Årets sista drevjakt – vackert väder, duktiga hundar och jaktlycka

Den här artikeln finns även som reportage!

På drevjaktens absolut sista dag är jag bjuden av ett gäng sköna jägare ­utanför Västerås. Det bjuds på vackert väder, duktiga hundar och jaktlycka.

Det är sista dagen på årets drevjaktsäsong och jag har sovit som en prinsessa ovanpå ett stall på Frösåker Golf & Country Club. Jag är hitbjuden av ett gäng härliga jägare där några av dem ingår i Mälardalens Viltvård. Ett företag som har som syfte att hjälpa lantbruk och skogsbruk att upprätthålla en hållbar viltvård.

Vi samlas utanför Frösundas vackra golfanläggning. Det är friskt i luften men helt snöfritt fastän vi befinner oss i januari och den bleka januarisolen börjar så sakta att vakna.

Fredrik Gunstedt är jaktledaren för dagen och går igenom passen och planen för dagen. Det märks att gänget känner både varandra och marken sedan innan. Fredrik nämner platser och pass vid typiska jakt­termer som jag så klart inte känner till. Men jag känner mig väldigt väl omhändertagen och jag kommer att få guidning ut på mitt pass idag av David Olsson i första såten. När passen är utdelade puttar David lite på mig och ler.

– Du har fått ett riktigt hett pass, det där brukar vara bra.

Jag tittar ner på kartan och försöker få en uppfattning om marken. Det verkar vara ett litet hygge där mitt pass är utmärkt. Ett hygge innebär bra sikt, så det blir nog bra. Jag är i och för sig nöjd med det mesta och brukar inte ha några invändningar.

Vi bryter upp ifrån morgonens samling och tar oss ut på marken. En av jägarna åker före mig och visar vägen. Vi kommer fram till en liten trevägskorsning där han blinkar med sin blinkers för att visa att jag ska stanna där. Jag saktar in och hittar en liten ficka invid skogsbilvägen där jag kan parkera. Jag kliver ur bilen, tar min bössa och ryggsäck och stänger bildörren så tyst jag bara kan. De andra jägarna gör likadant. David kommer emot mig och viskar och pekar på pejlen vart vi ska gå för att komma till passet.

Vi går längs en liten stig på sidan av en dunge av lövskog. Det är nästan vindstilla och morgonsolens orangea strålar spretar fram mellan trädstammarna medan vi för­söker undvika att gå på kvistar och annat som kan röja vår närvaro. Till slut öppnar det sig och jag ser ett litet hygge.

–Där har du ditt pass, viskar David och pekar på en stor sten i kanten av hygget.

Perfekt, tänker jag medan vi fortsätter framåt.

Jag kliver upp på stenen och David har ­varit så snäll så jag får låna hans tripod dagen till ära. Jag ställer upp stödet, laddar bössan och lägger den i klykan och tittar i siktet för att läsa av marken runt omkring så jag får en uppfattning om kulfång och avstånd.

Pulsen höjs och sinnena fokuserar

Jag hör hur de pratar på radion och jag ropar tillbaka att jag är på plats. Strax därpå startar jakten och hundarna släpps. Från att ha varit knäpptyst i skogen är det som om morgonen rivstartar med ekande hundskall och lövprassel. Som alltid så höjs pulsen en aning och alla sinnena fokuserar. Jag hör en hund som närmar sig och jag gör mig redo för att vad som helst kan komma ut ur skogsbrynet. Men det viker av och efter bara en kort stund hör jag hur det smäller hos passgrannen. Kul att det är full fart i skogen på en gång!

Hundarna fortsätter att jobba frenetiskt och det smäller lite nu och då runt om mig, men jag verkar inte få något i pass. Hundskallen tystnar och jag inser att jag förmodligen inte kommer få något i pass i den här såten. Men jag surar inte för det. Vi har ju bara jagat i första såten ännu och det är mycket kvar av dagen. Som väntat ropas det ut på radion att vi bryter och vi ska samlas för en snabb lunch innan nästa såt.

David och jag packar ihop och tar oss tillbaka till bilen. Han berättar att i nästa såt kommer han gå som hundförare med sina två spaniels.

– Kul, men du, får jag låna din tripod i nästa såt, ber jag lite skamset eftersom jag har glömt min egen hemmavid.

David är snäll och nickar till svar med ett leende. Vi samlas utanför gården där Fredrik Gunstedt jobbar. Grillen är redan tänd när vi kommer och det grillas hamburgare stora som dasslock i parti och minut. Det rapporteras jägare emellan vad man har sett och om man har lyckats skjuta något också. Hittills verkar det mest ha varit rådjur som har varit på benen.

– Okej, i nästa såt har jag tänkt så här att Katharina du får ett torn i en jättefin skogsbacke. Det är ett bra pass, säger Fredrik och fortsätter dela ut pass till övriga jägare.

Mitt pass har nummer 16 vilket är mitt turnummer. Det här blir bra. Det känner jag på mig, tänker jag samtidigt som vi börjar packa ihop inför nästa såt. Jag lyfter upp ­Davids tripod och tittar på honom.

– Är det okej om jag lånar, frågar jag.

– Självklart, kör hårt nu och skitjakt på dig, svarar han mig medan han ser till så både Dundra och Vimza är redo inför ­kommande såt.

Nya tag

Jag tittar på kartan i pejlen och ser att passet verkar vara enkelt att hitta till. Jag packar in ryggsäcken i bilen och kör i väg som en av alla bilar som påminner om en minikaravan. Jag närmar mig och kan se tornet skymta uppe på en höjd i en skogsbacke, precis så som Fredrik sa. Jag parkerar vid kanten av en väg en bit bort och börjar ta mig fram så tyst jag bara kan. Passet är ganska högt så jag får klättra upp i två omgångar för att få med mig bössa, ryggsäck och tripod. Jag ställer upp tripoden och lägger bössan i klykan. Jag står upp och ser mig omkring, det känns väldigt bra. Ett bra pass med god sikt åt alla håll. Jag tittar i kikaren för att få en uppfattning om kulfång och avstånd. Jag drar ett djupt andetag, tittar ut över marken och njuter av allt det vackra som omger mig.

Tystnaden bryts genom att Fredrik ropar ut på radion att hundarna är släppta och jakten är i gång. Återigen spänns alla mina sinnen och jag kan höra hur hundarnas skall ekar genom skogen. De är fortfarande en bra bit ifrån mig. Men så hör jag David ropar på radion som säger att Dundra har fått upp något och att det är på väg mot pass 16.

Det är ju mitt pass! Jag försöker lyssna för att höra ifrån vilken riktning Dundra ­kommer. Nu hör jag henne. Hon är till vänster om mig. Men det är fortfarande en bit ifrån mig. Frågan är hur långt efter drevdjuret hon är?

Rådjuret stannar till och jag släpper skottet

Så hör jag hur det prasslar till framför mig i skogen och jag skymtar något mellan träden. Det är två rådjur och de kommer från vänster där jag hörde Dundras skall. De har inte bråttom men jag ser att de lyssnar och försöker få en uppfattning om vart hunden är. De går sakta framåt och de skyms av träden. Rakt framför mig har jag en liten glänta. Om de bara går fram lite till borde jag kunna ta skottet där. Jag ser hur de står stilla och lyssnar med spända öron. De går fram lite till men fortfarande inget läge för mig. Så hör jag Dundras skall närma sig och rådjuren kliver fram lite till. Jag visslar för att få dem att stanna i min lilla skogsglänta. Det bakre rådjuret stannar till och jag får en ­perfekt bild i siktet och jag släpper skottet. Det prasslar till och jag ser rådjuret hoppa i väg en liten bit innan jag tappar siktet på det.

Jag ropar på Fredrik i radion och meddelar att jag skjutit på ett rådjur.

– Okej, stanna kvar i tornet du. David är på väg emot dig så kan Dundra söka där och se om det ligger.

Jag ser David komma från åkern till ­vänster om mig. Jag vinkar glatt och pekar. Han kommer fram till mig och gratulerar.

– Det vet vi ju inte riktigt ännu, men det kändes bra och det är påskjutet för det såg jag.

– Vart är skottplatsen, undrar David.

– Där, pekar jag med ett darrande finger.

Han ger tummen upp och visar på Dundra skottplatsen. Hon försvinner in i slyn och jag hör hennes andetag och David som hela tiden berömmer henne. Efter en kort stund hör jag David ropa att det är klart, det ligger.

Jag släpper ut andetaget som liksom fastnat uppe i halsen. Så skönt att allt har gått bra. Det är alltid samma lättnade känsla.

Jag klättrar ner ifrån tornet och börjar gå mot David och Dundra. Rådjuret hade inte gått långt. Ett tiotal meter bara. Dundra möter mig med en glad svans och tungan hängandes utanför munnen.

– Stort grattis Katharina, säger David och kramar om mig.

– Tack, och du tusen tack för lånet av tripoden, svarar jag.

Jag drar ut rådjuret och lastar det på en av jägarnas Heck-Pack. När jag lägger det där så ser jag att skottet sitter perfekt. Då känns det ännu bättre. Vi samlas återigen nere vid gården innan det är dags för mig att bryta upp och styra kosan mot Hälsingeskogarna.

– Men grattis Katharina, så roligt att du fick chansen idag, säger Fredrik och ger mig en kram.

– Ja, tack. Det var en jättefin upplevelse och hundarna har jobbat jättebra.

Jag tackar gänget för en härlig jaktdag med löftet om att jag kommer tillbaka. Så fort jag får chansen.

Text: Katharina Olsson
Foto: Anders Andersson