På jakt efter ilskna gråkappor

Denna artikel finns även som film!

På frågan vilken som är min favoritjaktform har jag svårt att ge ett entydigt svar, men en som står högt i kurs och som jag ser fram emot hela året är helt klart kråkjakten med uvbulvan. Följ med på en kylslagen vårvintermorgon i ”kråkslottet” när ilskna gråkappor bjuder upp till dans kring uven.

I några veckors tid har jag bevakat väder­prognosen för att försöka pricka in de där perfekta förhållandena. Högst på önskelistan står ett omslag från minus­grader till några plus, någorlunda vindstilla och mulet. Åtminstone är det då jag inbillar mig att den här jaktformen fungerar som bäst, kråkorna piggnar till lite i värmen, lockpipan hörs långt och fåglarna kommer in lågt och fint. Att jag vill ha mulet får nog också skyllas lite på min uv, vars skalp börjar lysa igenom en del. Den behöver lite kärlek efter den här säsongen med ny fjäderbeklädnad.

Tyvärr vill inte prognoserna visa det jag söker och säsongen blir bara kortare och kortare, men så denna fredag ser det ändå bättre ut än på länge. Visst, det ska flyga lite snö fram emot sjusnåret men sedan växla till varmare väder under morgonen, vinden ska också mojna. Nu är det dags. Klockan 04.00 ringer larmet, allt är förberett förutom kaffet, lite frukost i magen och en kopp hett svart kaffe så är jag snart någorlunda vaken. Värre är det med finskspetsen som inte alls förstår varför hon behöver gå ut i hund­gården så här tidigt. Min kollega möter upp mig i ett vägskäl i byn strax före klockan fem, det är ännu mörkt ute och det flyger en del snö i luften medan vi lastar ur bilarna och börjar gå ner mot bäckdalen där den gamla huggarbaracken nu står uppställd.

Uven ställde jag in i kojan kvällen före för att slippa bära så mycket utrustning på morgonen. Väl framme är första prioritet att få upp uven i skydd av mörkret. Den gamla granen har jag klättrat upp i toppen av under flera år, klamrat mig fast med benen för att i pannlampans sken försöka spänna fast uvstången i toppen. En och annan svordom har nog krupit fram mellan grenarna under åren innan uven äntligen kommit på plats. Men nu är det slut med det, nu sitter en finurligt (om jag får säga det själv) konstruerad ”uvhiss” på plats i granen, det är bara att trä på uven på den långa furuslanan och sedan veva upp den med vinschen. En aning nördigt, jag vet, men väldigt praktiskt.

En sista koll så att uven sitter vänd åt rätt håll och någorlunda rakt, sedan är det bara att installera sig i kojan. I den gamla traktorburna huggarbaracken, sedermera hönshus, vakkoja och slutligen kråkkoja, har jag kapat upp två skjutgluggar i taket. Kojan lämpar sig väl för två skyttar, vid den här jakten är det trevligt att kunna vara två så man har någon att prata med om det råkar bli en seg förmiddag.

Rödlistad

Nyligen kom den nya rödlistan för Sverige ut och där fanns i år kråkan med som nära hotad (NT). Gråkråkan har sett en nedgång med drygt 15 procent de senaste 20 åren vilket har renderat den en plats på listan. Bättre sophantering, jakt och korpens preda­tion på kråkans ungar misstänkts ­ligga bakom nedgången. Beståndet ­beräknas nu ligga på cirka 145 000 par i Sverige. Kråkan är en effektiv boplundrare som kan ha en betydande påverkan lokalt på många arter och behöver också därför hållas efter, det skadar dock inte att som jägare vara observant på utvecklingen framöver. Se också till att rapportera in fällt vilt så det finns bra statistik att följa.

Mitt i kaffet

Morgonens första kråka kommer lika överraskande och ljudlöst som brukligt, beväpnad endast med kaffekoppen får jag stå mitt kast och se kråkan försvinna bort denna gång. Nu har de tydligen vaknat, kaffe­koppen töms snabbt och byts ut mot hagelbocken. Jag upplever ofta att morgonens första fåglar gärna bara sveper förbi ljudlöst utan att till synes bry sig om uven, för att senare komma tillbaka mer uppretade och arga. Precis som att de pratat ihop sig en stund och samlat mod innan de bestämt sig för att återvända och jaga bort inkräktaren.

Skyttet börjar bra

Nu börjar det hända saker, en kråka aviserar sin ankomst ljudligt och glider in lugnt och fint över gluggen i taket. Den ­kommer in på bra håll och erbjuder ett enkelt skott, proceduren upprepas med ytterligare en kråka en stund senare. Skyttet känns avslappnat och bra trots att det bara hunnits med ett par svängar på sportingbanan så här tidigt på våren, tänker jag för mig själv. Att man inte får tänka så borde jag ha lärt mig vid det här laget men blir snart påmind när jag plötsligt bommar ett par fåglar i följd. När det gått bra en stund har jag lätt att bli lite för noggrann med följden att jag tappar farten i bössan och skjuter bakom. Ett par svordomar och ett ”skärp till dig nu”-snack med mig själv senare hittar jag dock snart tillbaka till skyttet igen.

Snöfallet har nu i princip avtagit helt och flog efter flog med sångsvanar och kanadagäss skvallrar om att det trots allt börjar bli vår, även om det inte kändes så på morgonen. Att kliva upp så här tidigt har aldrig varit något jag tyckt varit särskilt trevligt, men när man väl tagit sig ut i skydd av mörkret och fått vara med när naturen sakta vaknat till liv är det dock otroligt härligt. Särskilt den här tiden på året. Någon vecka längre fram brukar även tofsviporna göra sitt bästa för att jaga bort uven, samtidigt som storspoven drillar i bakgrunden.

Kråkorna är ordentligt arga och benägna att gå ner på uven trots det kalla vädret, det är så här det ska vara. Det här har jag sett fram emot hela året. Bortsett från viltvårdsnyttan, som är den främsta anledningen rent biologiskt till varför jag jagar just kråkfågel, så är det också en otroligt rolig och fartfylld jaktform när den fungerar. Med lockpipans hjälp försöker jag dra uppmärksamheten till uven och trigga igång kråkorna lite extra, den är ett ovärderligt hjälpmedel vid den här typen av jakt. Tidigare använde jag bara rösten för att locka, det fungerade förvisso också men räckvidden och kvaliteten på ljudet blev förstås inte alls lika bra. För att inte tala om whiskeyrösten man satt inne med några dagar efteråt.

Planeringen

Förutom konsten att använda lockpiporna och variera lätet efter situationen och kråkornas beteende gäller det även att lyckas med den övriga planeringen. Jag tror allt detta bidrar till att jag gillar jaktformen så mycket, det kräver eftertanke, kunskap och förberedelser för att lyckas bra. Den utmaningen tilltalar mig. Uven jag använder nu har jag gjort själv från en grund av frigolit, den är onaturligt stor och klädd med allt från rävskinn till påskfjädrar, de överdrivet stora ögonen är av plast från en orange Aspen-dunk. Normalt vill jag försöka hålla allt så naturligt som möjligt när det gäller bulvaner men just här inbillar jag mig att det kan vara en fördel att förstärka berguvens drag en del. Dels för att göra det lättare för kråkorna att upptäcka uvbulvanen på långt avstånd, men även för att trigga igång kråkornas instinkt lite extra.

Bäckdalen där gömslet och den ­gamla kortväxta granen står ligger efter ett naturligt flygstråk och löper mitt i den remsa av åkerlandskap som sträcker ut sig mellan älven och berget. Med skogsdungar och bondgårdar runt omkring skapas här en naturlig flyglinje för kråkfåglarna i området. ”Kråkslottet” är placerat i östlig riktning från uven, på så sätt har jag solen i ryggen istället för ansiktet under förmiddagen, träden bakom skuggar också kojan så att kråkorna får svårare att se ned i kojan. ­Avståndet till uven är cirka 25 meter, när kråkorna cirkulerar kring uven brukar detta ge bra lägen på moderata hagelhåll. Ungefär samma lägen skulle kunna fås om gömslet stått under uven, nackdelen då är förstås att då kråkorna har fullt fokus på uven och det blir väldigt lätt att bli upptäckt själv. Nuvarande placering är betydligt mer förlåtande på det sättet.

Flest kråkor

Vi har inga större koncentrationer av kråkfågel här uppe, men när de kommer in som de gör idag spelar det ingen roll. Något som slår mig är att det idag är övervägande just kråkor som kommer in, tidigare har jag oftast skjutit flest kajor medan kråkorna har hållit sig lite mer på avstånd. Raden med tomhylsor på fönsterkarmen som representerar fällda fåglar växer sakta men säkert. Att hålla upp till cirka fem fåglar i huvudet, var de ligger, kråka eller kaja, går ganska bra. Efter det blir det rörigt för mig och då är det bra med ett system för att hålla reda på räkningen, streck på ett block, klick-räknare eller tomhylsor, vad man kör med är mindre viktigt, huvudsaken att man håller koll. Yosh, marknadschefens bruna korthårsvorsteh har fått följa med som apportör idag. Döda fåglar låter jag ligga kvar så länge för att undvika att exponera sig i onödan utanför gömslet. Eventuella vingade fåglar letas dock upp direkt och avlivas, utan hund står man sig slätt i lite risig terräng. Denna dag blir det inte mycket arbete för Yosh, och tur var väl kanske det, kråkorna föll honom inte riktigt i smaken visade det sig. Hittar dem gör han, men vill ogärna ta dem i munnen, är man van att hantera mer delikata ripor kan det lätt bli så.

Ett antal kajor blir det dock också under förmiddagen. De kommer ofta in lågt och fint men är också otroligt rappa och byter riktning på en femöring, särskilt om det blåser lite. Trots korta avstånd är det därför ganska lätt att tappa linjen på dem med enbart ett hål i luften som följd. När de kommer in ensamma eller i par brukar de dock vara lite enklare att komma åt och vid summeringen av dagen har uven faktiskt lyckats leverera lika många av vardera, fem kråkor och fem kajor. Jag sa till min kollega på morgonen att om vi kommer upp i tio fåglar så är jag nöjd, det klassar jag som en godkänd morgon här uppe. Tio fåglar blev det och med svanar och gäss som skvallrar om att våren är i antågande, trots snöfallet, har vi haft en trevlig morgon i det lilla kråkslottet. Nu får det vara lugnt ett par veckor så gör vi ett nytt försök innan jakttiden är över för denna säsong.

Text: Anders Dahlgren
Foto: Anders Andersson