Sedan jag blev jägare har många ”utekvällar” fått ordet att betyda något helt annat än vad det gjorde förr. Att jakten förenar vet vi ju alla. Den öppnar upp för nya bekantskaper, erfarenheter och upplevelser som sätter den där guldkanten på livet.

Julia kommer från Polen och studerar i Malmö och våra jaktbakgrunder är helt olika, men jakten gjorde att våra vägar korsades. Att få jaga i ett annat land än sitt eget är en av mina drömmar så jag ville dela med mig lite av jakt-Sverige till henne en fin kväll i slutet av mars. Tjejkväll på vårt vis helt enkelt!

Julia träffade jag genom Pulsar och vårt gemensamma intresse inom jakten för just jakt på vildsvin med mörkeroptik. Hon studerar i Malmö för tillfället men kommer ursprungligen från Polen och hennes jaktliga möjligheter här i Sverige är något begränsade. Julia kom med tåget till Norrköping där jag hämtade henne runt lunchtid. Det var bara att fila på den där engelskan igen som kanske inte är min starka sida alltid. Men det brukar släppa efter tag. Vi skulle såklart jaga dov var min plan då hon inte har några dovvilt i sin del av Polen. Även om vildsvinsjakten ligger oss båda varmt om hjärtat ville jag att hon skulle få jaga något som hon annars inte brukar.

I vanliga fall brukar jag bestämma från dag till dag när jag skall jaga beroende på hur vädret är för att ha bäst möjligheter. Så när man skall ha en gäst som kommer och skall jaga och man har ett bestämt datum som man måste gå ut på är det alltid lika nervöst. Även om alla vet att jakt är jakt så vill man ju alltid visa sin mark från sin bästa sida. Jag tänkte att bara vi ser dov är jag nöjd med kvällen för hon kan ju inte få åka hela vägen med alla förväntningar utan att få se en enda dov. Så vi åkte till en plats nära där jag bor där jag vet det alltid står dov nästan dygnet runt så här års. De jagas inte så hårt just där. Jag kunde i alla fall checka av den punkten på hennes resa. Vi såg ett stort gäng kalvar och hindar stå och beta på vallen. Där de alltid brukar stå. Nästa orosmoment var vädret. Det var sol men blåste ganska mycket. Det gick ju inte göra något åt däremot. Så vi åkte hem och åt lite mat och fortsatte prata i mun på varandra – om jakt så klart.

Spännande ansmygning

Väl på plats visade jag Julia marken och vi tog plats i ett av våra höga torn där man ser marken bra. Vinden avtog och det visade sig bli en helt fantastisk kväll när Sverige visade upp sig från sin allra bästa sida för årstiden, när fågelkvittret låter som en hel symfoni de där sista timmarna innan mörkrets ingång och himlen färgas orange när solen sakta går ner. Och med en spännande ansmygning.

Efter bara 20 min anade vi några mörka siluetter bakom en stor holme som delar två vallar. I kikaren kunde vi konstatera att det var en herrgrupp som gick där. Vid den här tidpunkten var dock bara hind och kalv lovligt. Jag mätte avståndet med handkikaren och det var en bra bit och alldeles för långt att ens tänka på att avlossa ett skott på. Så jag sa till Julia att vi skulle försöka smyga oss närmre för att se om det var någon kalv med i gruppen. Vi tog oss ner från tornet och för att ta oss närmre behövde vi korsa ett djupt dike fullt med vatten två gånger för att kunna ta oss upp i holmen och komma närmre. Det fanns dock bara en liten spång över på mitten av vallsidan och därifrån blåste vinden rakt på dem samt att vi var ganska synliga därifrån. Men det var bara försöka. Klockan var inte så mycket och det var långt kvar tills det mörknade så i värsta fall fick vi gå tillbaka och hoppas att någon ny grupp skulle komma ut. Vi klarade oss över diket båda gångerna utan att bli upptäckta och jag valde att vi skulle försöka smyga runt holmen på andra sidan från där de stod för att inte riskera att de fick vittring av oss samt att det fortfarande låg massor av torra löv i holmen som lätt kunde avslöja oss. Vi smög med lätta steg utom synhåll för dem. Att smyga på något man inte har en aning om var det befinner sig eller är kvar är en nervös känsla bara i sig. De kan ju ha bestämt sig att flytta på sig och stå precis vid den punkten vi hade tänkt ta oss till. Vi kom fram obemärkta och hela gruppen stod kvar där vi upptäckte dem. Det var dock ingen kalv med i gruppen och efter en kort stund kom en stor fin räv travandes rakt igenom gruppen helt obekymrad av att de stod där. Dovhjortarna var inte lika förtjusta i rävens framfusighet och tog tillflykt till en granplantering bredvid. Vi bestämde oss för att gå tillbaka och sätta oss i det höga tornet vi suttit i från början efter att ha studerat rävens jakt efter kvällens middag i vallgräset.

Delad jaktlycka ger delad glädje

På vägen tillbaka stoppade Julia mig och pekade mot skogskanten på andra sidan och där hade det gått ut en grupp hindar, kalvar och några hjortar. Att ta sig över dikena tillbaka till den vallen vi suttit vid utan att bli upptäckta var inga bekymmer den här gången för gruppen stod bakom en kulle nere i en svacka. Vinden låg bra för att försöka ta oss närmre dem dessutom. Det var dock en bra bit till dem så vi var tvungna att ta oss närmre och upp på kullen för att komma till ett bra läge. Innan vi nått högsta punkten på kullen kunde vi inte se om det stod djur i slutningen nedanför vilket skulle riskera att vi lätt blev upptäckta då det inte fanns mycket skydd att ta där. Men ­tjusningen är ju att lyckas med det svåra. Det är det jag älskar med smygjakt på dov. Vid en ansmygning tycker man varje litet nedtramp låter högt och jag tror alltid att nu är det kört, det där lät för mycket. Den sista biten innan krönet kröp vi sakta upp steg för steg. I samma stund vi ser gruppen med dov, ett 10-tal djur, nere i svackan ser både Julia och jag något i ögonvrån mellan skogskanten och oss. Båda två fryser till samtidigt. Vi hade en råget och ett kid som nu stod och tittade rakt på oss på 50 meters håll. Som tur är var vi lite skymda av ganska högt gräs och låg ner så rågeten bestämde sig nog för att vi inte var något hot och gick sakta in i skogen efter en liten stunds stirrande och övervägande. Vi pustade ut tittade på varandra och skrattade lite tyst med några utväxlande blickar. Dovgruppen hade heller inte tagit det som en varning att rågeten gick av vallen och stod lugnt kvar och betade fortfarande. Julia som låg bredvid mig mätte upp 170 meter med sin kikare till den närmsta kalven. Jag fällde ut bipoden, skruvade upp ballistiktornet på siktet till rätt avstånd och gav henne bössan. Hon gjorde sig redo och väntade på att den skulle ställa upp sig med bredsida. Jag hörde på hennes andetag att det var nervösa minuterar innan läget kom och hon tryckte av när den stod rätt. Den föll ihop och hela gruppen gjorde en rusning 50 meter och ställde sig och tittade mot kalven. Jag hade då en kalv på 150 meter som stod med bredsida så jag tog bössan bredvid mig ställde in ballistiktornet igen, fick kalven i korset och ett skott till gick av. Den föll ihop och jag tror inte Julia hade samlat sig och hann reagera ens men vi tittade på varandra med stora leenden och andades ut för att samla oss lite innan vi reste oss upp.

Vi gick ner och tittade på våra fina dovkalvar och var så klart tvungna att föreviga en helt perfekt kväll lagom tills himlen antog en allt mörkare nyans. Allt klaffade och jag kunde även pusta ut lite av att varken Julia, marken eller jag hade gjort någon besviken.

Nya jakterfarenheter väntar

Vi lastade in djuren i bilen och åkte till slaktboden och kylrummet. Självklart konverserandes det om hur kvällen varit och händelserna. Tror både Julia och jag var väldigt nöjda med kvällen. Morgonen efter skulle jag köra henne till tåget i Norrköping men jag kunde såklart inte låta henne åka hem tomhänt och skickade med henne lite dovkött hem. En av de bästa sakerna vi får ut av jakten!

Jag hoppas kunna genomföra min resa till Polen i höst för att jaga i Julias hemland och ta del av jaktkulturen där och att träffa nya människor och nya platser.

Erica Egonsson

Bor: Linköping.
Född: 1985.
Yrke: Lokförare.
Familj: Sonen Casper och hunden Sally.
Favoritjakt: Smygjakt.
Instagram: ericavictoria.e.

Text & foto: Erica Egonsson