtta per 1.000 hektar i de tätaste områdena i södra Sverige.

Mårdhund
Foto: Sduben.

Hot och dödlighet

Ungdödligheten är relativt hög hos mårdhunden, cirka 60 procent under de första tre månaderna. Predation från större rovdjur, sjukdomar, jakt och svält är vanliga dödsorsaker. Den höga reproduktionen och artens anpassningsförmåga kompenserar dock för detta och gör att arten klarar sig bra trots detta.

I Sverige har inga mårdhundar med rabies påträffats, men till exempel i Polen utgör rabies den vanligaste sjukdomen som orsakar dödsfall hos arten. Förutom att bli drabbad själv kan även mårdhunden vara bärare av både rabies och hundens och rävens dvärgbandmask.

Mårdhunden och människan

Arten har sitt naturliga ursprung i sydostasien men introduceras i de västra delarna av dåvarande Sovjetunionen under första halvan av 1900-talet. Anledningen var att berika naturen med ett värdefullt pälsvilt, pälsverk var på den tiden en mycket värdefull resurs. Arten spred sig sedan västerut över Europa för egen maskin. På 50-talet etablerade arten sig i Finland och nu för tiden skjuts årligen närmre 200 000 mårdhundar i landet.

Den nordliga gränsen för där mårdhund­en verkar vilja etablera sig går någonstans i höjd med Luleå, detta saktar ned spridningen av arten från Finland något, men årligen vandrar mårdhundar in i Sverige via vårt grannland i öst. Det är här som Mårdhunds­projektet lagt tryck på bevakning och bekämpning av arten för att förhindra en etablering i Sverige.

Artens stora påverkan på faunan i främst våtmarksmiljöer och risken för spridning av rabies och dvärgbandmask är främsta anledningarna till att arten anses utgöra ett så stort hot.

Många rapporter om observationer av mårdhundar har kommit in från olika delar av Sverige, men i de flesta fall har det kunnat konstateras att röra sig om andra arter, exempelvis grävling, räv och katt. Hittills finns inga svenska bekräftade fynd av mårdhund söder om Umeå.

(Edit: Enligt en artikel från Sveriges Radio som en läsare uppmärksammat oss på ska en mårdhund ha fångats i Mjällom, Västernorrland, 2010).

Mårdhund
Vetenskapligt namn: Nyctereutes ­procyonoides.
Engelskt namn: Raccoon dog.
Finns: Viss invandring sker från finska sidan, en omfattande kontroll utförs dock av Mårdhundsprojektet för att förhindra spridning.
Status (Sverige): NA (Ej tillämplig).
Källa: Artdatabanken.
Jakttid: 1 juli – 30 juni.
Vapenklass: Minst klass 3.
Bra att veta: Mårdhunden kan ibland spela död i pressade situationer. En strategi som ibland orsakat huvudbry hos jägare som lagt ifrån sig en ”död” mårdhund, för att senare upptäcka att den är försvunnen.

Text: Anders Dahlgren

LÄMNA ETT SVAR

Var vänlig fyll i din kommentar
Var vänlig ange ditt namn