Med ett gott samarbete jaktlag emellan brukar jakterna bli mer framgångsrik. Dessutom är det trevligt att lära känna sina jaktgrannar, sitta vid en öppen eld och prata jakthistorier. Något som man inte skulle göra annars. Detta samarbete resulterade i fem skjutna björnar för oss. Ni ska få följa med på två av dem.
Licensjakten efter björn 2022 i Jämtlands län delades upp i fyra jaktområden. Vi huserade i den södra delen av Jämtland i område fyra. 160 björnar skulle fällas i det området, av totalt 220 för hela länet. Och det gick relativt fort.
Den 21 september upphävdes områdesindelningen och kvarvarande tilldelning fick fällas oberoende av tidigare områdesindelning.
Väckarklockan ringer tidigt, ohälsosamt tidigt. Den 21 september är bara tre timmar gammal. Det är dags att rulla upp mot Härjedalen för några dagars björnjakt. Som vanligt är man spänd av förväntan. Det ska bli roligt att jaga björn igen och det ska bli trevligt att träffa alla jaktkamrater.
Solen är på väg upp på en nästan klarblå himmel. Höstlöven är täckta av frost. Ett mycket behagligt väder för både jägare och hundar. Jag har intagit mitt pass och sitter vid en vändskiva efter en skogsbilväg. Jag har friheten att röra mig några hundra meter om det skulle behövas.
Jonny Åhlstrand fällde en hona på 40 meter som vägde strax under 100 kilo.
William Lindholm från Hedesunda får klartecken av jaktledaren att alla är på plats och han kan släppa sina laikor. Hundarnas spårande går i riktning mot mig och min passgranne som sitter några hundra meter nedanför. Tracker-appen skvallrar att det börjar gå fort och känslan är att det snart blir upptag. Hundra meter innanför min passgranne hör han hur det mullrar och vrålar. Det är en tjurig björn vi har att göra med denna höstmorgon. Upptaget kommer men det vill inte riktigt stå still. Det rör sig över ett ganska stort område utan att någon får läge på björnen. Till slut vänder det och kommer tillbaka in mot passkedjan igen.
Jag beslutar att flytta mig från vändskivan cirka 200 meter ut på ett slyhygge. Jag står på en liten klipphylla och ungefär 40 meter nedanför mig rinner en bäck. Jag tror att björnen vill över där. Det är ganska trångt men jag har några generösa luckor om björnen väljer att ta den vägen. Hade det inte varit för vinden så hade jag nog fått björnen på mig där jag stod. Hundar och björn hade kurs rakt mot mig. Men vinden sveper med sig min vittring rakt mot björnen som vinklar 100 meter ifrån mig.
Det går några minuter och i Tracker-appen ser jag att det är på väg mot William. En ljuddämpad studsarknall ekar ut denna frostmorgon och William meddelar att han skjutit björnen. Han stod en bit in på ett hygge med huvudhögt sly. Men björnen valde att stanna till i en öppning bara några meter från William och han fick belöna sina hundar för ett mycket bra arbete. Det visade sig vara en hona som vägde 150 kilo. Bra för vår älgstam då hon troligtvis har några älgar på sitt samvete.
På rätt plats
William Lindholm från Hedesunda fällde en hona som vägde 150 kilo.
Två dagar efter den lyckade premiären var det dags för laikorna att briljera igen. En jakt som började med ett fast ståndskall i upptaget. Det går att ta på spänningen när man som passkytt står och lyssnar på ett ståndskall på björn. Man vet att det mycket väl kan gå loss när hundföraren smyger in.
Denna morgon skulle det visa sig att Jonny Åhlstrand hade Diana med sig. Björnen och hundarna började röra på sig. Kursen såg ut att kunna vara i riktning mot Jonny. En sista koll på pejlen för att sedan göra sig klar. ”Man vet inte riktigt vart det kan dyka upp och det såg ut som att hundarna hade ganska hög fart. Det gäller att vara beredd.”
Innanför Jonnys pass kunde han skymta en liten myr. Det var ganska tätvuxet men så pass att han kunde se om björnen var på ingång för att vara förberedd om läget skulle dyka upp. Och det var just vad det gjorde. Han skymtar till björnen mellan några myrtallar och fattar ett stadigt grepp om bössan. Björnen kommer upp i kurvan, 40 meter från Jonny. Skottet går och björnen tumlar runt i diket för att sedan försvinna in på den andra sidan vägen. Skottet visade sig sitta perfekt och björnen tog sina sista andetag 20 meter in i skogen. Det visade sig att även detta var en hona som vägde strax under 100 kilo.
Vikten av att ha duktiga hundar som verkligen vill och vågar jaga björn blir väldigt påtaglig. Visst kan man ha tur att det går vägen ändå. Men att förlita sig på tur i jakten på detta smarta djur blir inte så framgångsrikt.
Det blev sammanlagt fem björnar fällda för oss och det gör i alla fall lite nytta. Förhoppningsvis får några kalvar växa upp och bli stora i framtiden.
Text & foto: Tony Hansson
