Jonas Johanssons envisa inställning har räddat honom många gånger. När han vid elva års ålder fick beskedet att man var tvungen att amputera hans ena ben för att han skulle överleva, svarade han läkarna de fick göra vad som helst bara han kunde fortsätta jaga och fiska!

Jonas beskriver sig själv som en helt vanlig kille på 36 år från Västra Götaland. Han är gift och har två barn, en dotter på sju år och en son på tre år. I familjen finns det fyra hundar totalt, tre gråhundar och en labrador.

– Eller som jag skämtsamt brukar kalla labben, en fotvärmare, skrattar Jonas.

– Skämt åsido, labben är hustruns gosehund och gråhundarna är mina som jag har med mig när jag jagar.

Jonas gick på Ryssby Jaktgymnasium och gjorde sin praktik på Stora Eks Egendom där han också direkt efter skolan fick en anställning. Där jobbade han som viltförvaltare på heltid under några år.

– Nu jobbar jag som montör på FX airguns men jag är fortfarande kvar på Stora Eks Egendom och sköter jakten samt förvaltningen av det vilda på min fritid.

Jaktintresset

Sitt jaktintresse fick han med sig långt innan han minns det själv.

– Det började med att jag satt i ryggsäcken på morfars rygg och fick följa med ut i skogen på jakt. Då var jag runt två år. Min pappa har alltid jagat han också, men han hade inte lika mycket tid som morfar eftersom han hade jobb och småbarn. Morfar var fri och kunde spendera mycket mer tid i skogen med mig. Det var rådjursjakt med tax för hela slanten och jag spenderade varje lördag och söndag tillsammans med morfar i skogen under hela min uppväxt.

Sjukdom

När han var elva år drabbades han av sarkom (cancer i underbenet).

– Jag behandlades med cellgifter till en början men det tog inte som det skulle. Läget försämrades och jag hade 30% chans att överleva. Läkarna gav mig då ett besked om att man var tvungen att amputera benet för min överlevnad. Jag svarade dem att ni får göra vad fasen ni vill bara jag kan fortsätta jaga och fiska!

Jonas amputerades i augusti och cirka två veckor efter det var han tillbaka i skogen.

– Pappa skjutsade ut mig på en åker i rullstolen och där satt vi och pürsade rådjur. Jag minns att jag sköt på en räv som jag bommade. Men att bara få komma ut i skogen igen gjorde att jag kunde hitta tillbaka till mig själv.

Innan amputationen var Jonas aktiv med handboll och andra idrotter. Men efter sjukdomen var det jakt för hela slanten.

– Man säger ju att naturen läker och det gör den verkligen!

Även om han ganska snabbt var tillbaka från sjukhuset så var det ändå en lång rehabilitering.

– Mina föräldrar ville att jag skulle testa den protes som var ämnad för mig och ge den en chans. De sa att om jag gick med protesen ett år skulle jag få en egen hund. Sagt och gjort, när jag hade klarat av den uppgiften så fick jag min första hund. Men efter det året och efter att jag fått min egna hund slängde jag protesen, skrattar Jonas.

Hunden Mosebo Tiger var en strävhårs­tax. En egen liten sak som blev tolv år.

– Det var rådjursjakt som var vår grej. Jag var 14 år när jag sköt mitt första rådjur för Tiger. Det var riktigt häftigt, och morfar var så klart med.

Jonas var envis och ville slippa både protes och rullstol, vilket krävde mycket träning.

– Jag tränade mycket hemma med luftgevär för att få upp balansen, och ganska snart insåg jag att det skulle fungera.

Motstånd sporrar

– Visst har det varit motgångar ibland, absolut. Men de flesta gånger så har det bara sporrat mig ännu mer. Jag kommer ihåg första gången när jag var med och jagade med ett jaktlag, så var det en gubbe i det laget som sa att jag inte skulle kunna klara av att vara med och jaga med ett ben. Det skulle han aldrig ha sagt, för det gjorde mig ännu mer bestämd.

Under grundskolan fick Jonas upp ögonen för att det fanns jaktgymnasium.

– Jag hade tur och kom in på Ryssbygymnasiet. De funderade väl också över vad jag gjorde där, men de insåg ganska snart att det inte var några större problem för mig att delta som de andra eleverna.

– Jag tar mig fram i skogen med kryckor och det fungerar bra. Det enda hindret för mig i skogen är om jag råkar komma vid en blötmyr. Det är inte roligt. Kryckorna sjunker snabbt och det är riktigt, riktigt tungt att ta sig fram. Men annars är det faktiskt inga större bekymmer.

Jakten för alla

För fem-sex år sedan fick Jonas en förfrågan om han ville vara mentor för en kille som hade varit med om en olycka och som behövde få komma ut på jakt.

– Jag svarade att jag absolut kan hjälpa till med det lilla jag kan erbjuda. Efter den händelsen tändes det en liten låga hos mig. Det finns ju så många som av en olycka eller till exempel en sjukdom får kvarstående men eller ett rörelsehinder som gör det svårt för dem att komma ut på jakt. Så jag startade ”Jakten för alla”. Ett projekt där vi anordnar jakter för personer med funktionshinder. I samband med dessa jakter gör vi även olika filmprojekt där vi visar att det är fullt möjligt att jaga trots funktionshinder.

Största hindret?

– Det är väl egentligen det här med tillstånd för fyrhjulingen. Det är ganska förlegat, ungefär lika som hur det var förr att man måste ha tillgång till en mark för att få en licens. Man måste söka nytt tillstånd för varje län. Så om du ska jaga som gäst på en annan jaktmark i ett annat län behöver du ett nytt tillstånd. Det är fortfarande lite krångligt. Det finns ett förslag som ligger hos riksdagen om att göra det enklare för funktionshindrade att få tillstånd att jaga från fyrhjuling. Förhoppningsvis kommer det ett beslut under nästa år.

– Andra hinder som vi ibland kan stöta på är att de finns en viss rädsla hos jaktlagen att ta in en jägare med funktionshinder. De kan vara lite bekymrade om hur de klarar av det. Klart att det är lite speciellt när det kommer en jägare med fyrhjuling, eller kryckor. Men vi som har funktionshinder säger ju till om vi behöver hjälp. Det är inte märkvärdigare än så.

– Jag minns en gång när jag var på en köpjakt på Eriksberg. Dagen innan jakten skulle vi ha lite träningsskytte på älgbanan. En av skjutledarna sa till mig då att det inte går att skjuta med ett ben för det är totalt livsfarligt. Efter att jag skjutit mina serier gick han därifrån utan ett ord. En sådan gång är det tur att jag inte är av den naturen som tar åt mig, utan sporras istället till att visa dem vart skåpet ska stå. Men om det hade varit en annan person som lätt tagit åt sig, hade det kunnat sätta djupa sår och den personen kanske inte hade vågat sig tillbaka till skjutbanan något mer.

Jaktminne

– Ett riktigt häftigt minne var första året då vi anordnade en älgjakt för funktionshindrade tillsammans med Sveaskog och ”Första jaktlaget” i Skrälldalen, Hälsingland. Den fantastiska glädjen som de jägarna som var med under den jakten upplevde satte verkligen sina spår hos mig. Första dagen vi jagade fick en av de funktionshindrade skjuta sin allra första älgtjur, en annan fick skjuta en älg på sin födelsedag och jag själv fick skjuta en älg på ståndskall för min ena hund. Jag fick även fälla en älg tillsammans med en nybliven jägare som gick med mig och min hund på gångstånd. Underbara upplevelser att få vara med om. Det var kanske inte jakten i sig, utan snarare glädjen i alla de andras blickar att få vara med och att få lyckas. Jag minns så väl glädjen ifrån jägaren som sköt sin första älgtjur. När han ropar på radion att han skjutit på en tjur men att den fortsatte. Kort därefter ropades det på radion att man hittat tjuren en liten bit in i skogen, den låg och allt hade gått bra. Det glädjevrålet hördes både över skogen och i radion och har verkligen satt sina spår i mig.

Årets Eldsjäl – Jaktgalan

Att vinna årets Eldsjäl på Jaktgalan känns fantastiskt och jag blev otroligt rörd. Bara att bli nominerad är ju stort. Att jag sedan gick och vann är ju ännu mer gripande. Det gör att jag blir ännu mer sporrad av att fortsätta det jobb jag har börjat med och att den svenska jägarkåren uppskattar det jag gör. Jag ska lägga i en växel till bara Coronan ger sig. Jag planerar en resa till Canada för att jaga svartbjörn. Vi planerar även en kaninjakt på Gotland, harjakt i Skåne, vildsvinsjakt i Dalsland och en rådjursjakt i Västra Götaland. Förhoppningsvis även en älgjakt i Hälsingland. Vi annonserar ut dessa jakter på vår Facebooksida ”Jakten för alla” Där kan man hålla koll på kommande jakter.

Favoritjakt?

– Älgjakt med ställande hund är favoriten får jag nog säga. Det är det där med lugnet. Det är ingen stress eller panik och samspelet mellan hund och förare är något oslagbart att få uppleva, och att dessutom få smyga in på ett sådant stort och ståtligt djur är mäktigt.

När du inte jagar?

– Fiskar, svarar Jonas snabbt och lite skämtsamt. Matlagning är något som jag annars gärna ägnar mig åt. Man måste ju förädla det man skjuter också. Jag har varit med i Sveriges Mästerkock, men jag hoppade av för kroppen höll inte riktigt. Men matlagning är ett stort intresse och det finns väl inget bättre än viltkött? Det är klimatsmart och miljövänligt på alla sätt och vis.

Vad händer nu?

– Jag kommer så klart fortsätta jobba för att boka upp olika jakter runt om i Sverige för ”Jakten för alla”. Så att så många som möjligt med funktionshinder får chansen att komma ut på jakt. Det är det jag brinner för.

Text: Katharina Olsson
Foto: Privat