Ripjakt i Hotagsfjällen

Den här artikeln finns även som film!

Det regnade på tvären och all packning var genom­blöt redan när vi började traska de 15 kilometerna fram till vår tilldelade jaktlott. Men med en god fågeltillgång trotsade vi vädrets makter och vi fick med oss några ripor i säcken efter fyra fantastiska dagar på fjället.

Vi träffades utanför Valsjöbyns lilla butik för att tillsammans åka den sista biten upp till renstängslet där vi skulle lämna bilarna för att fortsätta till fots. Det blåste och regnade åt alla håll samtidigt, vilket gjorde att vår packning blev blöt redan innan vi ens hade börjat gå.

På ett sätt gjorde vädrets hånande inställning det lite uppsluppet i gänget, vilket innebar att vi ganska snabbt hittade en härlig stämning. Gänget bestod av Isabell Källström, Daniel Wikberg och bröderna Robin och Johan Zackrisson. De känner varandra sedan tidigare och har jagat en del tillsammans. För mig var de alla främlingar. Men efter vår snabba hälsning nere i byn kände jag mig ändå rätt så hemma­stadd tillsammans med mina nyvunna vänner.

Med oss hade vi även tre hundar, Chipie åtta år, Hugin och Ricci båda runt året. Två av dem av rasen engelsk setter och en ­gordon setter. De två sistnämnda ung­hundarna var relativt oprövade ripjakts­hundar.

Himlen sprack upp

Vandringen från bilarna var lång och ganska påfrestande med 20 kilo packning på ryggen. Dessutom med regn och blåst precis hela vägen upp. Inte förrän det var dags att slå läger sprack himlen upp som ett litet omen om att vi valt rätt plats för några dagars camping uppe på fjället.

Så i ett sällskap med fem jägare och tre hundar gjorde vi kväll runt ett puttrande spritkök medan vi gick igenom planerna inför morgondagens ripjaktspremiär.

En lättskrämd kull

Natten var relativt bekväm och jag vaknade ganska utvilad. Efter vår smaskiga frukost bestående av blåbärssoppa med havregryn, gjorde vi oss i ordning inför dagens jakt. Molnen var tunga och regnfyllda, men ännu så länge var det uppehåll. Hundarna förstod vad som var på gång och hade därmed svårt att hålla energin i en lagom nivå. Daniel gjorde upp dagens jaktplan och pekade ut på kartan på ett ungefär vilken bit av mark­en vi skulle jaga av på förmiddagen.

Chipie var först ut att släppas av hundarna till de andra hundarnas stora besvikelse. Han sökte ut fint och revierade lugnt och metodiskt. Ganska snart såg vi en stor kull lätta men ingen av oss skyttar hann med och inte heller Chipie. Förmodligen var den kullen så lättskrämd så den tog till flykten innan Chipie hann få upp vittringen.

– Jaha, men då vet vi ju i alla fall att det finns fågel, log Daniel och fortsatte framåt.

Två fåglar i backen

Ganska snart såg vi att Chipie gick över en svag kulle för att sedan ställa sig ­karaktäristiskt och peka in i snåret. Vi ökade tempot och stegade framåt på en linje om fem jägare. Daniel dirigerade oss på ­sidan om Chipie medan han själv gick ­nästan rakt bakom med visselpipan redo i ­munnen. Vi tittade på varandra för att liksom söka av skjutlinjen inför ett eventuellt uppflog.

Så kom det. Kommandot Chipie vänta­de på. I samma sekund som Daniel gav Chipie klartecken att gå fram reste sig tre ripor upp för att ta till vingarna. Daniel och Robin var snabba och två fåglar damp ner i backen. Chipie apporterade fågeln till Daniel som i sin tur gav honom det beröm han förtjänade.

– Ja, men det där kändes ju som en ­riktigt bra början ändå. Vi har ju bara varit ute i cirka en timme och redan hunnit se cirka 20 fåglar, säger Daniel medan han packade ner fåglarna i säcken.

– Ja, vilken härlig dag. Man känner ju inte ens att det regnar, log Robin.

Vi fortsatte att jaga av det område som vi hade planerat men det blev dessvärre inte fler fåglar i säcken den dagen. För Johan, en av bröderna Zackrisson, var det här premiär i dubbel bemärkelse. Han hade inte provat på ripjakt förut. Därför kändes det lite extra viktigt att Johan skulle få komma till skott någon gång under våra jaktdagar.

Unghunden Riccis tur

Jaktdag nummer två började faktiskt med uppehåll och lite sol. Den här gången ­skulle Isabell få släppa Ricci till att börja med.

– Det är inget säkert kort, men jag vill gärna testa henne och se hur hon söker, sade Isabell samtidigt som hon strök kopplet av Ricci.

Ricci sökte ut fint och revierade bra. Ganska snart hittade hon en flock på en kulle en bit ifrån oss. Men avståndet var för långt för att någon av oss skulle kunna skjuta samtidigt som Ricci inte heller stod utan lyckligt och ovetande om hennes felande, ivrigt sprang efter riporna en bit.

När Ricci kopplades gick vi framåt en bit för att sedan släppa på Chipie igen. Han sökte ut och vi gick alla på en rak linje strax efter. Precis vid en liten fjällbäck tvärstannade han och pekade med nosen rätt fram.

Vi alla tände till och ökade takten på steget fram mot ståndet. Daniel pekade till Robin att gå ut på den högra sidan vilket innebar att han var tvungen att gå i den lilla fjällbäcken. Sakta närmade sig Daniel Chipie och när han bara var cirka en meter ifrån gav han klartecknet och två ripor tog till flykt när Chipie rusade fram. Både Daniel och Robin höjde bössan i samma sekund och sköt. Efter ett par svordomar över det dåliga skottet gick vi vidare medan fåglarna lyckligt pustade ut med livet i behåll.

Johans första ripa

Ganska snart såg vi att Chipie fick fatt på fågel igen. Den här gången placerade vi ut oss runt en kulle, Daniel gick rakt över medan vi andra gick på sidan om. Chipie tryckte upp riporna och Johan fick chansen.

– Jag fick den, jag fick den! hörde vi Johan ropa glatt samtidigt som han kom skuttandes med ripan i handen.

Ingen av oss kunde undgå att smittas av hans spontana glädje. Den kvällen festade vi loss på stekt fläsk och potatismos över spritköket.

Natten spenderades sovandes tätt bakom varandra för att hålla värmen. Fullmånen stod hög och graderna sjönk under nollan. Vi låg som små kokonger ihopkurade med endast ett litet lufthål i sovsäckens början som avslöjade innehållet.

Unghunden fick lyckas

Morgonen bjöd regn på tvären, men det hindrade inte dessa fem jägare och tre ­hundar att återigen prova lyckan. Förmiddagen var relativt fruktlös medan eftermiddagen bjöd på ett riktigt lyckorus för Daniel.

Efter att vi hade gått ganska länge utan att vi sett några ripor, kopplade Daniel ­Chipie för att istället testa unghunden ­Hugin, lite på vinst eller förlust. Hugin sprang ­lyckligt iväg efter att Daniel strukit kopplet av ­honom. Vid en liten myr stannade han till, gick fram några steg till och vi skyttar tittade förvånat på varandra. Står han?

Jag såg att Daniel smög fram sam­tidigt som han försökte avgöra om Hugin verkligen stod för fågel eller inte. Jo, han står! Men det luktade för gott för att Hugin skulle klara av att stå så länge så att Daniel gav honom kommandot. Hugin reste en liten flock och Robin var snabb och sköt en av dem.

Det efterföljande glädjetjutet går inte att beskriva i ord. Daniels glädje över att ha fått se sin unghund stå för fågel och att det dessutom blev skjutet för honom efter att han reste den var fantastiskt.

– Ja, det här kan jag inte beskriva på något bättre sätt än att det är en helt underbar känsla, sa Daniel samtidigt som han berömde Hugin och försökte få honom att apportera fågeln.

Den kvällen firade vi med resterna av fläsket och potatismoset!

Ett par kilo lättare

Under den sista dagen blev det inte så mycket jakt, utan vi packade istället ihop vårt läger och började vår långa vandring ner till bilarna. Grabbarna i gänget skulle fortsätta mot en ny jakt, medan jag och Isabell tackade för oss. Ett par kilo lättare satte jag mig i bilen för att påbörja resan hemåt med ett leende på läpparna och med minnesbilder från våra jaktdagar i Hotagsfjällen. Det blev många roliga och dråpliga citat som jag kommer bära med mig länge.

Text & foto: Katharina Olsson