En annorlunda älgjakt

Detta reportage finns även som film!

Älgtillgången känns inte lika god som tidigare och när det väl blir upptag slingrar sig älgarna mellan passkyttarna. Denna jakt krävde nya grepp för att ge utdelning, och kanske har vi skapat en ny tradition?

Min vana trogen brukar jag ta med er läsare på älgjakt på min hemmamark uppe i Kramfors kommun. På den mark där jag vuxit upp, där jag fick följa med ut som barn och där jag sköt min första älg en gång i tiden. Även om markerna är desamma har så klart förutsättningarna förändrats. Idag har vi en tilldelning på dryga sex älgar / 1000 hektar vilket så klart är bra, men den allmänna uppfattningen är att stammen minskat de senaste åren, och den känns även betydligt yngre än när det begav sig.

Ny generation

Gammalt tillbaka var det bara gubbarna i byn som var med och jagade, men i samband med det generationsskifte som ägt rum under det senaste decenniet så har inställningen till att bjuda in fler hundförare och passkyttar förändrats. Fler jägare ger intressanta möten och man säger ju att delad glädje är dubbel glädje.

Det vore logiskt att tro att fler hundar och skyttar skulle resultera i fler skjutna älgar, men så var inte fallet förra året. Då var vi två hundförare och cirka sju passkyttar under de fyra första dagarna men gick lottlösa. Även om vi hade älg framför hundarna så blev det inget fällt, men i samband med nästa jakt, när bara det ordinarie jaktlaget med en hundförare och fyra passkyttar deltog blev det utdelning. Förhoppningen inför detta år är så klart en bättre start.

Jaktmorgon

Premiärdagen är här och det är verkligen en speciell känsla att få ge sig ut. Regnet vräker ner och dessvärre har det utlovats ett ihållan­de regn i fyra raka dagar. Det finns inte heller någon vind att tala om, vilket så klart gör det hela lite svårare.

Jag börjar nere vid byn och stryker kopplet av gråhunden Laban vid en åkerkant. Ivrigt kastar han sig i väg och gör ett glädje­varv genom skogen för att sedan komma tillbaka och kolla läget med mig innan han ger sig iväg på sök. Förutom de ordinarie fyra medlemmarna i jaktlaget har vi fyra gästjägare och en gästande hundförare med oss på denna fyra dagars älgjakt.

Vi jobbar oss genom marken, jag och Laban. Till en början försöker jag ställa mig under någon stor gran för att undvika regn­et, men efter ett tag ger jag upp den tanken och bara traskar på i blötan. Det blir en lång och resultatlös första dag och när vi summerar vid middagsbordet på kvällen kan vi bara konstatera att det blev en repris på fjolåret, vilket känns tråkigt. Man vill så klart bjuda gästerna på en bra jaktupplevelse, inte älg­tomma marker och spöregn.

Dag två, tre och fyra bjuder även de på regnväder, men hundarna hittar älg. Vissa av passkyttarna får se älg, men dessvärre ­kommer ingen av oss åt att skjuta, och det blir en repris på fjolårets jakt. Inget fällt under de första dagarna.

Nya grepp

Några dagar senare åker det lilla ordinarie gänget upp för att jaga i tre dagar. De två första dagarna blir spännande med älg på benen, men inte heller dessa dagar lyckas vi fälla något, och även om det inte borde vara så, kan jag erkänna att stressen och frustrationen börjar smyga sig på.

När vi precis ska avsluta den andra dagen ser jag att Laban haltar när han kommer in för att kolla läget med mig mellan sök­rundor. Jag kopplar upp honom och avbryter. Väl hemma kan jag inte se några uppenbara skador på honom, så han får vila över natten, i hopp om att han ska vara pigg imorgon.

Dagen därpå haltar han fortfarande och jag får göra mina jaktkompisar sällskap som passkytt. Vi har idag en gästjägare med oss, Jonas Nyberg vilket gör att vi har sex bössor ute. Förmiddagen blir resultatlös, varpå jag föreslår att vi ska köra en drevkedja på tre man. Förslaget tas emot positivt i brist på andra idéer, och undertecknad, gästjägaren och jaktledaren Peter drar på sig orange västar och gör sig redo.

När de tre passkyttarna kommit på plats börjar vi vår vandring. Inledningsvis går vi med några hundra meters mellanrum upp längs en väg som slingrar sig fram längs vår östra kant. När vi sedan är i höjd med den relativt lilla passkedjan viker vi inåt marken och börjar klappa, vissla och tjoa.

Jag går upp genom en nygallrad skog med bra sikt. Via hundpejlen kan jag se både passkyttar och drevkedja. Plötsligt ropar Peter på radion.

– Jag stötte precis en liten tjur ner mot er.

Bössan som hängt oladdad på ryggen tas fram. Jag stoppar i magasinet och revar i ett skott. Strax därefter ser jag en ensam tjur komma smygande rakt mot mig. Den stannar till och vädrar. Den verkar inte speciellt stressad, för den står där i siluett på en höjd ett bra tag. Jag har inget kulfång där älgen nu befinner sig, men om den skulle fortsätta ner mot mig har jag bra kulfång på båda sidorna om mig.

Vi har nu i princip omringat älgen med drevkedja och passkyttar, även om jag vet att vilt har en fantastisk förmåga att bara försvinna i väg. Efter att ha funderat ett tag på sitt vägval väljer älgen att vika uppåt, mot ett gammalt hygge.

Jag viskar över radion till Jörgen att han ska göra sig redo. Ungefär en minut senare ekar ett skott och Jörgen rapporterar att han fällt den lilla tjuren.

Som hundförare är inte det här direkt en drömjakt, men samtidigt så har vi en tilldelning som ska skjutas, och när vår enda hund är skadad var detta det bästa vi kunde göra av situationen. Det är även tillfredställande att se glädjen hos alla i laget över att årets första älg är fälld.

Det gick inte som planerat, men det blev ändå en rolig jaktdag. Vi pratade om att eventuellt införa en klappjakt även nästa höst, och då kanske engagera hela byn. Vem vet om kanske nöden skapade en ny tradition?

Text & foto: Johan Olsson