Älgjakt i Västerbotten

Detta reportage finns även som film!

För några år sedan åkte Katharina och Anders till Västerbotten för älgjakt hos Linda Marklund. En lång resa som visade sig bli väldigt lyckad. 

Det är slutet av oktober och det är älgjakt. Jag och kameramannen Anders har bokat en gullig liten stuga att bo i. Det brukar ofta betyda ”hämtmat”, under­ställ och raggisar. Med en viss rutin från våra reportageresor, får man också se till att packa med en hel del extra utrustning som exempelvis skarvsladdar för att kunna ladda kamerautrustningen. Efter en natt med skarvsladdar och tomma pizzakartonger över stuggolvet, vaknar vi till ett riktigt grått väder. Än så länge är det uppehåll men molnen är gråa och tunga.

Vi väljer att sitta på pass

Vi träffas i Brände byastuga en bit från Ånäset som ligger mellan Umeå och ­Skellefteå i Västerbottens län. Vi välkomnas av jaktledaren Nicklas Jonsson och resten av jaktlaget i Brände. Nicklas går igenom dagens upplägg och vi hinner prata lite med de övriga jägarna. Linda och jag får en stund tillsammans och det blir som ett kärt återseende även om vi bara har pratat över telefonen tidigare.

Jag och Anders väljer att sitta på pass idag eftersom väderleksrapporten har lovat en hel del regn. Nicklas tycker att det är ett klokt beslut eftersom morgon­dagens väder ser bättre ut och ger oss bättre för­ut­sättningar att gå som hundförare med Linda.

Vi blir tilldelade ett pass vid kanten av en sjö. Ett pass med tak vilket passar utmärkt. Regnet har inte kommit ännu och kameramannen Anders är fortfarande på bra humör. Vi parkerar vid en vändplan och börjar gå mot skogsgläntan där passet enligt kartan är utplacerat. Till en början går det smidigt eftersom vi går på en oplog­ad skogsbilväg. Värre känns det när vi går över ett litet hygge med djup blötsnö. Vi sjunker ner till knäna för varje steg vi tar. Anders bär dessutom tung kamera­utrustning. Jag tackar gudarna för att det inte hunnit börja regna ännu, det vore bra om vi hann fram till passet först.

Väl på pass smyger vi så gott vi kan. Jag laddar bössan och Anders ställer upp diverse kameror och passar även på att sätta på regnskydden innan vädret eventuellt blir sämre.

De här första minuterna på pass är alltid lika spännande. Man sätter sig till rätta, tittar ut och läser av marken. Jag brukar också alltid försöka läsa av olika avstånd och se om det finns bra skjutgluggar, stöd och eventuella skjutförbud.

En bädd av knäckebröd

Nicklas ropar på radion och vill försäkra sig så att alla har kommit på plats innan Linda släpper jämthunden Gransjöbergets Indra. Jag ropar på radion att vi är klara, vänder mig mot Anders och blinkar med ena ögat som en uppmaning att nu kör vi. Han ser fortfarande glad ut. Inget regn. Det är ganska dålig mottagning på radion. Jag hör dem dåligt så jag får förlita mig på mina egna sinnen. Men jag är rätt säker på, att kommer det en älg förbi bör vi höra den långt innan den upptäckt oss.

Jag och Nicklas håller kontakt via sms eftersom vi tycks befinna oss i en radioskugga. Han sms:ar oss och skriver att ­Indra har tagit upp ko och kalv och Linda ska försöka ta sig närmare älgarna. Spännande, tänker jag samtidigt som jag ser på kartan att det är ganska långt ifrån vårt pass. Tiden går och nu har regnet börjat strila stilla. Jag tittar på Anders. Humöret börjar svikta lite men han håller i än.

Indra jobbar på med ko och kalv som hon har ställt fast. Linda försöker att smyga sig framåt ståndet, men vädret ställer till det för henne. Hur hon än smyger så är ­varje steg som att gå på knäckebröd. Nicklas sms:ar mig och meddelar att vi kan packa ihop och bege oss ner till byastugan så kan vi ta lite mat och posta om närmare Indra och älgarna.

Det smakar bra både med lite värme och mat. Nicklas visar mig kartan över det område som vi ska testa nu. Vi får ett pass i en liten skogsglänta. Utan tak. Jag packar med en extra Snickers. Det kan vara bra att ha i reserv så att jag kan få upp blodsockret på Anders om det skulle behövas. Nicklas tittar på pejlen och säger att Indra jobbar fortfarande på med ko och kalv och att om det går loss så har vi passkyttar i ett bättre läge nu.

Regnet tilltar och Anders gör vad han kan för att rädda kamerautrustningen. Jag klär på mig min poncho och laddar bössan.

Kommer med ko och kalv

Regnet smattrar ordentligt och det är nästan svårt att höra något. Jag sitter med ryggen mot Anders som står bakom mig med en regnklädd kamera. Han ser blöt ut. Jag vänder mig om och ler emot honom för att liksom kolla läget. Han lyfter upp jackärmen och klämmer ur vattnet. Det riktigt rinner regnvatten ur den. Vi skrattar tyst mot varandra. Vilket väder! Jag vänder mig om igen och tittar ut genom den fina skogen. Plötsligt känner jag att Anders pickar mig på axeln och pekar. Jag vänder mig om och ser en ko som springer mellan träden. Strax efter kommer Indra. Anders mimar att det är en kalv med också. Jag kan inte se någon kalv. Jag ser bara kon. Jag tar upp bössan och tittar i siktet. Kon vänder ner mot oss igen. Men jag ser fortfarande ingen kalv.

Jag tar ner bössan och tittar på Anders. Jag viskar att jag såg ingen kalv. Han visk­ar tillbaka att kalven var med från början men att kon förmodligen ställde av kalven.

Indra jobbar vidare med kon som till slut springer över vägen framför Nicklas. Han ropar på radion att Indra kom förbi med en ensam ko.

– Det kom en ensam ko förbi med Indra nu. Vi bryter för dagen och torkar upp inför morgondagen. Det ger inget att släppa om nu när vi snart inte har något skjutljus kvar. Indra har jobbat stenhårt hela dagen med kon och gjort ett superjobb, så vi får nöja oss med det idag, ropar Nicklas på radion.

Ny dag och nya planer

Vi vaknar upp till ett bättre väder. Det är uppehåll och sydlig vind. Den snö som låg igår har i stort sett töat bort under gårdag­ens regnväder.

– Gårdagen bjöd på 19 milli­meter regn, berättar Nicklas under samlingen. Inte undra på att vi var blöta då, tänker jag och skrattar lite för mig själv.

Jag och Linda gör oss klara för att gå tillsammans. Medan passkyttarna åker ut på marken planerar vi hur vi ska gå med Kirri. Indra är också med men får vänta i bilen tills det blir hennes tur. Väl ute på marken släpper vi Kirri som glatt skuttar i väg genom skogen för en helt ny och oskriven jaktdag.

Indra hittar tjur

Kirri hinner jaga på en stund när Nicklas plötsligt ringer upp Linda och vill byta plan. Vi får tag i Kirri och tar oss i väg och släpper i det området som Nicklas föreslog. Kirri får tag i älg och drar i väg långt upp mot en myr. Hon ser inte ut att vilja släppa än på ett tag och det går åt helt fel håll. Vi väljer att byta sida och släppa Indra på andra sidan om berget. Efter bara en kort stund tar Indra upp och Linda tittar på pejlen.

– Nu har hon nog hittat en tjur, säger Linda och kisar finurligt med blicken mot mig. Hon brukar bete sig så här när det är en tjur. Hon börjar ganska lugnt i upptaget och sen jobbar hon mer intensivt. Jag är ju så klart inte hundra procent säker, men nästan, viskar Linda till mig med ett leende på läpparna. Linda känner sina hundar och älgar väl och säger efter en stund att vi bör nog dra oss neråt lite.

– Går det loss kommer nog älgen att söka sig ner i det här området, säger Linda och visar på kartan. Vi tar beslutet att sakta gå ner mot det området som Linda visade. Det går inte många minuter förrän det vi misstänkte sker. Det går loss och börjar röra sig mot vår riktning. Vi smyger sakta framåt så ljudlöst bara vi kan. Vi har vinden i perfekt riktning. Vi kan höra Indra jobba effektivt med älgen. De är fortfarande på 200 meters håll och vi rör oss sakta framåt. Marken är blöt och vi har tur som går över en mjuk mossa som hjälper till att dämpa ljudet. Indras skall kommer närmare och Linda har koll på pejlen. Hon nickar framåt som ett tyst kommando till mig att vi bör går fram lite till.

Gångstånd

Indras skall ekar underbart i skogen. Pulsen på både mig och Linda är hög och vi smyger oss försiktigt fram och försöker undvika torra grenar som avslöjar oss. Vi går fram lite till och Linda kommer nära mig och viskar i mitt öra;

– Den här älgen kommer göra bort sig idag, nickar Linda med ett lurigt leende och fortsätter smyga framåt. Vi går lite till, det är bara 100 meter kvar nu. Vi tar beslutet att stanna där vi är. Indra och älgen fort­sätter att röra sig sakta mot oss i ett lugnt och ostressat gångstånd.

Linda tar stöd av en liten mossbeklädd stubbe, sätter sig på huk och gör sig redo. Jag står vid sidan om henne cirka tio ­meter ifrån bakom en torr gran som ramlat ner. Linda har bra sikt från där hon sitter och jag ser på henne att hon kan se ekipaget. Jag kan bara höra att det är väldigt nära nu. Jag skymtar Indra och jag ser brun päls mellan träden men jag får inget läge. Jag sneglar på Linda som kryp­er ner lite till, siktar och släpper skottet. Tjuren rusar framåt men jag hinner inte med riktigt och vågar inte chansa med ett andra skott. Jag får lita på att Linda träffade där det skulle.

En 12-taggare i backen

Tjuren springer inte mer än 30 meter innan den stannar till. Den vinglar fram några steg innan den faller ihop med en dov duns. Jag vänder mig mot Linda som ligger kvar på stubben där hon sköt. Jag lyfter upp armarna i en segergest och ler mitt allra bredaste leende.

– Grattis, det där gjorde du bra! Utbrister jag samtidigt som vi möts i en kram.

– Ja, jädrar det där gjorde vi bra. Indra gjorde det bra och vad spännande det blev. Vår plan höll och det gick ju precis som vi trodde att det skulle, svarar Linda och klappar om Indra.

Vi ropar till Nicklas över radion att tjur­en ligger och att allt har gått bra.

– Härligt och grattis! Svarar Nicklas tillbaka.

– Då samlas vi nere vid lägerelden så hinner vi grilla lite korv innan ni åker hemåt.

Vi tackar jaktlaget i Brände, Ånäset för ett par fantaska jaktdagar med alla ingredien­ser.

Vi kommer tillbaka!

Text: Katharina Olsson
Foto: Anders Andersson