När jag började jaga för snart fem år sedan hade jag inte i min vildaste ­fantasi kunnat föreställa mig hur mycket jag skulle komma att uppskatta jakten efter bäver. Ett mystiskt djur som på senare tid spridit sig över ett relativt stort område i Sverige. Här är en berättelse hur jag lyckades skjuta min första bäver.

Under en drevjakt hösten 2020 fick en av hundarna dille runt en av sjöarna på marken. Hund­föraren gick dit och kunde konstatera att bävern hade gjort intåg långt in i på marken. Efter jakten tog jag ett snack med några av de mer erfarna i jaktlaget och fick då veta var bäverhyddorna fanns på marken. Med denna kunskap vände jag hem och började läsa och fråga efter tips bland mer erfarna bäverjägare om vad man ska tänka på och vara extra uppmärksam på vid just bäverjakt. Jag bestämde mig för att detta skulle bli mitt projekt under våren när den övriga jakten ändå går i ide. Under den senare delen av vintern och tidiga våren började jag utforska sjöar och vattendrag på jakt­mark­en. Relativt snabbt hittade jag spår av bäver och vid en liten sjö fann jag färska spår och massor av gnag. När jag för första gången kom dit blev jag förvånad över bäverns framfart, träd låg som plockepinn och det var fullt med avgnagda pinnar utmed sjökanten. Jag letade upp lite olika pass utmed sjön för att ha lite att välja på. Eftersom bäverns luktsinne är extremt känsligt är det viktigt att inte låta vinden gå ut över vattnet. En tidig morgon i april tog jag bössan och begav mig mot den lilla sjön. Vägen dit var inte den lättaste men efter ett par vändor hade jag hittat en viltstig som jag snitslat upp för att enklare hitta dit. Väl framme ­satte jag mig högt upp på en klippvägg för att få en bra överblick. I efterhand var det inget jättebra pass då sikten var skymd åt vissa håll. Efter någon timma tyckte jag mig se något komma i vattnet. -Kunde det vara en fågel? Nejdå, där kom den, bävern, elegant flytande utan nämnvärd ansträngning. Den gled fram mjukt i vattnet och lämnade ett V av vågor efter sig. Tyvärr, för min del, hade vinden nu snurrat och bävern fick vittring. Ett kraftigt plask med svansen följdes strax av ännu ett och snart förstod jag att det var det sista jag skulle se av bävern den kvällen. Exalterad begav jag mig hemåt, ingen bäver men kanske något klokare. Jag fortsatte att bege mig till samma sjö ett antal gånger efter detta. Några till möten hade jag med bävern i sjön men inget som resulterade i att jag fick med mig en bäver hem. Så sakteliga började hoppet sina och tron på att jag skulle lyckas skjuta min första bäver försvann.

Tydliga tecken på att bäver finns i närheten.

Egentligen hade jag redan haft mitt sista planerade försök att skjuta en bäver, men så när min dotter somnat tidigt en regnig kväll i maj och regnet övergick till uppehåll, ­himlen klarnade upp och jag frågat min sambo snällt om jag inte kunde få göra ett sista försök. Jag packade bilen snabbt och begav mig ut till marken igen. Denna gång skulle jag inte behöva vänta länge på bävern. Jag ställde mig på mitt bästa pass i rätt vind och började spana över sjön. I andra änden av sjön, där var någonting som jag inte kände igen sedan tidigare, vad kunde det vara? Var det vad jag trodde att det var? Cirka 150 meter bort såg jag något brunaktigt som jag inte kunde fastställa. Kunde det vara bäver? Pulsen rusade och jag kunde känna varje hjärtslag. Jag lämnade väska och tillbehör, tog med mig geväret och började smyga mig närmare. Vinden låg perfekt från syd. På 110 meter spanade jag igen, den satt kvar. Det där måsta vara en bäver som satt och gnagde. Den hade stjärten mot mig och det var ett alltför långt avstånd för att ens tänka tanken att försöka. Det fanns bara ett alterna­tiv och det var att ta mig ändå närmre. Jag smög mig genom buskar och snår med små uppehåll för att dubbelkolla att den var kvar.

När jag var 40-50 meter ifrån bävern hittade jag ett träd som bävern fällt som erbjöd ett mycket bra stöd. Jag satte mig ner och lade upp bössan på stammen och fick in bävern i siktet…

Pulsen var hög av anspänningen och ansmygningen. Jag hade bävern i siktet och kramade sakta avtryckaren tills att skottet gick av. Bävern gjorde inte en rörelse och jag blev genast osäker på vad som egentligen hade hänt? Var det en bom? Eller hade jag skjutit på en stubbe? Nejdå, jag kunde se att de var en bäver som dock satt alldeles stilla och hade sjunkit ihop i hållningen. Bäverns framfart i sjön hade skapat ett myller av fällda träd och flytande gräs som låg utefter stranden, så det var inte utan blöta kängor som jag lyckades bärga min första bäver.

Vi flådde och tog vara på päls, gällpungar och trofé, även lite kött tog jag hand om för att provsmaka.

När pulsen och anspänningen lagt sig börja­de den mödosamma färden tillbaka. Med en brant uppförsbacke framför mig började jag ta mig tillbaka mot mitt pass där väska och tillbehör låg kvar. Det var en stor och tung bäver jag lyckats skjuta och det visa­de sig vid invägning att den vägde 21 kilo. En skaplig första bäver och känslan av eufori och utmattning blandades när jag satte mig i bilen. Då jag aldrig tidigare flått en bäver åkte jag förbi en god vän för att lära mig ta vara på mitt vilt. Vi flådde och tog vara på päls, gällpungar och trofé, även lite kött tog jag hand om för att provsmaka. Bävern sköts strax efter klockan 20 och jag kom i säng halv tre på natten.

Jag tycker det är en ynnest att få jaga bäver på våren och det är ett härligt komplement till vårens vildsvinsjakt. Jag ser redan fram­emot kommande vårar och bäverjakter.

Fakta

Eric Mandelsvärd
Bor: Kode, Bohuslän.
Yrke: Bygglovsadministratör.
Familj: Sambo, två barn, en dotter 3 ½ år och en son 1 år.
Jaktdagar: 25-50/år.
Instagram: es_jakt.

Text & foto: Eric Mandelsvärd