Rådjursdrev med Sala Jaktgille

Denna artikel finns även som film!

Upptaget låter inte vänta på sig och samtidigt som dreverskallen ekar i skogen ser Darko ett ­rådjur komma springande rakt mot hans skjut­gata. Följ med till silverstaden för en dags ­rådjursjakt med duktiga drevrar.

I nordöstra kanten av Västmanland ligger den lilla silverstaden Sala. Staden är mest känd för sin gruva, men dess jaktgille skäms inte heller för sig och idag har jag begett mig dit för att träffa dem. Det är rådjursjakt med drever som står på schemat och förutsättningarna för dagen känns optimala. Det är Marcus Enstedt, ägare av stadens rörfirma, som bjudit ner mig att jaga tillsammans med fem andra medlemmar.

Jag åker ner redan dagen innan, för att vara pigg och utvilad till jakten. Efter en stadig frukost och utcheckning från hotell Tinget möter Marcus upp oss på hotell­parkeringen. Tid är dyrbart, så vi rullar nästan direkt mot morgonsamlingen. Det är ett glatt gäng vi möts av på parkeringen vid skogsvägen. Efter de sedvanliga artighets­utbytena tilldelas vi pass och alla lämnar morgonsamlingen. Jag eskorteras till mitt pass av Darko Ljevar, medan vår fotograf och kameraman Anders följer med Yngve Bergström. Yngve är gammal tävlingsskytt och enligt Marcus så är Yngve näst intill hundraprocentig när det gäller att fälla vilt, vilket självklart bådar gott.

Mitt pass är längs en skogsväg. Darko visar på två viltstigar som korsar vägen med bara 50 meters mellanrum.

– Här mellan är bästa passet och de kan komma från båda sidorna, säger Darko innan han går vidare mot sitt pass.

Via jaktradion meddelas att alla ­skyttar är på pass och Mikael Lönn släpper sin unga drever, och kort därefter bryts tystnaden av hundskall. Jag gör någon prov­anläggning med hagelbocken och försöker sedan hålla mig så redo jag bara kan. Drevet buktar runt ett tag bara några hundra meter ovanför mig för att sedan gå ner mot mig. Skallen kommer närmare och närmare och jag hör något prassla nere i skogskanten. Men drevdjuret kommer inte ut på mig, utan det viker och springer mot Darko.

På bara ett 30-tal meter från honom stannar drevdjuret till och det står där en bra stund. Dessvärre står djuret bakom ett buskage vilket gör det omöjligt att komma till skott. Hunden närmar sig och drevet fortsätter, och efter ungefär en halv­timme är det långt ifrån passkyttarna. Laget ­beslutar att avbryta den första såten och hämta hunden för att släppa på ny plats.

Jag packar ihop mina grejor och börjar gå mot samlingsplatsen. Det är först då, när jag slappnar av, som jag noterar att det är en riktigt fin dag idag. Det är kallt och friskt väder, och ibland letar sig solen fram. En efter en kommer jägarna tillbaka och Darko får berätta om sin närkontakt med rådjuret. Termoskaffe och smörgåsar ­blandas med skratt och jakthistorier, precis som det ska vara under en jaktpaus. Men så fort alla fått något i sig och hunden är infångad beger vi oss mot andra såten.

Såt nummer två

Denna gång är det Marcus som guidar mig till mitt pass och nu har jag fått ett riktigt kulpass, så det blir vapenbyte. Vi kliver ur bilarna och börjar gå läng en skotarväg. En bit in ligger ett stort nygjort hygge, och mitt på det står mitt torn, och vi skiljs åt. Marcus fortsätter längre bort längs hygges­kanten, medan jag smyger mig ut mot mitt torn. Marken är frusen vilket gör det svårt att ta sig fram tyst, men det får ta sin tid. På väg till passet ropar en av de andra jägarna att han sett två rådjur på väg ut till sitt pass. Efter att ha klättrat upp i mitt torn och gjort alla nödvändiga förberedelser slår jag mig ner och väntar. Så fort alla är på plats släpps drevern på nytt och även denna gång kommer upptaget som på beställning. Rådjuret är uppenbarligen ostört och bjuder på trånga fina bukter till takten av drevermusik. Till en början rör det sig i riktning mot mig och Marcus, men det kommer aldrig ända fram till oss. Istället hoppar drevdjuret över ett vattendrag och rör sig västerut där står Darko på pass. Han står på en liten höjd längs en kraftlina när han ser rådjuret komma inne i skogen. Det springer för att korsa linan bara 30 meter framför honom, men precis innan stannar det till för att se sig om. Olyckligtvis för rådjuret, men lyckosamt för Darko, står djuret i perfekt skottläge.

Darko släpper iväg en hagelsvärm som träffar där den ska och djuret går i backen direkt. Via radion nås vi andra om jakt­lyckan. Det blir patron ut på samtliga och jakten bryts för samling vid det fällda rådjuret. Bara några minuter efter skottet kommer drevern fram och får rikligt med beröm av den glada skytten.

Vi kör på en liten stötig skogsväg så långt det går, sedan får vi lämna bilarna för att bege oss in i skogen. Rådjuret passas medan jaktsamtalen flödar. Det var ett glatt gäng i morse, men ett fällt djur är alltid en extra humörskrydda för ett jaktlag.

Marcus jaktlust är påtaglig och han försöker mana på alla att bli klar

Rå­djuret transporteras ut ur skogen och efter en kort bilresa är vi så på plats för dagens tredje såt. Det är nu Marcus ska släppa sin drever Patron, eller Ruben som han egentligen heter. Marcus jaktlust är påtaglig och han försöker mana på alla att bli klar, medan de i godan ro stoppar sina huvuden fulla med mat.

– Mat, mat mat! Ni bara tänker på mat och inget på jakt. Ni kan ju äta ikväll, säger Marcus frustrerat.

– Vill du ha en kaka? replikerar Yngve med glimten i ögat.

– Nej, jag har inte tid, svarar Marcus.

– Ta två då, säger Yngve medan han stoppar in en bit matsäck i munnen.

Såt nummer tre

Till slut har alla fått upp sitt blodsocker och vi letar oss ut mot våra pass i den tredje såten. Även denna gång hamnar jag på ett kulpass på ett hygge, medan Anders och Yngve står lite högre upp en kilometer bortanför mig. Jag tycker att drevern från de första två såtarna har varit snabb till upptag, men det sägs i laget att Marcus hund brukar vara ännu snabbare. Mycket riktigt tar det inte lång stund innan drevern bryter tystnaden. Drevet korsar en skogsväg inom synhåll från min passgranne, men dock inte inom skotthåll för hans hagel­bössa. Drevet fortsätter ner mot en väg och där blir det kvar. Tiden går och drevet ser inte ut att komma tillbaka till oss. Det är cirka 90 ­minuter kvar i dagsljus, så min tanke är att vi snart avbryter denna redan lyckade jaktdag, men Marcus har andra planer.

Ett sista försök

Vi avbryter såten medan Marcus åker för att hämta sin hund. Efter en snabb inkallning och återsamling görs ett sista försök. Drevern får tag på ett rådjur direkt som den driver förtjänstfullt, men djuret krånglar sig förbi passkyttarna. Det sägs att vilja kan försätta berg, men ingen jaktlust i världen kan mota solnedgången, så till slut bryter Marcus jakten. Vi samlas för en snabbfika i det försvinnande dagsljuset och vi tackar för oss.

Detta har varit en otroligt härlig jaktdag med framförallt fina hundarbeten men även rådjursrika marker. Även Marcus jaktlust är något vi kommer ihåg från den här jakten. Stort tack till jaktlaget i Sala. På återseende.

Text: Johan Olsson
Foto: Anders Andersson