Bockpremiär – Från misär till magi

Jag gör nu intåget till min tredje jaktsäsong. För två år sedan ­fällde jag min första bock sent in i oktober. Förra året fällde jag bocken på premiär­morgonen. ­Välkommen till bockpremiären 2021.

Det är måndag morgon den 16 augusti 2021. Det är bockpremär idag och jag blir väckt av väckarklockan. Yrvaken slänger jag ett öga på klockan, den visar 06.30 och jag är nog faktiskt rätt nöjd med att jag inte ska ut på morgonvak efter råbocken idag. Jag har en ung hamilton­stövare sovandes i hundbädden bredvid sängen, och som ensamstående yngling (ja, man blir lätt kallad så i stövarkretsarna när man bara är 35 år och stövarjägare) har man inte alltid lyxen av att vovven är tyst i hundgården. Med andra ord är det kvällsvak inplanerat idag.

Dagen på kontoret flyter på som vanligt. På sociala medier ser jag hur bra det har gått för flera jägarkollegor ute i Sverige, men många verkar ha haft en rätt blöt morgon. Till och från under dagen slänger jag ett vänsteröga på Google Maps och väderapparna för att planera kvällens jakt. Det ska faktiskt vara helt okej väder den här kvällen. Enda problemet är vinden, som tyvärr är helt fel med tanke på jakttornets placering.

Jag kommer hem från jobbet strax efter klockan 17. Jag ger vovven och mig själv mat, ser till så att hon är välrastad och ­lämnar in henne till mor som ska vara hund­vakt för kvällen.

Pyrschjakt

När man är så orutinerad som jag vill man helst inte vara sen ut på pass – man kanske missar något viktigt. Klockan 18.00 låser jag därför ytterdörren och börjar smygjaga mig fram till jakttornet cirka 500 meter bort. På tok för tidigt skulle jag nog kanske säga, det hade nog kanske räckt med 19.00? Bocken jag har spanat in de senaste dagarna har visat sig efter klockan 20.00 varje gång. Men jaja, nu är jag ju ändå ute, så det är bara att passa på att njuta.

Väl på pass har jag vinden i ryggen, så min vittring går alltså rakt ut på åkern framför mig. Jag sitter visserligen i ett jakttorn, men det är tyvärr inte så högt. Jag känner redan nu att den här kvällen troligtvis är helt bortkastad. Eller ja, det kanske är fel att säga att den är bortkastad, det är ju ändå en lugn och skön kväll. Att spendera en kväll avslappnad i ett torn kan ju ibland faktiskt vara helt fantastiskt – om inte arslet skulle börja klaga på smärta efter någon timme! Orutinerad som sagt.

Jag blåser några gånger i lockpipan, exakt så som jag sett på YouTube att man ska göra. Nog borde en bock komma på det här lockljudet, tänker jag för mig själv. Tiden går och efter en halvtimme börjar jag knappa på telefonen. Jag vet, dumt, men jag kommer ju ändå inte få se något ikväll. En gubbe (förlåt, en äldre man) i en blå jacka går förbi mitt jakttorn. Typiskt att han ska vara ute på promenad just nu. Jag börjar beklaga mig själv för några vänner jag skickar meddelanden till.

Det blir spännande

Plötsligt hör jag hur det prasslar bakom mig. Ganska rejält också. Jag misstänker att det är en räv eller en grävling som precis sprang förbi. Plötsligt vaknar jag själv till liv och blir lite mer uppmärksam. Lite djur är det allt på språng ikväll. Men gubb…den äldre mannen kommer tillbaka från sin promenad. Tydligen har han bara gått en bit bort för att få motion, och sedan vänt och gått hem samma. Klockan är nu 20.00 och jag börjar fundera på att ge upp. Solen går ned klockan 20.53, så jag får ju skjuta i nästan två timmar till, men känns det hopplöst så är det inte alltid lika roligt. Jag bestämmer mig att sitta fram till klockan 20.30, för att sedan ta ett beslut över hur jag ska göra.

Det hinner inte gå lång stund efter att den äldre mannen passerat innan jag ser rörelse ute på åkern. En liten räv skuttar runt framför mig. Den stirrar ner i diket och lyssnar med sina öron samtidigt som den vrider på huvudet.

Jag står nu inför ett dilemma. Jag är inte den där skjutglada personen som till varje pris vill panga ned ett djur. Jag vill helst kunna äta det jag fäller, så jag har aldrig skjutit en räv innan – inte för att jag haft chansen för den delen. Jag ser det som ett ypperligt tillfälle för att få lite träning, så jag provar att vissla lite. Räven lyfter nyfiket på huvudet och spanar mot mitt torn. Jag visslar igen och den börjar smyga lite mot mig. Jag visslar en tredje gång och den börjar gå lite snabbare mot mig. Vid den fjärde visslingen stannar räven upp och stirrar mot mig, cirka 50 meter från tornet jag sitter i. Jag tittar på den i kikarsiktet en stund innan jag lugnt och sansat beslutar mig för att fälla den – det är ju trots allt viltvård. Skottet går, och räven ligger i backen.

Jag sitter där och funderar en stund på vad som utspelat sig de senaste minuterna. Som alltid efter att jag har avlossat ett skott på ett levande vilt börjar jag frysa. Adrenalinet har pumpat i några minuter och nu när det börjar försvinna så går kroppen åter till det normala. Jag önskar att jag hade tagit med mig en extra tröja…men va, plötsligt står det en riktigt fin bock cirka 30 meter bakom den nyss fällda räven!

Åkern framför mig är plan i cirka 80 ­meter, sedan sluttar den nedåt mot skogen. Det medför att jag bara har ett område på 70 meter där jag har kulfång. Råbocken står just nu på gränsen till detta område. Det känns riktigt dumt att chansa med ett skott. Jag spanar in den i några minuter innan den väljer att vända om och gå in i skogen igen. Förresten åt samma håll den äldre mannen hade gått.

Revansch

Jag börjar fundera på hur kvällen ut­spelat sig. Från att vara helt ointressant, till att så mycket händer på några fåtal minuter. Precis när jag ska rätta till min sittställning ser jag bocken sticka upp bakom krönet på åkern. Bocken hade alltså gått in i skogen, gått en liten bit längre bort och sedan ut i det öppna igen. Jag provar lockpipan igen, exakt så där som de gör på You­Tube. Det visar sig att bocken inte bryr sig ett smack. Jag provar igen, men det enda resultatet blir att bocken går in i skogen igen. Det går dock inte många minuter innan han ­kommer ut igen. Eftersom jag inte har ­något kulfång så försöker jag i stället ”skjuta en bild” på honom – genom kikarsiktet. Det är ruskigt svårt att få fokus med mobilens kameralins i kikarsiktets bild. Bocken poserar dock snyggt i drygt en halvtimme innan den ger sig i väg.

Det blev faktiskt en riktigt trevlig kväll, även fast förutsättningarna var hemskt dåliga. Bocken fick leva vidare i två dagar till då jag lyckades överlista honom genom pyrschjakt och idogt lockande med lock­pipan – revansch!

Text: Anders Andersson
Foto: Johan Olsson och Anders Andersson