Av fjällräven finns i dag endast en spillra av det forna beståndet kvar i vår fjällvärld. Tack vare de insatser som görs är dock tillståndet stabilt för detta oansenliga, men ack så tuffa, lilla hunddjur.
Fjällräven är vårt minsta hunddjur, ungefär som en ordinär katt i storlek. Dess päls har faktiskt den bästa isolerande förmågan jämfört med alla andra däggdjur, något som kommer väl till pass när kvicksilvret kryper ned mot -40 grader, eller -70 som i vissa arktiska miljöer. Namnet ”lagopus” betyder ungefär ”hartass” på latin, att fjällräven fått detta namn kommer sig av att tassarnas undersida täcks av päls under vintern för att isolera mot markkylan. Den kompakta kroppen och de små, rundade öronen är ytterligare anpassningar till klimatet.
Fjällräven förekommer i två färgvarianter, en vit och en blå. Den vita varianten blir kritvit på vintern och är brun med gulaktiga partier på kroppens undersida under sommaren. Den blå varianten är helt brun under sommaren och anlägger en mer stålblå-grå vinterpäls.
Biotop och föda
Som namnet antyder så är fjällräven anpassat till ett liv i fjällen. Grytet återfinns som regel alltid ovan björkgränsen och grävs ut ur en sandig kulle eller ås, gärna i närheten av ett vattendrag. Gryten är ofta stora och kan ha många ingångar, upp till så många som 150 förekommer. Välanvända gryt sticker ofta ut på långt håll genom den gröna vegetation som uppstår på grund av gödsling från spillning och gamla bytesrester.
Fjällräven är liksom sin röde släkting allätare och äter det den kommer över. Ripor och andra fåglar, både ägg, ungar och vuxna står på menyn och ibland även någon hare om den kommer åt. Den äter även bär och annat. Under vintern dominerar kadaver, som den tvingas konkurrera om med korpar, örnar, rödrävar och järvar. Den viktigaste födokällan, som också till stor del reglerar beståndet, är dock smågnagare. Ett dåligt gnagarår överlever endast ett fåtal valpar sommaren, ett år med medelgod till god födotillgång överlever cirka tio procent sin första vinter. Fjällräven påverkas, liksom många andra djur, kraftigt av smågnagarnas cykler.
Reproduktion
Fjällrävarna lever i par och hjälps åt med valparna. I mars-april sker parningen och valparna föds sedan i maj-juni. Reproduktionsförmågan är liksom ungdödligheten hög, finns det bara mat kan kullarna bestå av tio till tolv valpar, men så många som 18 har registrerats i en kull. Till hösten är det sedan dags för valparna att söka egna revir och partners. Under år där födotillgången är god kan dock ibland honor från årets kull tillåtas stanna kvar i föräldrarnas revir. Fjällräven kan bli upp emot åtta år gammal.
Hot och dödlighet
Hoten mot fjällräven är många. Förutom födotillgången så är den förstås även utsatt för predation från både rovfågel och andra predatorer. Ett av de största hoten mot fjällräven kommer från rödräven som drar sig allt längre upp i fjällvärlden och tränger undan sin mindre släkting. De konkurrerar om både gryt och föda, det händer också att rödrävar biter ihjäl fjällrävar. Som situationen är idag så blir också arten väldigt utsatt på grund av det låga beståndet och att populationerna är så utspridda.
Fjällräven och människan
I början på 1900-talet fanns det gott om fjällräv i Sverige, arten minskade dock fort till följd av en intensiv jakt för pälsens skull. Stammen minskade så pass mycket att arten fridlystes år 1928 men fjällräven har fortfarande inte lyckats återhämta sig riktigt, trots stora insatser. Projekt för att rädda fjällräven har pågått i olika konstellationer sedan 1990-talet. De viktigaste åtgärderna har där varit stödutfodring och omfattande jakt på rödräv. Beståndet har idag en stabil trend men ligger fortfarande på en väldigt låg nivå.
Vetenskapligt namn: Vulpes lagopus (tidigare Alopex lagopus).
Engelskt namn: Arctic fox.
Finns: Lokalt i fjällvärlden, kring norska gränsen.
Status: Starkt hotad (EN). Källa: Artdatabanken.
Jakttid: Fridlyst.
Bra att veta: Fjällräven har den mest isolerande pälsen av alla däggdjur.
Text: Anders Dahlgren
