Skogshare – Lepus timidus

Skogshare
Foto: Wild & Free.

Skogsharen är mindre och mer kompakt än fältharen, vikten ligger runt 2,5 till 4,5 kilo och honorna är större än hanarna. Öronen är kortare och svansen är som en vit boll jämfört med fältharens lite längre svans, som dessutom är svart på ovansidan. Sommarpälsen har en gråaktig ton, från mörkgrå till lite mer gråbrun. Vintertid byter som bekant skogsharen färg och blir då i norr helt vit med bara lite svart på öronspetsarna. Kommer man lite längre söderut så har skogsharen en lite mer gråblåaktig färg och kallas då för ”moharar”.

Biotop och föda

Skogsharen är som namnet antyder knuten till skogsmark, även om den också vågar sig ut på vallar ibland för att beta gräs och örter. Hemområdet för en skogshare ligger normalt runt 100 till 200 hektar. I en bra biotop bör det finnas gott om mat i markskiktet, bärris, ljung och knoppar är viktiga inslag i skogsharens föda. Tillgången på skydd mot predatorer är också viktigt för valet av biotop, täta ungskogar med inslag av löv brukar vara uppskattade tillhåll, liksom kantzoner mot kärr och liknande.

Skogsharen gynnas till skillnad från många andra djur av rika snövintrar. Med ett djupt snötäcke och tassar med hög bärig­het kommer haren åt att beta i varierande skikt av vegetationen under vintern.

Reproduktion

Parningen äger rum under februari och mars, lite beroende på var i landet man befinner sig, ju längre söderut, desto tidigare kommer den igång. Skogsharen är, liksom de övriga hardjuren, tämligen produktiv och kan få två till tre kullar per år. Samma dygn som honan fött en kull blir hon mottaglig för att paras på nytt.

När honan efter cirka 50 dygns dräktighet fött sina ungar lämnar hon dem och besöker sedan bara ungarna en gång per dygn för att dia. Ungarna dias i tre till fyra veckor men börjar redan första veckan prova på fast föda.

Redan i september kan årsungarna från första kullen väga som en vuxen skogshare och de blir sedan könsmogna till parningen drar i gång nästa vår.

ANNONS

Hot och dödlighet

Den främsta begränsande faktorn för skogsharen är predationen. I ett projekt i Västerbotten under 90-talet fann man att räven stod för 60 procent av dödligheten på vuxna harar, bland andra predatorer som har haren på sin meny kan nämnas mård, duvhök, berguv och den vanliga huskatten. Ett tydligt naturligt experiment på rävens påverkan skedde under ut­brottet av rävskabben som tog väldigt hårt på rävstammen. På många håll ökade populationstätheten med två till tre gånger under den perioden. Även Vidar Marcström fann under sina försök på Rånön och Bergön liknande resultat.

Bland de sjukdomar som är karakteristi­ska för skogsharen kan nämnas Tularemi, eller harpest som de flesta hört talas om någon gång. Tularemi är en mycket smittsam bakteriesjukdom som främst drabbar hardjur och smågnagare, men även kan drabba människor. Spridningen sker oftast via myggor eller kontakt med sjuka eller döda djur.

Ett annat hot mot skogsharen är hybri­diseringen mellan fält- och skogshare vilket kan leda till att skogsharen trängs undan på sikt. Carl-Gustaf Thulin upp­täckte under arbetet med en avhandling på fälthare att skogsharehonorna kan lockas att para sig med den större och starkare fältharen i områden där de två överlappar varandra. Därmed utgår alltså parningen mellan två skogsharar, vilket kan få ­konsekvenser för arten i det långa loppet.

Skogsharen och människan

Arten har alltid haft en stor betydelse för människan, även om den numera inte betingar något ekonomiskt värde från kött och skinn så har den fortfarande en hög status som jaktvilt. Det är nog få arter som jägarna är så rädda om som skogsharen, många harjägare skjuter bara enstaka har­ar, om ens någon, under en säsong. Detta trots att det inte rått någon brist på till­fällen att nedlägga dem. Jakten på ”julharen” är kanske något av det traditionsrika vi har i jägarsverige och otaliga är de bilder och tavlor som florerat under årens lopp med en kritvit skogshare som hänger snyggt och prydligt på stugväggen med en bukett av granris i buken.

För den som vill göra en insats för skogsharen är predatorkontrollen det mest lönsamma, men att bygga ”hargolv” i skogen som skydd för harungarna är också något som kan vara värdefullt. Kombinera detta med att fälla aspar under vintern och man har gjort en respektabel viltvårdsinats på sin mark. Tyvärr verkar dock sådana viltvårdsåtgärder inte vara så vanligt förekommande längre.

Vetenskapligt namn: Lepus timidus.
Engelskt namn: Mountain hare.
Finns: I stort sett i hela landet, utom i utpräglade jordbruksbygder. Saknas numer i Skåne och delar Götaland.
Status: Livskraftig (LC). Källa: Artdatabanken.
Jakttid: 1 september till 28 (29) februari i hela landet utom Skåne, Halland, Blekinge, Gotland (slutar 15 februari) och Öland (slutar 31 januari).
Vapenklass: Minst klass 3.
Bra att veta: Skogsharen är en koprofag, det innebär att den äter sin egen avföring. Den gör detta för att kunna utnyttja näringen i födan maximalt. De runda ”harlortarna” vi ser i skogen är den slutliga avföringen.

Text: Anders Dahlgren
Foto: Wild & Free

LÄMNA ETT SVAR

Var vänlig fyll i din kommentar
Var vänlig ange ditt namn