Ripjakt i fjällen

Denna artikel finns även som film!

För ganska precis tio år sedan tog jag min jägarexamen hos ForsWards Hund & Jakt. Min skjutinstruktör under jägarexamenskursen var bland andra Anders Nilsson. Nu står jag på en liten igensnöad parkeringsficka nedanför Storsnasen i Jämtland med samma Anders Nilsson, redo att skida uppför fjället inför min första ripjakt med kula.

Bilresan upp genom Jämtland bjuder på ett rejält snöfall och en stark vind. Vägen norr om Åre smalnar av i takt med att snödjupet ökar. Plogvallarna är höga och mäter en bra bit upp på bilen. Jag gissar på åtminstone midje­höjd när jag tittar genom sidorutan sam­tidigt som jag försöker hålla koll på Anders bakljus i snöröken. Jag ligger bakom honom eftersom jag antar att han hittar bättre än mig och jag har kopplat bort gps:en. Det är mörkt och avstånden mellan småbyarna blir längre och längre. Snart svänger vi in mot Handöl där vi har fått låna en stuga av Anders kompis, Olle Christmanson, och där vi ska husera under våra jaktdagar.

Vi parkerar våra bilar på den lilla vägen framför stugan som fortfarande är fram­komlig efter allt snöande.

– Jag vet inte om jag skulle kalla det här för en stuga, säger jag det första jag gör när jag kliver ur bilen och möter upp Anders.

– Nej, du. Det är nog mer en rejäl villa, skrattar han.

Vi tänder upp i huset och gör oss hemma­stadda. En god kopp kaffe och en genomgång inför morgondagen blir vårt första möte sedan dagen då jag sköt upp för min Jägarexamen för tio år sedan.

– Tänk att du var min skjutinstruktör då och nu ska vi jaga ripa tillsammans. Min första ripjakt med kula, säger jag nästan lite för överexalterad.

– Ja, jag kommer nog ihåg när du så gott som ramlade ut ur skjutkuren av lättnad efter att du klarat högviltsskyttet, skrattar Anders.

Inskjutning av bössan

Det är verkligen en ära för mig att få följa med Anders på den här jakten. Han är en väldigt duktig ripjägare. Han är van att skida på fjället och nu ska han släpa med sig en gammal elev. Jag hoppas att jag inte har tagit mig vatten över huvudet när det gäller att skida uppför fjället för att jaga. Jag är en ganska van skidåkare, men det är inte riktigt samma sak som när man med stighudar ska skida ganska många höjdmeter innan det är dags för jakt. Dessutom med en ryggsäck på ryggen packad med allt vad man kan tänkas behöva för fjälljakt under vintertid.

Vi sätter på stighudarna på skidorna och packar ner det sista i ryggsäckarna. Han pekar upp mot fjället och visar planen för dagen.

– Vi börjar med att skjuta in bössan strax ovanför trädgränsen innan vi fortsätter. Det är alltid skönt att veta att den går rakt och känna på bössan ordentligt innan vi jagar.

– Ja, det känns jättebra för mig eftersom jag inte har testat din bössa förut.

Eftersom jag inte äger ett vapen i kaliber 22LR får jag låna Anders SAKO Quad.

Han har till och med packat med en bit kartong som han har förberett inför inskjutningen.

Var rädd om finkninven

– Vi skjuter in på 60 meter. Det var inte mer än tre veckor sedan jag jagade med bössan och sköt in den så jag vet att den går som den ska. Men det känns ändå bra att vara säker. Jag tar högra hörnet i nedre kant­en, så får du ta det övre. Men passa min fina kniv bara, ler Anders mot mig finurligt.

Jag tittar i kikaren och ser att han har satt fast kartongbiten med sin fina Karesuando­kniv i det övre vänstra hörnet, ”mitt hörn” bara en liten bit ifrån skjutpunkten.

Han lägger sig ner och gör sig redo. Han tar fram ammunitionsasken och visar mig.

– Vi kommer att använda oss av 17HMR under de här dagarna. Det är ett bra val av kula på ripjakt tycker jag.

Anders skjuter tre skott och ger plats till mig.

Jag lägger mig ner och försöker hitta rätt i kikaren. Bössan är inte anpassad efter mig så det tar en liten stund innan jag får in pappkartongen och ser skjutpunkten i kikarsiktet. Strax ovanför ser jag också Anders kniv. Jag vänder mig om till Anders och ler.

– Den där var ju schysst att du satte ­kniven så himla nära just min skjutpunkt, skrattar jag. Han ler tillbaka och säger skämtsamt att jag inte behöver känna någon press.

Jag skjuter tre skott och de känns bra. En fin bössa med ett trevligt trycke.

Vi går fram emot kartongen och ser att vi har båda två samlat skotten fint i skjutpunkten. Vi känner oss nöjda och gör oss redo för att ta några fler höjdmeter innan vi är redo för riporna.

Första flocken ripa

Det är mulet och cirka sju grader kallt. Det är ett tunt lager med moln, men solen orkar inte riktigt tränga igenom. Det är helt vindstilla på fjället. Anders skidar först och jag ligger tätt bakom. Han vänder sig om mot mig och ler.

– Du, det är helt vindstilla. Hur ofta händer det när man är på fjället?

– Ja, de dagarna är lätträknade, ler jag tillbaka.

Jag tittar ner ut mot dalen och ser de andra fjälltopparna runt oss. Det är mäktigt och det är makalöst vackert.

– Du Anders, lyssna, säger jag.

Han stannar till och försöker höra det jag hör.

– Vad? undrar han.

– Hör du inte tystnaden, säger jag och ler. Det är ju så magiskt.

Han nickar mot mig samtidigt som vi fortsätter framåt. Vi stannar till då och då och tar upp ­kikarna för att spana av marken framför oss. Efter bara en liten stund ser vi en stor flock med ripor flyga som en båge snett framför oss och försvinna bakom fjällkanten.

– Okej, men då vet vi att dom är här, utbrister Anders samtidigt som han tar nya stavtag uppför fjället.

Anders skjuter första ripan

Efter ytterligare några hundra meters skidan­de stannar han till och tar upp kikaren. Jag gör detsamma och försöker att titta åt samma håll som Anders. Men jag ser ingen ripa. Hur mycket jag än försöker söka av marken. Anders tar ner kikaren och tittar på mig, pekar framåt och viskar att det sitter en ripa vid stenen i en skreva. Jag tar upp kikaren igen och försöker hitta ripan men jag kan ännu inte se den.

Anders knäpper av sig ryggsäcken och tar fram bössan. Han smyger fram en bit medan jag stannar kvar och fortsätter att titta i kikaren efter ripan. Anders spänner ut stödet och lägger sig ner i snön. Han tar upp skyddet vid siktet och gör sig redo. Jag har fort­farande inte hittat ripan i kikaren. Så släpper han skottet och då först ser jag ripan. Några fjädrar hoppar upp i luften vilket avslöjar ripans gömma.

Anders vänder sig om emot mig och gör tummen upp. Jag skidar fram till honom och gratulerar till dagens första ripa.

– En fin fjällripa. Ser du det här svarta strecket vid ögat. Det visar att det är en tupp. Om man sen lyfter lite strax ovanför ögat ser man den lilla röda fläcken. Den visar de bara när de spelar, säger Anders samtidigt som han ger mig den fortfarande varma ripan så jag kan titta lite närmare på den.

Vi fortsätter snett uppåt fjället. Innan vi skidade ut sa Anders att vi skulle undvika vissa partier där lutningen är runt 30 grader eller mer. För lavinfarans skull. Det känns lite som vi struntar i det nu där vi skidar.

– Du Anders, hur var det med lavinfaran? undrar jag.

– Det är nog ingen fara. Snön är inte så djup här som du ser, säger Anders och hackar med staven.

Jag litar på Anders och skidar efter ­honom. Han har nog rätt för på vissa partier är det mer is än snö och hudarna hjälper inte till att ge något fäste.

Långa håll

Anders tar upp kikaren igen och pekar framför sig. Jag tar upp kikaren och ser flera ripor som sitter och betar. Det är på ett ganska långt avstånd. Anders mäter cirka 110 meter i sin kikare med inbyggd avståndsmätare.

Vi viskar till varandra och försöker ­komma på en bra plan för ansmygningen.

– Om vi försöker ta oss fram till den där skrevan så kan vi lägga oss där bakom. Då har vi kanske 80–90 meter fram. Vad tror du om det? säger han till mig.

– Det där vet du bättre än mig, jag litar på dig, svarar jag.

Vi knäpper av oss ryggsäckarna och spänner av oss skidorna. Anders går först och jag försöker göra mig så liten jag kan bakom honom. Vi sjunker faktiskt inte ner så djupt i snön utan skidor. Vinden har piskat fjäll­kanten hårt och gjort att snön har packats till en hård skorpa, det knastrar ordentligt under kängorna men vi lyckas med an­smyg­ningen. Riporna är kvar och fortsätter beta ostört. ­Anders erbjuder mig sin bössa men jag avböjer.

– Det känns som om avståndet är för långt för att jag ska våga. Det kommer säkert fler chanser under dagen, svarar jag.

Anders smyger fram lite till. Tar ut stöd­benen på bössan och lägger sig till rätta. Jag tar upp kikaren och ser ripornas intensiva betande. Så otroligt vackra fåglar. Anders släpper skottet och riporna lyfter och flyr bort över nästa fjällkant.

– Fick du den? undrar jag.

– Ja då, det gick fint, svarar Anders.

Vi hämtar ripan som även den är en tupp, och lägger den i säcken.

– Vi fortsätter en bit till så kan vi kanske fika där framme, pekar Anders mot en liten kal fläck som ser ut att erbjuda en fin fika­plats med utsikt över dalen.

Kaffet smakar fantastiskt bra och mackor­na gör god nytta efter ett par timmars skidande uppför fjället.

Katharinas tur att skjuta

Med ny energi skidar vi vidare och vi får flera fina skottchanser och ser många ripor på vägen. Några av dem på väldigt långa håll och högt upp över fjällkanten. Utsikten är magisk och fjället bjuder på en fantastisk upplevelse. Klockan börjar bli strax efter 15 och vi tar beslutet att börja jaga oss tillbaka. Jag har hittills avstått de skottchanser som varit och överlåtit dem till Anders eftersom vi inte har kunnat komma tillräckligt nära för att jag skall känna mig trygg för att ­skjuta. Vi skidar framåt och vädret är fort­farande stilla, ingen som helst vind fastän vi är högt ovanför trädgränsen.

– Katharina, ser du ripan? viskar Anders samtidigt som han hukar sig lite och pekar framför oss.

Jag letar med blicken och tycker mig skymta ett riphuvud i kanten av en låg björkdunge. Jag tar upp kikaren och ser att det minsann sitter en ripa där. Det känns som om det är på ett lagom avstånd för mig.

– Hur långt bort är den? frågar jag ­Anders.

Han tar upp kikaren och vänder sig emot mig.

– Det är bara 60 meter. Den här tar du. Den är din, svarar han med ett brett leende samtidigt som han tar av sig ryggsäcken och ger mig geväret.

Första ripan med kula

Jag lägger ner ryggsäcken försiktigt och knäpper av mig skidorna. Jag drar luvan från min jacka över huvudet för att försöka göra mig ännu mer osynlig. Jag smyger fram lite på huk och tar fram stödbenen på bössan och viker upp skyddet för siktet. Jag har hela tiden blicken fäst på ripan så att den inte hinner ta till vingarna.

Jag lägger mig ner och hittar en bra position, lägger kinden emot kolven och tittar i kikaren. Jo då, ripan är kvar. Jag känner mig otroligt stadig och jag ser korset rätt över bröstet på ripan. Jag andas ut och kramar avtryckaren mjukt och släpper skottet. Jag ser att jag träffar ripan i kikarsiktet. En lätt smäll och det flyger till några vita dun ovanför skottplatsen.

Jag ligger kvar och vänder mig upp emot Anders som står på knä bakom mig.

– Wow! Min första ripa med kula och jag har skjutinstruktören med mig. Är jag godkänd nu, undrar jag med det bredaste leendet kvar på läpparna.

– Du är väl godkänd, ler Anders tillbaka till mig.

Vilken känsla. Jag är så nöjd med mig själv. Jag är nöjd över att jag inte chansade på de andra riporna som jag kände satt på för långt avstånd. Jag är nöjd över att jag hade tålamod att vänta in den rätta ripan så jag fick avsluta helt perfekt.

Vi skidar ner för fjället i den så kallade ”blå timmen”. Det är fullmåne och himlen har en färgblandning av rosa och lila. Det är magiskt vackert och vi ser fler ripor på vägen ner, men vi låter dem vara. Vi har ju en dag imorgon också. Jag ser redan fram emot den på flera sätt för nu vet jag ju vad jag kan förvänta mig.

Jag är oändligt tacksam över Anders kunskaper och erfarenhet och att han så generöst tog med mig på denna fantastiska jakt­upplevelse. I ett senare nummer av Allt om Jakt & Vapen kommer ni kunna ta del av vår andra dag med vinterjakt på ripa.

Text & foto: Katharina Olsson