Inge Jönsson – en man med glimten i ögat

Inge Jönsson är en man med glimten i ögat och många jaktminnen under västen som började jaga som 11-åring med sin far. Många känner Inge genom hans aktiva dagar i Gävleborgs Älghundklubb. Själv har han ägt 18 älghundar och även varit en mycket duktig pistolskytt. Nu har han lagt jaktprov och pistolskyttet på hyllan, men jaktminnena finns fortfarande kvar.

Inge är född och uppvuxen i Los i Hälsingland. Hans farfar arrenderade en gård och jagade makalöst mycket. Inge fick tidigt följa med sin farfar ut på jakt men då mest som hantlangare. När han var 11 år fick han för första gången testa att skjuta hagel tillsammans med sin farfar.

– Ja, skrattar Inge. Jag tryckte av bägge piporna och blev sittandes på baken. Jag minns väl egentligen inte så mycket från själva skotten, mest att jag blev ganska skraj.

– Den riktiga jakten fick jag lära mig av min far. Då var det till en början mest skogsfågel som vi jagade. Med tiden utvecklades mitt jaktintresse ordentligt och när jag var 15 år skaffade jag mig min första jakthund som var en gråhund. Efter några år fick jag vara med och jaga i ett vilt­vårdsområde här i trakten och där fick jag även skjuta min första älg. En fin 16-taggare. Det glömmer man ju aldrig.

Med fyra kulor i munnen
Jakten har varit en stor del av Inges liv, och intresset har tagit honom till många länder så som Nya Zeeland, Kanada, Tyskland och Norge för att nämna några platser. Väggarna i det vackra huset i Los vittnar om många fina jaktupplevelser.

– 1978 var första gången jag jagade i Alaska. Jag stod vid kanten av Yukonfloden och älgen var på 400 meters håll. Guiden hade tidigare sagt att jag behövde då inte vara blyg för att skjuta på långa håll. Så jag tog chansen och sköt. Den föll men den dog inte. Så jag klädde av mig naken, med kniv och min 44 magnum i bältet och med fyra kulor i munnen simmade jag över floden. När jag kom över floden och fram till älgen så levde den i allra högsta grad. Skottet hade träffat ryggen och av den anledningen föll den. Jag tog fram min 44 magnum och sköt den i nacken. Jag fick skjuta alla fyra kulorna men den levde ändå! Det visade sig sedan vid slakten att fettkappan i nacken på älgen var så tjock, så kulorna nådde aldrig halskotpelaren. Jag fick helt sonika vänta ut älgen tills den drog sista sucken eftersom jag måste ta ur älgen. Efter att jag tagit ur älgen skulle jag tillbaka samma väg över floden för att hämta mina saker. Jag var blodig långt upp på benen eftersom jag var tvungen att gå genom taggiga rosbuskar med bara ben.

Ett fall för Palmeutredningen
Inge har varit en duktig pistolskytt och har under sina dagar ägt sex olika pistoler. Bland annat en 357 Magnum. Samma slags vapen som Olof Palme blev skjuten av. Så under mordutredningen fick Inge lämna in sin pistol till polisen. Han talade om för dem när han lämnade in pistolen, att han även hade pansarbrytande kulor hemma, sådana som var aktuella i mordutredningen. Dessa var polisen intresserade av och köpte två kulor för att ha med under utredningen. Äldste sonen bodde under den här tiden bara 350 meter från mordplatsen och granne med Christer Pettersson som var aktuell i utredningen som misstänkt. Dessutom ägde även sonen en Magnum 357 som han fick lämna in.

– Ja, så man var ju med lite i ena kanten av mordutredningen på Palme kan man säga, skrattar Inge.

Gemensam nämnare
Under vårt samtal visar det sig att vi har en gemensam bekant, Inge och jag. Dessvärre hann jag inte träffa vår gemensamme nämnare, men jag har tagit del av historier och skrivit ett reportage om honom i Allt om Jakt och Vapen nummer 12/2016.

Inge var nämligen god vän med den omtalade hundkarlen Birger Eriksson från Filipstad. Inge brukade under tio års tid spendera två veckor om året hos Birger under jakten.

– Han var ju lite speciell och ganska rätt fram. Han gillade verkligen inte personer som trodde att de var lite för mer än andra. Ta bara den där gången när det var en härifrån trakten som skulle ner och köpa en hund av Birger. En som Birger tyckte var precis så, lite mer än andra. Han spände ögonen i honom och sa; ”Du kan lika gärna åka hem igen, för utav mig ska du då ta mej fan inte köpa någon hund!”

– Men hur var det att jaga med Birger då frågar jag?

– Jo, men jag har aldrig haft några problem med att jaga med Birger. Han fick väl tillbaka om han var förjävlig för jag är ju lite grann av samma skrot och korn som han var, skrattar Inge.

Hundarna
Allt sedan den första jakthunden vid 15-års ålder har intresset för älghundar fortsatt. Som jaktprovsdomare i Gävleborgs Älghundklubb har han hunnit med att döma cirka 350 jaktprov. Han har varit med och sett utvecklingen i hundklubbarna kring de nordiska proverna och känner att de ändå börjar närma sig mer nu än tidigare, då det varit ganska svårt att komma överens om provreglerna.

Inge har haft många älghundar genom åren, flera av dem kom från Birgers uppfödning. Nästan alla hundar har Inge döpt till Chang eftersom att hans farfars hundar hette Chang. En av alla hundar kallades för ”Stor-Chang”, en gråhund som mätte 59 centimeter i mankhöjd.

– En fantastisk jakthund men helt odisciplinerad! Det gick inte att få någon pli på honom överhuvudtaget.

Nuförtiden ägnar sig Inge mest åt harjakt. Ett av barnbarnen har en sexårig beagle som bor hos Inge om hösten och det passar utmärkt eftersom barnbarnet får hundpassning och Inge får låna en harhund.

– I fjol sköt jag fem harar för den, så det är en duktig hund. En win-win-situation, helt enkelt!

Text & foto: Katharina Olsson