Älgjakt i Stockholms skärgård

Denna artikel finns även som film!

Ståndskallet går loss och det kommer mot mitt pass. Plötsligt ser jag en älg komma genom riset med hunden hack i häl. Välkommen att följa med på en minst sagt händelserik jakt i skärgården, som får ett oväntat slut.

När vi pratar om älgjakt tänker de flesta av oss på de djupa skogarna i inlandet, men idag ska jag få följa med på älgjakt i Stockholms skärgård. Det är hundföraren Anders Gidrup som bjudit in mig som gästjägare för en dag, något jag verkligen ser fram emot.

Anders och dottern Linnea möter upp mig vid hotellparkeringen och vi börjar med ett besök på det lokala bageriet för att inhandla färska frallor till frukosten. Vi rullar sedan mot morgonsamlingen och noterar under resan mot samlingsplatsen att flera varningsskyltar satts ut som informerar bilister att älgjakt med lösdrivande hundar pågår. Väl på plats möts vi av ett härligt gäng jägare, med jaktledare Göte Åberg 80 år i spetsen.

På rungande stockholmska hälsas jag välkommen av Göte och efter de sedvanliga artighetsfraserna börjar vi lägga upp dagens planer.

– Det spelar egentligen ingen roll vart vi släpper. Det är älg överallt, säger Göte, vilket låter hoppfullt tänker jag.

Linnea är föga intresserad av genomgången. Hon har tagit plats i pappa Anders bagagelucka tillsammans med jämttiken Hällebäcks Jatzie, en nordisk jaktchampion och deras lilla jämthundsvalp Örnklobergets Ayla, en hund från Anders egna uppfödning som idag är med för att se och lära.

Även om älgstammen är fin här ute så är jaktlaget rädda om sina älgar, och det råder koförbud under dagens jakt.

– Tjur, med max två taggar mot skytten är tillåtet, samt kalv, säger Göte.

Alla i gänget har jagat här ute i många år, så de är väl bekanta med marken. Jag däremot som är ny blir guidad ut till mitt pass av självaste jaktledaren. Vi går genom en skog som lika gärna hade kunnat vara i djupaste Småland, eller norra Norrland, och för en stund så glömmer jag bort att vi är ute i skärgården. Vi går över några berg­hällar och kommer fram vid en liten åkerplätt inne mellan några skogsdungar. Jag får mina ­instruktioner, varpå jag revar i ett skott, kollar så jag har rätt kanal på radion, sätter på mig hörselskydden och gör mig redo. Via radion hör jag att Anders och Göte har släppt sia hundar, och jakten har kört igång.

Ganska snart hör jag hundskallen eka i fjärran och över radion berättar Göte att hans hund Stella (Källgrens Beyla) har fått kontakt. Anders är utom räckhåll för radiokontakt. Det blir ganska omgående ett ståndskall för Stella, och över radion rapporterar Göte att han går in och stöter det mot passkedjan. Göte går för övrigt obeväpnad. Enligt honom har han skjutit tillräckligt många älgar i sina dagar, så har överlåter det till de andra.

Skallen ekar över skogen, men i mina öron låter det som två olika skall. Mycket riktigt visar det sig att båda hundarna har gått på samma löpa, och nu står och skäller på samma älg.

Göte går på, stöten lyckas och ekipaget ger sig iväg i planerad riktning, och det blir stopp inne i en tätning bara några hundra meter från mitt pass. På kartan ser jag att det ser ut som ett träsk, eller en våtmark, så jag förstår att det är en bra plats för viltet att söka skydd.

Det tar ett tag för Göte att gå ikapp ståndskallet och jag får njuta av hundskall under tiden. Göte meddelar över radion att han går på ståndet igen, i hopp om att stöta det mot mitt pass. För några sekunder tystnar skallen, och jag förstår att älgen rusat iväg, men ganska snart börjar det skälla igen och det dröjer inte länge innan jag hör de karaktäristiska knaken komma närmare. Jag kollar lite snabbt i kikarsiktet och gör en provanläggning, allt medan knaken närmar sig.

Plötsligt ser jag en älg komma mot mig, på väg ut mot fältet. Men precis innan fältkanten vrider älgen upp sig och jag kan konstatera att det är ett vuxet hondjur jag har framför mig. Jag tittar efter kalvar, men ser inga.

Kon fortsätter i fältkanten en bit, varpå hon försvinner in i skogen med hundarna hack i häl. Jag ropar ut över radion att det är en ko hundarna är efter, och kort därefter kommer Göte förbi mitt pass och säger att vi bryter den första såten.

– Den här älgen hade läst vårt PM, ­skrattar han, och syftar på koförbudet.

Vi beger oss mot bilarna och rullar mot samlingsplatsen. Det här är ett härligt gäng herrar, där jag Anders unga ålder till trots, skulle gissa på att snittåldern är runt pensionsålder. Stämningen är minst sagt hög och det bjuds på en och annan jaktberättelse medan vi fyller magarna med nygrillad korv.

I den andra såten får jag göra Anders och Linnea sällskap, och efter att Anders har strukit kopplet av Jatzie dröjer det inte länge innan älgkontakten och ståndskallet är ett faktum. Vi börjar gå mot ståndskallet. Jag sätter bössan på ryggen och gör Linnea sällskap strax bakom Anders. Den här gången har älgen parkerat i ett område med några bergsknallar som är beklädda med en gles tallskog. Anders hade tydligen åkt ifrån sina jaktkängor på morgonen, så han får vackert smyga fram i sneakers, något jag finner underhållande, och som jag hoppas framgår på både film och bilder.

Jatzie jobbar på fantastiskt fint och döljer vårt avancemang förtjänstfullt med sitt täta skall. Vi närmar oss sakta men säkert, men trots att skogen är relativt öppen är det svårt att se exakt vad Jatzie skäller på.

När vi till slut kommer in så vi ser benen på en ensam älg. Vi konstaterar att även detta är ett ensamt vuxet hondjur, precis innan älgen uppfattar oss och ger sig i väg på en långtur. Anders gör patron ur och vi beger oss mot bilarna.

Medan vi åker i riktning mot hund och älg konstaterar vi att älgen har kommit tillbaka in mot passkedjan. Anders tar en paus i bilen, medan jag byter bössan mot kameran och gör Göte sällskap.

Nu har det blivit ståndskall inne i ett område med sommarstugor. Vi närmar oss ståndskallet, men med tanke på vart vi befinner oss så är det inte ett alternativ att skjuta, så Göte bestämmer sig för att stöta iväg älgen. Göte tjoar lite när vi närmar oss, och vi ser hur en ko med öronen bakåtstrukna ger sig iväg längs en liten grusväg med kalven bredvid sig och hunden hack i häl. Vår gissning är att Jatzie har bytt älg, från den ensamma kvigan till en ko med kalv.

– Det är så gott om älg här ute, så hon har nog bytt på vägen, säger Göte.

Under tiden jobbar även Götes hund Stella med älg, men dessvärre utom räckhåll för skyttar och hundförare, och efter ett tag bestämmer han sig för att hämta henne.

Samtidigt har kon med kalven bestämt sig för att lämna Vindö och simma över till Djurö. Jatzie hänger på kon och kalven, som snabbt simmar en sträcka på 200 meter över till Djurö, där Jatzie ställer om ekipaget i en vassrugg nära ett promenadstråk. Efter en stund går ekipaget loss och försvinner in mot Djurö.

Strax därefter får Göte, som även är eftersöksjägare, ett samtal från polisen. En bil har kört på kalven. Bilisten är oskadad, men kalven hoppade från olycksplatsen på tre ben. Anders som redan sitter i bilen genskjuter Jatzie och hämtar henne för att kunna påbörja ett eftersök.

Klockan har rullat på snabbt under eftermiddagen, och det börjar bli lite skumt ute när Anders kommer fram till olycks­platsen. Det har nu gått en dryg timme sedan olyckan inträffade, och vi gör oss redo för eftersök.

Anders tar rollen som skytt, Göte tar Jatzie i spårlinan och jag hänger på som kameraman. Jatzie tar spåret och vi försöker hänga med upp för de branta klipphällarna. Ganska snart ser vi kalven hoppa upp ur sin sårlega. Jatzie släpps lös och på några sekunder har hon kontakt. Hon jobbar frenetiskt, men vi befinner oss i ett område med en hel del sommarstugor, vilket gör att Anders har svårt att hitta ett bra skottläge. Kalven blir varse oss och hoppar iväg över en bergskant och försvinner iväg några hundra meter, innan Jatzie ställer om på nytt. Även denna gång är det för dåligt kulfång och en sommarstuga precis bredvid kalven och åter igen hoppar kalven iväg framför oss. Den passerar upp på en ny berghäll och vi ser den försvinna över kanten i siluett.

Vi ser på pejlen att ekipaget snart är ute vid strandkanten och att de viker av framför oss. Anders springer över bergsknallarna i sina sneakers, och jag försöker hänga på. Vi kommer fram till en gräsmatta som går ner mot strandkanten. Anders ser sig omkring och konstaterar att det inte finns en människa här ute. Vi ser kalven komma längs kanten och när den kliver ut på gräsytan och bjuder på ett säkert skott kramar Anders avtryckaren. Skottet ekar och kalven går cirka tio meter innan den stannar till och faller till marken.

Över radion meddelar Anders laget att älgen ligger, och alla kan dra en lättnadens suck. Detta är första gången jag är med när det fälls en älg på en gräsmatta i Stockholms skärgård. Självklart hade det inte fällts en älg här inne i sommarstugeområdet i ­normala fall, men med tanke på trafik­olyckan så var detta det mest humana.

Vi konstaterar att vänster framben är brutet och förundras över hur långt den gick i det här skicket. En trafikolycka ger så klart en besk smak i munnen, men om vi bortser från den händelsen så var detta en fantastisk, och minst sagt händelserik dag i skogen. Alla jaktdeltagare fick se älg, båda hundarna har jobbat med älg hela dagen, och trots den tråkiga olyckan så lyckades Anders och Jatzie avsluta med flaggan i topp.

Vi lastar älgen på flaket på en pickup och rullar ner mot resten av laget som väntar nere vid vägen. När vi kommer ner är det kolsvart ute och i skenet av billyktorna tackar jag för mig och rullar hemåt. Stort tack till Anders, Göte och alla andra i jaktlaget för en av årets mest händelserika jakt­upplevelser.

Text & foto: Johan Olsson