Lurig skarvjakt på Gotland

Denna artikel finns även som film!

Skarven, en rovfågel vars närvaro kan ha betydande konsekvenser för fiskebestånd och ekosystem, har gjort sig påtagligt besvärlig i Rone Hamn på Gotlands sydöstra kust. För Jörgen Pettersson, en lokal invånare, har skarvens framfart inte gått obemärkt förbi. Med en önskan om att minska dess påverkan tar vi oss ut till havs för att försöka störa skarvarnas framfart genom jakt. Men trots förberedelser och strategier visar sig skyttet vara en utmaning som kräver mer än förväntat.

I Sverige genomförs skyddsjakt på skarv i syfte att minimera dess påverkan på fiskebestånd och ekosystem. Det syns tydligt där skarven har sina boplatser, öar och kobbar förvandlas mer eller mindre till öde månlandskap där all annan växtlighet dör av dess avföring. Rone Hamn ligger på den sydöstra delen av Gotland och är ett av de områden och hamnar som är drabbade av skarvens framfart.

Jörgen Pettersson är född och uppvuxen i Rone Hamn och har genom åren sett hur skarvens beteende och utbredning har förändrats och förvärrats. Jag har den äran att få spendera några dagar tillsammans med Jörgen och hans familj här på Gotland och vi har tänkt att göra en viltvårdande insats genom att försöka störa skarven genom jakt.

Jörgen har dagen innan förberett ett slags gömsle på en av holmarna en bit utanför Rone Hamn. Det kluriga med detta är att det finns väldigt lite växtlighet på dessa små holmar att gömma sig bakom. Men vi bestämmer oss för att göra ett försök.

Vi packar båten med vår utrustning och puttrar ut ifrån hamnen. Det är en fin dag i slutet av augusti och Gotland bjuder som vanligt på allt sitt vackra. Havet är klart och vinden är lagom. Jag ser den lilla holmen en bit ut där Jörgen har byggt ett litet gömsle och jag hoppas det kommer täcka både mig och kameramannen Anders. Jag är förvisso liten, men att försöka trycka in Anders och hans kamerautrustning i ett minimalt utrymme kan bli en utmaning. Jag vet sedan tidigare att skarven dessutom är otroligt varsk och ser minsta lilla blänk. Det gäller att skyla sig så bra det bara går.

Utmaningar med gömslet

Vi går i land på den lilla holmen, eller som jag skulle kalla det, kobben, och ser det lilla gömslet som Jörgen förberett. Jag ser direkt att vi inte kommer att få plats där båda två, men jag säger inget till Jörgen utan tänker för mig själv att vi får lösa något bättre när Jörgen har vänt tillbaka till land. Jag vill inte verka otacksam över allt arbete han har lagt ner. Vi ställer ut petflaskor som vi har sprayat i svart färg på stenar i vattnet utanför. De får agera bulvaner och locka till sig fåglarna.

Anders börjar förbereda kamerorna och jag ser på hans minspel att det här gömslet kommer bli en utmaning.

Vi börjar göra oss hemmastadda på kobben och jag försöker krypa ner bakom gömslet så gott det går. Jag märker att även om jag är liten så kommer det krävas att jag kryper ihop ordentligt för att inte skyla mig. Det gömsle som ligger längst fram på kobben har en filtduk som skydd, vilket gör det ännu svårare att se fåglarna när det kommer utan att avslöja min närvaro. Anders har gömt sig i ett annat gömsle bakom mig med kamerorna invirade i olika kamouflageanrättningar. Hans gömlse är egentligen bättre eftersom han har ett kamouflagenät som han virat om sig och kamerorna.

Svårt skytte

Jag lägger mig bakom gömslet och lägger bössan så bra jag kan för att kunna vara beredd och ta snabba skott. Jag tänker för mig själv att nu får jag bekänna färg om jag har gjort mina timmar på skjutbanan under våren. Det här skyttet kräver en hel del.

– Nu kommer det ett gäng. Jag hojtar när det är inom skottthål, säger Anders bakom mig ifrån hans gömsle.

Jag ligger ner raklång och tittar bort mot Anders för att försöka läsa hans blick hur nära fåglarna är. Men han är lika maskerad som jag så det är svårt att se något.

Nu! Ropar Anders och jag sätter mig upp för att få till ett skott på någon av skarvarna. Men jag hinner knappt sätta mig upp förrän skarvarna upptäcker mig och svänger av ut mot höger igen. Jag vänder mig om till Anders.

– Jäklar vad svårt det är. Det är lite extra svårt när jag inte kan se fåglarna förrän de är precis inom skotthåll.

Jag lägger mig ner igen bakom filten och väntar på att Anders ska ge mig direktiv. Det här känns verkligen som ett avancerat skytte, nästan som om man har en bindel för ögonen som någon rycker av och så är det dags att skjuta och försöka träffa. En så duktig skytt är då rakt inte jag!

– Okej, det kommer ett gäng nu. De kommer från vänster. Snart så, säger Anders och försöker vara mina ögon.

– Nu!

Jag sätter mig upp och ser några skarvar till vänster om mig, försöker få till det, släpper ett skott men bommar. Släpper nästa och det blir lika mycket bom igen.

Det är skitsvårt, säger jag uppgivet till Anders.

Vi byter taktik

Anders kommer på den geniala idén om att byta ut min filt till nätet som hans gömsle är byggt av. Vi rasslar ihop det så fort vi kan och försöker att hitta en lucka när det är relativt lugnt med fåglar i luften. Jag testar att lägga mig ner och ser på en gång att allt är lättare när jag själv kan hålla koll på fåglarna genom hålen i kamouflagenätet.

– Vi skulle ha gjort det här från början, säger jag bakom min kamouflagemask som jag har för ansiktet. Augustisolen är fortfarande varm och det blir varmt att täcka sig med mask, keps och handskar när solen reflekterar sig i havet mot oss. Men dessa fåglar kräver list och bra gömslen, det har vi blivit varse nu.

Jag ligger ner och gömmer mig allt vad jag kan. Jag kan se långt bort i fjärran att det har lyft ett gäng skarvar som flyger åt vårt håll. Jag tittar på våra hemgjorda bulvaner och tycker nog att de ser ut som ståtliga skarvar som tagit plats på stenarna framför oss. Jag hoppas att de kan lura till sig några andra kompisar, några som har riktiga vingar och fjädrar. Skarvarna närmar sig men håller sig lite för längt till höger. De splittrar sig några och flyger ännu längre åt höger och några av dem slår sig ner på ett grund till höger om oss. Så klart utom skotthåll.

– Tror du att vi syns? frågar jag Anders som gör allt i sin makt att göra sig så liten som möjligt för att få plats under sitt gömsle. Kobben som vi står på har inga träd eller andra växtligheter som ger oss naturligt skydd.

– Jag vet inte, men det verkar ju nästan så?

Återigen lägger jag mig ner och gör mig redo. Jag lyfter upp masken långt över näsan så tygkanten ligger precis under ögonfransarna på undervåningen av ögonen. Jag drar ner kepsen så långt jag kan utan att för den sakens skull bli helt utan sikt. Mitt blonda hår har jag stoppat in under skjortan i en hästsvans. Jag tycker inte att jag kan skyla mig bättre än så här. Jag har verkligen inte en enda liten hudfläck som syns.

– Pass på! ropar Anders.

En ynka skarv

Jag tittar genom hålet på kamouflagenätet och ser ett par skarvar som flyger så där klassiskt fladdrande som skarvarna gör, svarta och spöklika. De närmar sig. Men nu borde jag få chansen tänker jag. Jag ligger så stilla jag bara kan. Inväntar att de skall komma närmare. Lite till. Jag har nästan slutat att andas. Jag hoppas att de fortsätter att hålla samma riktning och komma lite närmare så jag får dem inom skotthåll innan de upptäcker mig. Raskt sätter jag mig upp med gevärspipan riktad rakt upp och släpper skottet. Jag ser att det träffar bra och skarven dyker ner i vattenbrynet med ett plask. Resten av fåglarna tar till flykten snabbt innan jag ens hann tänka tanken att prova på nytt.

– Äntligen, säger jag samtidigt som jag vänder mig mot Anders.

– Ja, jäklar vad varska det är, svarar han mig.

Jag tar mig ut i vattenbrynet för att hämta skarven. Stenarna är hala under vattnet och mina stövlar halkar omkring som på sopa när jag väljer stenarna med omsorg att gå på. Det fattas bara att jag ska bjuda på ett riktigt magplask som Anders lyckas få på film innan jag har fått tag i fågeln. Som tur är lyckas jag nå den utan att halka omkull. I samma sekund som jag sträcker mig för att nå fågeln, ser jag Jörgen i båten närma sig vår kobbe. Han har säkert förväntat sig ett mycket bättre resultat än en ynka skarv.

– Jaha, hur har det gått för er, undrar Jörgen på sin klingande gotländska.

Jag håller skamset upp den enda skarven som jag lyckats skjuta och skrattar.

– Ja, du. Jag vet inte om du ens vill rapportera denna? Det blir väl kanske inte någon större skillnad mer än att vi åtminstone har skrämt dem med några bomskott också, ler jag skyldigt mot Jörgen.

Han skrattar gott och hjälper till med att plocka ihop våra gömslen och utrustning.

– Ja, jag vet hur svårt det är faktiskt. Mycket svårare än vad man kan tro. Det är väl kanske därför också som de så fort brer ut sig? svarar Jörgen.

Vi hoppar i Jörgens båt och åker tillbaka in mot land. Jag ser skarvarna som sitter i klungor på stenarna utanför hamnen. De känns som om de snackar om oss. Kanske till och med skrattar åt vår dåliga plan och mitt skrala skytte. Med all rätt. Under båtfärden smids det nya planer om hur man bör tänka inför nästa gång och vad vi har lärt oss.

Hämnden är ljuv.

Text: Katharina Olsson
Foto: Anders Andersson