Pürschjakt i Mälardalen – Katharinas första rådjur

Detta reportage finns även som film!

Jag har valt helt fel kläder för att pürscha på rådjur. Jag använder mig av Anders ryggtavla för att gömma mig medan jag smyger mig fram för att hitta ett bra läge. Minuterna innan jag får ett bra skottläge känns som timmar, men när det väl kommer känns det så rätt.

Jag har blivit nerbjuden på säsongens sista drevjakt av ett härligt gäng jägare som tillsammans driver Mälar­dalens Viltvård. Mälardalens Viltvård startades av Fredrik Gunstedt och Jörgen Ewerklint som båda två håller på mycket med skyddsjakt och då framför allt nattjakt på vildsvin. Fredrik är den som tar emot mig vid Täby Gård där han jobbar till vardags.

– Verksamhetsidén bygger på att ­hjälpa lantbrukare och skogsägare att bedriva skyddsjakt på deras marker. Vi ser till att finnas på marken och ­störa viltet så mycket som möjligt, vi anordnar foderplatser som alternativ så viltet låter bli markägarens grödor och planteringar. I sista hand skjuter vi bort viltet, berättar Fredrik på min fråga om vad Mälardalens Viltvård pysslar med.

Efter en stund föreslår han att jag kanske vill pürscha på rådjur innan kvällsljuset försvinner? Om jag vill? Det suger till lite i magen av förväntan och jag vänder mig mot Anders som också är med på resan som min evige kameraman.

– Åh, Anders, det funkar väl, frågar jag bedjande med huvudet på sned.

– Ja, men vi får nog sätta fart om vi ska ha ljus så det fungerar att filma och fota, svarar Anders.

Vi rasslar ihop våra kläder lite snabbt. Jag hämtar bössan och stoppar skott i magasinet och lägger det i fickan. På med hörselkåpor och fram med skjutstödet. Det är en fin kväll, nästan ingen vind alls så det gäller att smyga och komma rätt om vi ska få syn på några rådjur.

– Jag har ett bra ställe där det nästan varje eftermiddag går ett par rådjur och betar. Vi börjar där så ser vi om det kommer ut några. Jag tar mig ett pass på andra sidan marken, säger Fredrik samtidigt som han hoppar in i bilen.

Det är nästan så jag skuttar till bilen så där glatt som ett barn gör mot en outforskad lekplats. Jag är så taggad. Anders går lugnt bakom mig, i samma lugna takt som alltid. Han påminner faktiskt lite om Skalman när jag tänker efter och han kommer förmodligen bli sur när han läser mina rader. Fredrik har visat Anders på Tracker-appen vart han vill att vi sätter oss. Jag kör bilen och Anders läser kartan i appen. Vi behöver inte åka långt alls.

– Här framme bör det vara. Åk ner och ställ bilen efter korsningen där, säger Anders och pekar.

Vi parkerar bilen och börjar plocka ihop prylarna. Anders gör iordning kameran, jag fixar med bössan, skjutstödet och klär på mig det sista innan vi kliver ur bilen. Jag öppnar dörren, smyger ut och pressar tillbaka förardörren så tyst jag bara kan. Anders pysslar med sitt på andra sidan. Jag drar ner mössan lite extra och är glad för att jag tog min vändbara mössa som är orange på ena sidan och grön på den andra. Jag vill ju inte synas för mycket, tänker jag som jag i samma sekund kommer på att den enda jackan jag har med mig är den som jag ska ha på morgondagens drevjakt. Skrikande cammo-orange. Typiskt! Hur tänkte jag egentligen?

Anders har fullt upp med kameror, stativ och övrig utrustning och jag försöker tyst fånga hans uppmärksamhet men lyckas föga.

Vi går en kort bit efter en väg, och när vi nästan är framme vid en åker ser jag plötsligt ett rådjur.

– Det står ett rådjur där borta, viskar jag exalterat.

När jag kommer lite närmare upptäcker jag att det faktiskt står två rådjur ute på åkern. Jag vänder mig om mot Anders och försöker förklara mitt klädval för honom.

– Anders, vi gör så här. Eftersom jag har jävligt fel kläder på mig nu, så får du gå först så går jag bakom dig och försöker gömma mig.

Anders tittar på mig och skrattar tyst, skakar på huvudet och går före mig. Det är tur att jag är liten tänker jag och kryper upp bakom Anders. Hans kropp täcker mig bra och jag går smygandes bakom på huk, sam­tidigt som jag försiktigt tittar fram då och då för att förvissa mig om att rådjuren står kvar.

Löven som täcker marken är torra och spröda och låter så klart massor. Jag ­försöker att kliva så tyst jag bara kan med mina trettiosexor. Anders stannar till för att ställa upp kamerastativet medan jag fortsätter framåt. Jag hukar mig så mycket som möjligt och försöker smyga bakom trädstammarna så min skrikorangea jacka inte ska avslöja mig. Jag tittar upp försiktigt för att se om de fortfarande står kvar. Jodå, de betar i lugn och ro fortfarande.

Om du nu mot förmodan tycker att jag borde ha tänkt till och tagit av mig jackan, så finns det en anledning. Eller ja, två anledningar. För det första är jag en riktig fryslort. För det andra så är jag så inne i jakten att jag helt enkelt inte tänkte så långt…

Jag tar sikte på rådjuret

Jag fortsätter framåt. Jag har siktat in mig på en sten som jag tänkte lägga mig bakom och ta stöd emot. Jag har kanske fem meter kvar. Men dessa metrar känns oändligt långa just nu. Jag fortsätter smyga och jag har kåporna på och medhörningen är påslagen. Det förstärker lövprasslet ännu mer. Plötsligt lyfter ett av rådjuren på huvudet och tittar åt mitt håll. Jag stannar till och sätter mig ner för att inte synas så mycket. Jag tror att stenen som jag siktat in mig på skymmer mig lite. Jag tittar upp försiktigt och ser att rådjuren fortsätter att beta.

Jag tar några nya kliv framåt medan jag känner hur pulsen dunkar i halsen. Jag har bara ­någon meter kvar till stenen nu och de två rå­djuren börjar bli oroliga. De tittar upp igen och jag stannar till, kryper ihop och hoppas att de inte ser mig. Äntligen är jag framme vid stenen som jag lägger mig över. Jag tittar i kikarsiktet och ställer in förstoringen. Jag tar sikte på rådjuret till höger. Det är ett ­litet dike mellan gärdet och skogen och det ena rådjuret förvinner ner i det och kliver upp på andra sidan. Jag måste bestämma mig nu, innan det andra rådjuret följer efter.

 

Jag har rådjuret i siktet men det står med rumpan mot mig, så jag måste helt enkelt vänta till det vänder upp. Jag känner hur pulsen slår kraftigt i halsen. Rådjuret står fortfarande kvar med rumpan mot mig. ­Rådjuret tittar upp och jag väntar. Nu tänker jag, nu kanske det börjar gå efter det första rådjuret och vänder upp sidan emot mig. Då gäller det att vara med eftersom det här rådjuret också måste ner i diket för att komma över på andra sidan. Jag har inte lång tid på mig för att få ett bra läge.

Håller andan och släpper skottet

Mycket riktigt, rådjuret börja gå mot diket. Jag siktar en liten bit framför och håller ­andan. Nu har jag inte mycket kvar innan det försvinner in bakom enbuskarna. Jag släpper skottet och jag ser hur det markerar men springer i väg över vägen. Jag vänder mig om emot Anders som nästan hoppar bakom kameran och ler brett från öra till öra.

– Fick du det?

– Jag vet inte svarar jag, lite tagen och skakig. Jag hoppas det?

– Jo, jag tror det. Det såg ut att vara en bra träff. Jag har allt på film, säger Anders med båda tummarna uppåt. Han har svårt att hålla tillbaka sin glädje över att ha fått allt på film. Jag kan inte riktigt dela hans glädje ännu förrän jag vet att allt har gått bra. Jag gör patron ur och drar tillbaka slutstycket.

– Vi går fram och kollar om vi ser något blod vid skottplatsen, säger jag.

Jag är ivrig och vill fram snabbt. Det är aldrig roligt att känna sig osäker när man skjutit på ett vilt.

Anders har inte riktigt lika bråttom som mig. Det har han i och för sig aldrig, men just nu vill han mest gå igenom de filmsekvenser som han fick till, nöjd med sig själv.

Jag lyssnar bara med ett halvt öra medan jag fortfarande har ögonen på skottplatsen. Jag vet hur lätt det är att tappa den när ­känslorna far omkring.

Väl framme vid skottplatsen behöver jag inte leta länge. Även om eftermiddagsljuset börjar ge vika för kvällen så är det ännu en blek januarisol som lyser svagt mellan träd­en. Jag ser några droppar på ett par ekblad.

– Här är det blod, ropar jag till Anders som inte har hunnit fram ännu.

– Okej, vad bra, då vet vi ju att du har träffat.

Mitt första rådjur

Jag fortsätter fram där jag såg rådjuret springa över vägen. Blodmängden ökar och jag känner mig ännu mer lättad.

– Här är det ännu mer, ropar jag till ­Anders. Jag ringer till Fredrik och ber ­honom komma med sin hund.

Jag fortsätter att följa blodspåren medan jag har Fredrik i luren. Mängden blod ökar och jag börjar känna mig ganska säker på att rådjuret ligger i närheten.

Lite längre fram ser jag en gran där grenarna sprider ut sig brett över en liten fördjupning i marken. Jag får en känsla av att rådjuret förmodligen lagt sig där under så jag går dit för att undersöka om min instinkt är rätt. Jag behöver inte gå många steg förrän jag ser den ljusbruna ryggen ligga under granens grenar.

– Anders, det ligger här. Det är klart, ropar jag med en lättnad.

– Härligt, stort grattis Katharina! ropar Anders samtidigt som har släpar med sig kamerastativet.

Jag blir så glad och lättad att hitta det så nära skottplatsen. Anders kommer fram och gratulerar mig och ger mig en kram.

– Vet du Anders, det här är mitt första rådjur, säger jag och ler tillbaka.

– Jasså, men vad roligt. Ett ännu större grattis då, säger han.

Vi ringer Fredrik igen och berättar att vi har hittat det.

– Men jag tänker att du kan väl komma hit med din hund så får ni träna lite? Det är fina spår så det kan ju vara ett bra tillfälle, föreslår jag i telefonen.

Fredrik gillar idén och en stund senare ser vi ljuset ifrån bilens strålkastare vända upp mot den lilla skogsbilväg där vi står. Fredrik hoppar ur bilen och öppnar luckan för att koppla sin hund. Det tar inte lång stund förrän han har hittat rådjuret.

Vi samlas vid granen där rådjuret ligger i sin sårlega och jag kryper in under granen för att fästa ett rep runt rådjuret så jag kan dra fram det.

– Vad roligt Katharina. Jag hörde att det var ditt första? säger Fredrik samtidigt som han ger sin hund beröm för att ha hittat fram till viltet.

– Ja men visst, serru. En fantastisk känsla. Jag är så tacksam för att du gav mig chansen. Nu ser jag fram emot morgondagens drevjakt ännu mer, säger jag med ett brett leende på läpparna.

Drevjakten kommer ni att kunna läsa om i ett kommande nummer.

Text: Katharina Olsson
Foto: Anders Andersson