Allt om Jakt & Vapens ambassadör, Erica Egonsson, berättar om kopplingen mellan hund och hundförare. Här med hennes första egna hund, som hon jagar in och uppfostrar själv, blandrashunden Sally.
Blandrashunden Sally kom in i mitt liv som en virvelvind när jag behövde det som allra mest. För det var verkligen det hon var. Ett riktigt yrväder. Hon var minst i kullen, hon sov minst och hon var den som höll igång själv när de andra sov. Hon tyckte att de andra skulle leka med henne när hon ville och på det sättet hon ville. Gjorde de andra syskonen på något annat sätt sa hon ifrån. Högljutt. Så är det fortfarande än idag. Hon har vuxit upp nära sin pappa och sin bror hela tiden och hon leker med Loke på sitt sätt, när hon vill och hur hon vill. Högljudd fortfarande.
Alla jaktliga minnen är ju inte alltid ett skott som går av eller en trofé på väggen. Att få höra det där första upptaget från en unghund som man tränat och jagat in själv är nog ett så minnesvärt ögonblick i jaktlivet. Sally är min tredje jakthund men den första jag valt helt själv och den första jag jagat in helt själv. Även den första jag fått chansen att bygga upp det där speciella bandet med som bara finns mellan en hundförare och dennes hund. När man är ett team i skogen och man gör det man absolut älskar.
Varför Sally
Jag ville ha en tik och det var självklart att jag skulle ha henne. Hennes pappa är en av anledningarna till att jag började jaga. För när vi skaffade honom började även jag jaga.
Att det skulle komma in en valp i familjen efter honom har alltid varit en självklarhet då han besitter många egenskaper jag värderar högt hos en jakthund. Temperament, jaktlust och humor. Nu blev det två valpar från just den kullen som hamnade hos oss och båda två syskonen besitter egenskaper från sin pappa som jag älskar. Men de är väldigt olika på många sätt också.
Jag hade turen att alltid kunna ha Sally med mig de första två månaderna men även alltid kunnat ha med henne till jobbet efter det. Vilket jag tror hjälpte bandet mellan oss otroligt mycket. Alla har sitt eget sätt att uppfostra sina hundar på och jag har hittat ett sätt som fungerar för mig och mina hundar. Ingenting var någonsin något problem med Sally. Allt vi gjorde tog hon med ro. Det är något jag verkligen älskar med valpar. Deras nyfikenhet på livet och att allt är en upptäcktsfärd. Jag upplever att de flesta hondjur av alla arter av djur är något mer skeptiska när de blir äldre. Sally är inget undantag.
Injagningen börjar
Hon introducerades för vildsvin tidigt. Både döda och i form av spår med klöv. Hennes mamma är även en väldigt duktig vildsvinshund och min vision var att jag även skulle få en vildsvinspiska själv. Eftersom Sally är en blandras vet man ju aldrig riktigt vad som slår igenom på dessa. Det fanns självklart i mitt bakhuvud. Men en förhoppning fanns ändå att jag en dag skulle få smyga in på ett ståndskall och skjuta ett vildsvin för henne.
Hon var med på alla jakter under hösten och vi skogstränade mycket. Jag släppte henne medvetet på marker jag visste inte höll så mycket vilt och där det även jagats av helgen innan. I slutet av den säsongen och sista jakten för året fick hon gå en såt och jagade efter något djur 300 meter och kom raka vägen tillbaka i sina bakspår. Sen väntade en lång lågsäsong med spårträning, konditionsträning och hägnträning. Hon skällde vid det här laget på det mesta med puls. Men även allt som rörde sig ifrån henne. Hägnträningen gick över förväntan med bra skällningar på vildsvin. Allt gick som förväntat.
Inkallningen fungerar
Så kom sen ”hösten” och hag tänkte göra ett provsläpp på grävling med henne. Många hade avrått mig på grund av att hon var så ung, men jag bestämde mig för att min magkänsla sa mig att hon skulle klara av det, så jag valde att inte lyssna på alla andra. Vi åkte ut där jag visste att det fanns grävling och släppte på synobservation. Förväntningarna var höga. Hon for iväg åt det hållet grävlingen sprungit men kom tillbaka lika snabbt igen. Förbi mig som en raket. Jag tittade på pejlen och det var ett spikrakt streck åt fel håll. Sen kom det. Det gälla skallet jag kände igen från hennes pappa. Det var varken grävling eller vildsvin hon hade fått i nosen. Hon hade hittat dov 100 meter bort. Det blev en kort jakt och jag sprang efter henne ropade och lyckades få av henne från drevet och kopplade och åkte hem. Där och då tackar jag för all inkallningsträning och vardagslydnad vi gjort varje dag. Besviken så klart att det inte blev som jag hade tänkt. Jag bestämde mig även då för att om hon ville jaga hjort och rådjur så skulle hon få det. Man vet ju som sagt inte vad man får när man skaffar en blandras.
Första drevjakten var jag och hundarna bjudna som hundförare på en mark med tät dovviltsstam. Det fick bli startskottet för säsongen. Känslan när man släpper en unghund och inte riktigt vet vad man ska förvänta sig eller hur det skall gå ger lite skräckblandad förtjusning. De söker inte ut riktigt då de är ganska oerfarna och man sedan ser ett rakt streck på pejlen följt av det där gälla skallet. Det är en obeskrivlig känsla. Leendet gick mellan öronen den dagen och jag kommer för alltid minnas det. Båda unghundarna hade drivit dov med skall den dagen och så har de även fortsatt resten av säsongen.
Lycka vid varje upptag
Charmen med unghundar, för det är verkligen vad jag tycker att det är, är att man pendlar mellan hopp och förtvivlan. Men de gör alltid sitt bästa i skogen alla dagar. Och man blir lika lycklig varje gång man hör deras upptag. Lika förtvivlad blir man när man ser på pejlen att de springer på en väg. Eller de gånger hon har varit för trött i huvudet för att reda ut bakspåret tillbaka och bara satt sig platt på rumpan och ylat efter mig. Man skäms lite då när en av de andra hundförarna ropar på radion att han tror min hund har ståndskall i en granplantering innanför honom och man vet. Man vet att hon bara sitter och ropar på mig för att hon känner sig ensam och tycker att jag skall komma och hämta henne. Men vi blir ett team i skogen mer och mer för varje jakt som går och en dag vet jag att det faktiskt kommer stå ett vildsvin framför henne inne i planteringen.
Jag lär mig hennes olika skall. Vad hon gör bara genom att jag tittar på strecket på pejlen. Även om hon behöver min stöttning klarar hon oftast situationerna själv. Men precis som med barn så får hon självklart stöttning när jag tror att hon behöver det. Hittills har det gått riktigt bra och jag kan mer och mer ta ett kliv tillbaka och veta att vi jagar mer och mer tillsammans som ett team. Jag fick nästan skjuta ett rådjur för henne helgen som var. Ett rådjur hon jobbat lugnt och noga med i 20 minuter. Men den dagen kommer då jag står på rätt ställe, det vet jag och det får bli en annan historia om ett minnesvärt jakttillfälle.
Jag får ofta frågan av människor i min närhet vad jag ska med alla hundar till. Hundarna är en självklar del av mitt liv. Precis som jakten. Jakt med hund är verkligen något jag brinner för.
Att Sally skulle hamna hos mig känns som att det var menat. Hon är min och jag är hennes!
Fakta
Namn: Erica Egonsson
Bor: Linköping.
Ålder: 35 år.
Yrke: Lokförare.
Familj: Sonen Casper och hunden Sally.
Instagram: ericavictoria.e.
Text & foto: Erica Egonsson
