Rabbisjakt med mästerkock!

Denna artikel finns även som film!

Gabriel och jag söker av rabbishålen för att se om det är illern eller en kanin som tittar upp. Jag ser i ögonvrån hur Gabriel snabbt gör en anläggning och lägger av ett skott. Nästan lika snabbt är det min tur. För första gången får jag prova på det här med rabbisjakt på Gotland efter en inbjudan av Mästerkocken Gabriel Jonsson.

Inför rabbisjakten på Gotland tog jag min bössa med mig upp till skjutbanan för att träna lite på markmål. Till min besvikelse så var den kastaren trasig just den dagen. Flera av dem jag pratade med om min kommande rabbisjakt, talade om för mig att det är en riktigt rolig jakt men som också kräver snabba skott. Gabriel berättade för mig att vi skulle jaga rabbis med iller. Spännande, tänkte jag! Inget jag tidigare har provat på. Jakten skulle dessutom äga rum på en av mina favoritplatser i Sverige. Jag är nämligen barnsligt förtjust i Gotland.

Efter en kort men skakig flygtur landar vi på Gotland i mitten av september. Hyrbilen står redo för att ta oss till det söta ­hotellet, Villa borgen, mitt i Visby. Vi gör oss hemma­stadda i våra fina rum, får med oss lite kaffe och matsäck innan vi fortsätter mot macken där vi ska möta Gabriel.

– Välkomna till mitt ”Ett Gottland”, ­säger Gabriel och ger mig en stor varm kram.

Gabriel har bott på Gotland ett par år nu och har gjort sig ett namn i samband med vinsten i TV-programmet, Sveriges Mästerkock 2019.

Gabriel berättar att vi skall möta upp Micke Frank lite längre in på ”öijn”. Det är Mickes illrar vi skall jaga med. Vi hoppar in i bilarna igen och lägger oss bakom Gabriel som lotsar oss rätt genom de smala vägarna på Gotland. Målet är Näsudden, en halvö på södra delen av Gotland.

Terrier och iller

Väl framme på Näsudden kliver vi ur bilarna och jag hälsar på Micke, som på rungande småländska hälsar mig välkommen till Gotland och till Näsudden. Bredvid Micke står Arne, en äldre, liten herre som bor på Näsudden. Jag ser mig omkring och ser till slut ett rött litet hus, helt utan grannar, nästan längst ut på udden. Här bor han tillsammans med sin terrier. På bred gotländska berättar han för mig om sin terrier och att han brukar låta den få jaga med Gabriel och Micke. Själv har han jagat så mycket i sina dagar så det räcker nu säger han, men terriern tycker att det är kul att få komma ut.

Det blåser otroligt hårt och det är svårt att höra vad vi säger till varandra. Hörsel­kåporna dämpar dock vinden lite. Arne och Micke går först för att kika lite på kaninhålen. Arne har koll på läget och vet vilka som är bebodda och inte. Micke bär illerlådan med sig med sina två, vita illrar som ska vara oss behjälpliga och få upp kaninerna ur hålen. Jag och Gabriel går lite bakom med bössorna brutna, med fickorna fulla med ammunition och med en spänd förväntan. Gabriel har jagat rabbis förut och försäkrar mig om att det är så roligt, som jag har hört att det ska vara. Han försäkrar mig också om att det handlar om snabba skott.

Det här höjer spänningen lite till. Jag kanske inte ens hinner med?

Illrarna börjar jobba

Efter en stund stannar vi till nästan längst ute på udden. Vi har hav på båda ­sidor om den smala lilla landrimpa som är kvar, och där Micke har beslutat sig för att släppa illrarna. Han pekar och nickar åt mig och Gabriel vart vi skall ställa oss på pass. Det är ingen idé att försöka göra sig hörd i ­denna blåst. Jag och Gabriel ser till att ställa oss en bit från varandra och vi går igenom våra skjutvinklar så vi känner oss säkra innan vi nickar tillbaka till Micke som släpper på illrarna. Jag ser dem försvinna ner i varsitt hål. Jag söker av marken med blicken och Gabriel gör detsamma. Så ser jag hur en av illrarna kommer upp i ett annat hål på andra sidan av där den kröp ner. Den tittar upp, vrider på huvudet och ser sig omkring innan den återigen försvinner ner i hålet. Strax därpå kommer den andra illern upp ur sitt hål, tar några skutt och hoppar ner i ett nytt hål.

Spänningen höjs för varje gång som illrarna tittar upp. Jag söker av marken med blicken likt en radar och jag ser i ögonvrån hur Gabriels radar också är påslagen. Våra blickar möts flera gånger då vi söker av marken. Plötsligt ser jag i ögonvrån hur Gabriel gör en snabb anläggning och lägger av ett skott. Han sträcker upp handen som ett tecken att han fick kaninen.

Svår terräng

Strax därpå ser jag hur en kanin hoppar upp ur ett hål inne i ett par buskar framför mig. För att kaninen skall komma ner och ta skydd igen är den tvungen att göra ett skutt framför mig där det inte är någon buske som skyddar den. Det är min enda chans. Här gäller det att vara snabb och beredd!

Jag kan se hur den rör sig i busken. Jag hoppas att den ska gå åt det håll jag har hoppats på istället för att ta det andra ­hållet. Det ser ut som om den tvekar. Jag gör en anläggning och gör mig beredd. Den rör sig lite till och så plötsligt tar den sitt skutt ut ur sitt gömsle. Jag är med och jag ser direkt att skottet tar där det ska!

Jag vänder mig emot Gabriel med ett brett flin, en tumme upp och han ger en tumme upp tillbaka. Vi ställer oss åter i ­position, laddar om och gör oss redo. ­Illrarna har inte kommit upp ur hålorna ännu och enligt Micke brukar det betyda att det finns fler kaniner.

Efter en stund ser vi båda illrarna titta upp ur hålorna länge och Micke tar därför beslutet att ta upp dem och avsluta jakten vid det här grytet. Jag och Gabriel hämtar våra skjutna kaniner och möts upp för att gratulera varandra, medan Arne går före, helt oberörd. Det här är ju vardagsmat för honom, men för mig är det väldigt exotiskt att ens få se en vild kanin! Micke berättar för oss att Arne ska ta oss upp en bit på udden och pekar mot en tät granbevuxen del av udden. Där inne ligger det ett aktivt gryt som är ganska stort och Arne kommer låta sin terrier stöta ut lite kaniner ur gran­buskarna på vägen dit.

Arne pekar ut oss på en linje innan vi börjar gå i den täta granplanteringen. Att jag är kort är ingen nyhet, och min korthet gör sig extra påmind när jag jagar i högt gräs, eller som nu, i en hög granplantering. Gabriel och Micke försvinner in i den täta granridån och jag ser egentligen ingenting framför mig. Jag ser kaniner som skyndsamt tar sig från en granbuske till en annan. Men eftersom jag inte vet vart Gabriel, Micke, terriern eller Arne håller hus framför mig, vågar jag inte ens slå ihop min bössa. Kaninerna fortsätter att swisha förbi från en buske till en annan. Snart ser jag hur granbuskarna glesar ut lite och jag kan skymta både Gabriel och Micke där framme. Arne kommer också ut till oss med en kanin i näven med terriern strax framför sig. Hur gick det till? Han hade ju inte ens en bössa med sig?

Gabriel och Micke står och pekar ut över grytet som innehåller en massa kaninhål. Han håller illerlådan i näven och jag ser att han gör sig redo att släppa ner illrarna. Han får syn på mig och vinkar dit mig. Han ber mig snabbt ställa mig på plats för de har sett flera kaniner hoppa ner i hålorna så han vill få ner illrarna så fort som möjligt. Jag laddar bössan och ställer mig på plats, ser mig omkring och inväntar Mickes blick som ger oss ett slags startskott att slå ihop bössorna och börja jaga. Snart kommer det upp en kanin på Gabriels sida som han snabbt skjuter. Lika snabbt kommer det upp en på min sida som jag lyckas fälla. Micke jagar också nu och det märks att han är en duktig skytt för varken jag eller Gabriel hinner ens se den kaninen som Micke nu skjuter. Vi såg bara dammolnet från haglet.

Jaktlycka

Arne och terriern sitter på sidan om och tittar på. Han har sitt finurliga leende kvar och jag undrar vad han tänker på. Förmodligen tycker han att vi är barnsligt glada över vår lilla jaktlycka. Han är ju van det här och har jagat rabbis så mycket att han inte har lusten kvar längre. Han ser hellre glädjen i andras jaktlycka, och det syns verkligen.

Vi samlas åter nere vid Arne hus och som vanligt när jägare återförenas under en jaktdag, diskuteras de olika skjutsekvenserna mellan varandra med vida gester. Jag känner mig mallig över att jag trots mina farhågor lyckades hinna med, även fast att jag aldrig hann göra det där tänkta genrepet på skjutbanan innan jag åkte. Jag tackar Arne och Micke för gästvänligheten och Gabriel för inbjudan till hans ”Ett Gottland”. Vi tar i hand och lovar att vi skall jaga tillsammans igen. Om det blir rabbisjakt på Gotland eller kanske en älgjakt i Norrland, det har vi inte bestämt ännu.

Eftermiddagen spenderas i Gabriels kök. Han lagade pasta med rådjursskav, ­kantareller och lingon och undertecknad fick lära sig att göra pastadeg. Maten smakade gudomligt kan jag intyga. Glöm inte att även titta på filmen från den här jaktdagen. Där får du både se själva jakten och hänga med när Gabriel lagar mat.

Text: Katharina Olsson
Foto: Anders Andersson