Första dagen innehöll mycket vandring och sökande efter en lägerplats med tillgång till vatten. Fågeltillgången såg oroväckande sparsam ut med bara en uppstött järpe. Nu är det dags att vakna upp till den första hela dagen på vildmarksäventyret.
Jag hade lite svårt att somna, den hårda blåsten som härjade med trädkronorna gjorde förstås sitt till, men tanken på att ligga helt öppet i skogen bland björnar och vargar höll tankarna igång lite extra måste jag erkänna. Man känner sig lite som en korv med bröd när man ligger där, invirad i en sovsäck på marken. De tankarna försvann dock så småningom och jag kunde somna in till eldens falnande lågor.
Vinden har stannat av helt under natten och jag vaknar upp till en tyst och stilla skog. Det är något speciellt med att vakna med naturen, utan ringande larm från mobiltelefonen. Lugnt och fridfullt. Mina förhoppningar om att höra några spelande orrtuppar att smyga på försvinner ganska fort, det är varmt och behagligt ute, ingen kylig frostmorgon direkt.
Det första ljud jag hör är istället en järpe som visslar alldeles nedanför lägret, friden bryts tvärt och jag rycker åt mig drillingen och järppipan. Iförd underställ och tofflor smyger jag mig ut ur lägret och kryper ihop bredvid en tallstam, här får inga chanser till jaktlycka försittas. Efter utbyte av några lockserier står det dock klart att denna järpe inte tänker komma inom synhåll och jag får till slut ge upp.
Jag börjar redan här känna av pressen lite grann, hur mycket tid har jag råd att lägga på den där järpen? Borde jag istället se till att komma iväg och försöka komma åt något annat? En lite ovan känsla faktiskt.
Avbrott i frukosten
Åter i lägret börjar jag koka gröt och kaffe så jag snart kan komma iväg. Frukostbestyren bryts dock tvärt av en nötskrika som börjar väsnas en bit från lägret. Järppipan byts ut mot skatpipan (som fungerar ypperligt även till nötskrika), fortfarande klädd i underställ och tofflor sätter jag mig strax utanför tarpen och börjar svara nötskrikan. Även här utbyts några serier men utan att den vågar komma inom synhåll, är det lägret de skyggar för kanske? Frustrerande är det i alla fall, både järpen och nötskrikan hade suttit fint till middagen. Nötskrikan är det förstås mycket mindre mat på men å andra sidan belastar den inte baglimiten om två hönsfåglar per dag som finns för området.
Med gröten intagen, lite kaffe i termosen och diverse prylar packade i dagturssäcken lämnar jag lägret. Målet idag är, förutom att skaffa mat, att utforska närområdet så mycket som möjligt och jag räknar med att bli borta större delen av dagen. Dessvärre har jag bara en bit torkat innanlår som matsäck, den ska dessutom räcka i tio dagar så jag måste hushålla bra med den.
Snabba skott
Efter att ha tittat över kartan så bestämmer jag mig för att följa myrdraget nedanför lägret norrut för att sedan slå en cirkel medsols under dagen och utforska några områden som ser intressanta ut på kartan. Det svåra med uppflogsjakt är att man som regel inte får någon som helst förvarning innan något flyger upp, jag hinner gå kanske 300-400 meter innan en orrtupp plötsligt lättar i myrkanten och viker ifrån mig. Med hörselskydden (och actionkameran) runt halsen kastar jag instinktivt upp och skjuter. Det blir två stora hål i luften, första bakom och andra på sidan om när tuppen vek bortåt.
Öronen ringer lite grann och jag förbannar mig själv för att jag inte var riktigt med, sådant där har jag inte råd med, muttrar jag för mig själv.
Två nya patroner i loppet och nu med hörselskydden på plats fortsätter jag framåt. Jag tar inte många steg förrän en höna lämnar samma plats, men istället flyger lite mer rakt ifrån mig. Jag hinner precis få iväg ett skott innan hon försvinner bakom björkslyet, fick jag den eller inte? Tanken på att kanske ha bommat de två första fåglarna gör att jag känner mig mer än måttligt irriterad på mig själv. En orrhöna är inte helt lätt att få ögonen på med sin välkamouflerade fjäderdräkt, men hon ligger ändå där på myren och humöret gör en kovändning, vilken skön känsla!
Fortfarande morgon och redan två stötta fåglar, varav en i säcken. Nu är järpen och nötskrikan vid lägret glömda. Nu vet jag att jag har mat idag, men jag skulle behöva en till fågel för att ligga lite bra till inför morgondagen, det hade varit skönt. Men börjar det så här borde det väl inte vara några problem. Eller?
Glömde det viktigaste
Värmen tilltar under förmiddagen och efter en stund beslutar jag mig för att rasta lite och klä av mig understället som jag, lite väl optimistiskt, lät sitta på när jag gick från lägret. Jag gjorde en stor miss på morgonen, det var rätt många saker som skulle packas ned med kameror, batterier och annat, så jag glömde det viktigaste, nämligen att fylla vattenflaskan. Drickbart vatten är det ganska ont om och hittills har jag inte passerat någon mer bäck. Jag får hålla tillgodo med kaffet från i morse så länge, men snart behöver jag hitta vatten.
Jag hänger upp understället så det får torka på lite medan jag sluter ögonen och vilar en stund. Lättare klädd och med lite kaffe i magen lägger jag upp en plan för resten av dagen. Klockan kvart över ett ska jag ringa upp Lina för en avstämning, men jag har några timmar kvar till dess. Jag beslutar mig för att dra mig åt sydost tills jag träffar på en grusväg. Kartan jag fått är inte så detaljerad och stämmer dessutom inte med skalan, så jag tänker att jag siktar mot den vägen för att försöka få ett kvitto på att jag är där jag tror jag är.
Jag stöter ett par orrar till i en hyggeskant, tyvärr reser de utom håll för mig. Jag gör ett halvhjärtat försök med lockpipan, jag vet egentligen att det inte alls är läge, men känner ändå att jag vill prova. Resultatet uteblir dock som väntat och jag väljer istället att fylla på både låda och mage med lite blåbär innan jag drar vidare, det var det ganska gott om just här.
Stolpe ut
Snart kommer jag upp på en lite större grusväg och jag tycker mig vara ganska säker på var jag är, men väljer att följa vägen åt höger för att se om jag kommer fram till ett vägskäl som jag tror. Jag stöter ett par orrar till i vägkanten, även de på alldeles för långt håll. Myrkanten på sidan ser fin ut så jag går av vägen och följer den, på spänn och med actionkameran påslagen. Efter några hundra meter kommer jag fram till en gammal träskylt med texten ”Fäbodmyren”, jag slappnar av lite och tar fram den andra kameran för att filma skylten och säga något. Självklart flyger det då upp en orrtupp i vägkanten längre bort, visserligen utom håll men hade jag fortsatt tyst framåt hade jag kanske kommit i läge på den, det är ju typiskt. Jag hör ytterligare en orre lätta inne i skogen på andra sidan vägen, nu börjar jag bli lite frustrerad, ska det vara så omöjligt?
Jag följer vägen upp en bit till så jag kommer fram till ett nytt myrdrag som löper ned mot en tjärn, nu börjar det bli dags att få tag i vatten. När jag står och överväger vilken sida av myren jag ska ta hör jag plötsligt vingslag bakom mig. Jag tror först det är orrar men efter att ha smugit lite närmare flyger det plötsligt upp några tjädrar. En tupp slår i en tall cirka 150 meter bort men försvinner ur mitt synfält. Fåglarna är inte stötta av mig.
Jag gör mig i ordning och kryper fram på myren för att få syn på tuppen, efter cirka 50 meter ser jag den plötsligt i en liten lucka i grenverket. Jag är tvungen stå på knä för att se tuppen, stödet mot den lilla myrtallen blir inte optimalt och tjädertuppen flyger oskadd från trädet. En ljudlig suck slipper ur mig, följt av en ramsa som inte lämpar sig för tryck. Det är illa nog att bomma ett sådant läge i vanliga fall, men här får det ju bara inte hända! En tjädertupp hade jag kunnat leva på i ett par dagar minst.
Törstig, trött och arg på mig själv stövlar jag på ner mot tjärnen, det är snart dags för en avstämning över telefon med Lina.
Äntligen vatten
Tjärnen ser riktigt fin ut, här borde det gå att få lite fisk tänker jag medan jag klampar på med sikte på den bäck som utgör tjärnens utlopp. Väl framme porlar vattnet frisk i den lilla bäcken och jag kan äntligen släcka törsten. Jag sätter mig tillrätta vid bäcken och inväntar Linas samtal medan jag skär ett par tunna skivor torkat kött. Trots den dåliga utdelningen på jakten njuter jag ändå i fulla drag av de vackra färgerna, tystnaden och dofterna. Det är underbart att få vara i skogen en sådan här dag.
Samtalet går bra, trots lite dålig täckning. Lina önskar mig lycka till och jag packar ihop mina saker, denna gång kommer jag ihåg att fylla på vatten. Jag rundar tjärnen och följer några heta myrkanter norrut igen. Jag skjuter ytterligare en bom, nu på en av två tjäderhönor som lättade i skogskanten. Allt gick väldigt snabbt och hållet blev alldeles för långt, när de flyger upp så långt ifrån så har man en bråkdel av en sekund på sig. Trött, hungrig och lite avtrubbad av att gå med hörselskydden på så känner jag att jag inte hinner med, och jag blir riktigt besviken på mig själv att jag ändå släpper iväg det skottet. Jag tror pressen att få något till stekpannan har gjort att jag har tagit skott i lägen som jag annars hade låtit bli, och det gillar jag inte alls. Nu får jag skärpa till mig.
Jag siktar nu på lägret igen och stöter ett par tjädrar till utan att komma till skott. En nötskrika gör sig känd medan jag stannar upp för att plocka lite bär, med lockpipans hjälp lyckas jag dra in den så pass att jag får se en skymt, även här utan att komma till skott.
Lång kväll
Klockan är bara sen eftermiddag när jag kommer tillbaka till lägret, men jag bestämmer mig ändå för att nöja mig för idag. Varken humöret eller orken är på topp, då är det bättre jag ser till att hugga lite mer ved och göra iordning orrhönan till middag. Först åker lite blöta kläder upp på tork och jag ser till att få på mig en torr tröja och en mössa, jag börjar redan bli lite kall.
När elden är igång tar jag reda på orren. Jag skär ut bröst, lår, hjärta, lever och muskelmage. Låren och muskelmagen steker jag på och sparar som lite mellanmål till imorgon, resten skär jag ner i bitar i stekpannan med en rejäl smörklick. När köttet är klart åker det ned i kastrullen tillsammans med de färdigkokta nudlarna. En ny smörklick åker i pannan följt av trattkantarellerna jag hittade dagen innan. Jag rör sedan ihop bär med lite socker i en burk och sedan är det dags att servera. Jag har ätit betydligt sämre middagar kan jag säga, nog för att det mesta smakar bra efter en hård dag i skogen men detta kändes riktigt lyxigt.
Med lite näring i kroppen och en kopp rykande kaffe så börjar humöret rätta till sig igen. Järpen som jag försökte på i morse dyker upp igen och jag smyger återigen iväg och provar några lockserier, den vill dock inte komma in denna gång heller och jag börjar fundera på vad jag gör för fel.
Planer smids
Mörkret sänker sig sakta över skogen och i pannlampans sken studerar jag kartan och lägger en plan för morgondagen. Jag tror jag gör en kortare tur på förmiddagen, packar ihop lägret och beger mig sedan ner till den där tjärnen jag passerade idag. Får jag inte tag i någon fågel under dagen kan jag kanske åtminstone lyckas få någon fisk på kvällen. Det verkade ju vara lite tjäder i det området också faktiskt.
Skyttet var under all kritik idag och fortsätter jag ha så här dålig utdelning kommer det att bli tufft. Uppflogsjakten kostar också mycket energi i förhållande till vad den ger, åtminstone när utdelningen är som idag.
Kanske bör jag tänka om och satsa mer på lockjakten? Så länge vädret är så här blir det nog också svårt att hitta några spelorrar att smyga på.
Tankarna må snurra för fullt där jag ligger i sovsäcken, men jag slås ändå av att allt är koncentrerat till sådant som är viktigt i stunden, att skaffa mat, hålla elden igång, torka kläder och så vidare. Sociala medier, räkningar, deadlines och diverse åtaganden som vi fäster så stor vikt vid i vanliga fall är som bortblåsta. En skön känsla.
Text och foto: Anders Dahlgren
