Ripjaktspremiär – För sista gången?

Den här artikeln finns även som film!

I kalendern står det 25 augusti vilket är ett magiskt datum för fågeljägare. I det här reportaget ska ni få hänga med Kenth Gustafsson, undertecknad och fyra stående fågelhundar på en otroligt lyckad rippremiär i vackra Fjällnäs.

Rubriken säger en hel del om den allvarliga situation vi befinner oss i när det gäller den så kallade renmarksutredningen. Även om detta inte är det roligaste sättet att börja en jakthistoria på, så finns den känslan med mig inför denna jaktdag, precis som en hundförare i vargtäta områden bär med sig sin ångest när han eller hon stryker kopplet från sin hund. Detta kom dock att bli en fantastisk dag i den svenska fjällvärlden, och jag hoppas verkligen att det inte är sista gången jag har den här möjligheten.

Kenth Gustafsson, tidningens hund­instruktör är någon som trogna läsare känner väl igen. Han jobbar som guide i Fjällnäs och eftersom årets första jaktgäster kommer först i morgon har jag fått möjlig­heten att följa med honom på jakt på ­självaste premiärdagen.

Marken är avlång och den nedre halvan är den som är klart mest besökt, både av jägare och fjällvandrare. Av den anledningen har vi bokat en helikopterresa längst upp på mark­en, för att under dagen jaga oss hela väg­en ner till hotellet. Fördelen med det är att vi sparar tid och kan börja jaga direkt, samt att vi kommer åt den mest avlägsna delen av marken, dit väldigt få människor har gått och stört djurlivet.

Kenth har sin vana trogen tre hundar med sig, medan jag har vår familjs unghund Ganjo’s Jackie (Brita). Detta kommer bli första gången hon träffar ripor och det är också första gången hon kommer upp på fjället. Hon har stått för fågel, är följsam och förhållandevis lydig men tanken är inte att fälla fågel för henne, utan tanken är att poletten ska trilla ner och att hon ska förstå vad hon ska göra. De fåglar som ska fällas får göra det över Kenths hundar. Kenth har med sig sina egna två tikar, Solvallens Smilla och Ganjo’s Hirga. Han har även med sig hanen Ripmarkens Niko som han lånat av en bekant, eftersom en av hans egna hundar skadat sig.

Förutsättningarna för dagen är goda. Det ska finnas ganska gott om fågel i området, men Kenth har satt en limit på två fåglar per jägare idag.

– Eftersom vi har jaktturister som ­kommer hit till oss är det extra viktigt att hålla ner antalet skjutna fåglar så att det finns bra med fågel hela säsongen, säger Kenth medan vi går mot upphämtnings­platsen.

Vispen till toppen

Vi hör ljudet av en helikopter komma närmare och i ett dammoln landar den på en liten öppning framför oss. Kenth och alla fyra hundar tar plats i baksätet, medan jag får privilegiet att sitta fram och njuta av utsikten. För alla er som aldrig åkt helikopter kan jag varmt rekommendera en flygtur. Tråkigt nog tar det bara någon enstaka minut att leverera oss till vår startpunkt på fjället, men det kommer ta oss hela dagen att jaga oss ner tillbaka.

Enligt väderprognosen ska det vara uppehåll, men det ska blåsa en del och vinden är påtaglig när vi kliver av helikoptern och gör oss redo. Brita får chansen att börja och hon sätter av med ungdomlig entusiasm. Hon söker på bra framför mig, även om jag är lite osäker på om hon vet vad hon letar efter. Hundarna turas om att jobba medan vi rör oss över marken och först att hitta fågel är Hirga, men dessvärre lättar fåglarna innan vi kommit fram.

Vi kommer fram till en bäck som slingrar sig ner längs fjället och bestämmer oss för att ta en liten paus. Vi passar på att fylla på våra vattenflaskor och ser till så att hundarna dricker.

För den rutinerade ripjägaren är detta ingen nyhet, men för er som inte ägnar er åt denna jaktform till vardags kan jag berätta att det är en stor fördel med flera hundar. Eftersom hundarna likt en ishockeyspelare jobbar stenhårt i full fart måste hunden, precis som ishockeyspelaren vila ibland. Så en hund får jobba några minuter, för att sedan gå bredvid jägaren och vila medan de andra jagar. På så sätt har man fräscha hundar en hel jaktdag och en hel säsong med för den delen. Om man som jag bara har en hund och jagar själv får man se till att ta många pauser.

Nästa fågelsituation kommer och det är även denna gång Hirga som hittat fågel. Jag väntar kvar med hundar och ryggsäckar medan Kenth avancerar fram. När Kenth ger kommando för avance springer Hirga fram 50 meter och fattar nytt stånd. Detta är ett vanligt scenario eftersom fåglarna gärna springer undan en bit, tills att hunden fått tillräckligt tryck på dem. Hirga väntar dock lydigt på sin husse så han hinner i kapp henne och efter att ekipaget har avancerat fram cirka 100 meter får Hirga resa en ripa som faller framför Kenths bössa och första fågeln är fälld.

Hirga apporterar fågeln till sin husse och alla hundar nosar nyfiket på den nyfällda ripan medan Kenth knyter den i ryggsäcken. Mest nyfiken är nog Brita.

Hirga får förnyat förtroende och bara några hundra meter längre fram står hon igen. Denna gång får jag chansen att gå fram på ståndet. Jag går upp till vänster om henne och fyra ripor tar till vingarna. Dessvärre flyger de lågt, precis ovanför Hirgas huvud så bösspipan får bli kvar i luften. Hirga letar vidare, men nu verkat det vara tomt på den här platsen.

Alla hundar får chansen, men det blir Hirga som åter igen fryser till i ett stånd lite senare. Kenth och jag går upp på varsin sida om henne och när Kenth ger henne kommandot går två ripor upp. Den första flyger rakt framför Kenth och han fäller den direkt. Den andra viker av framför mig och när jag har släppt ut den på ett bra avstånd svingar jag med och låter skottet gå. Fågeln faller till marken och dagens tredje fågel är fälld.

Mycket att tänka på

Alla jaktformer har sina utmaningar och saker man behöver lära sig, så även jakten med stående fågelhund. Under lunchpausen delar Kenth med sig av ett stort antal tips och du som är intresserad av att lära dig mer om den här jaktformen kan med fördel logga in och se den långa premiumversionen av den här filmen. Där pratar Kenth om allt från lydnadsträning till hur man tänker i skottsituationer.

Det bästa tipset han gav mig som har en unghund med mig var att ”gipsa” avtryckarfingret, alternativt lämna bössan hemma i början.

– Det beror så klart på ålder och hur mycket hunden har tränat, men man vill inte fälla fågel för en unghund innan den gör rätt, förklarar Kenth.

När Kenth jagar tar han ofta en längre lunchpaus där han ser till att framför allt hundarna får i sig vatten, näring och att de sedan får vila lite. Under den kallare delen av säsongen har han en stor vindsäck med sig, men nu tar alla hundar en tupplur i det solvarma riset vid våra fötter. Även vi jägare mår gott av en paus och lite påfyllning av energidepåerna.

När lunchen är avklarad ger vi oss iväg. Först att hitta fågel efter lunchen är Niko och eftersom Kenth fällt sina två fåglar är det jag som får chansen. På kommando reser Niko ett 15-tal ripor som sätter av som en stor vit svärm. Jag står och letar efter att någon av dem ska flyga lite för sig själv så jag får ett bra skottläge, men rätt som det är har de flytt iväg och chansen är borta. Kenth skrattar lite åt min orutin och jag kan bara hålla med.

Hur går det för Brita kanske någon undrar? Jo, hon hittar ripor vid två tillfällen. Första gången springer hon rakt in i en kull i full fart, varpå hon blir så glad så hon ylar till. Andra situationen står hon för fågeln, får resa den och sköter sig riktigt bra med tanke på sin ringa erfarenhet, vilket säger mig att det finns goda förutsättningar för henne. Dagens sista ripa fäller undertecknad över Kenths tik Smilla, som efter ett fint arbete reser fem ripor, varav en blev med hem på ryggsäcken.

Även om vi inte jagar längre så låter vi hundarna få jobba lite medan vi går ner mot hotellet. En middag smakar aldrig så bra som när man har varit ute en hel dag. För mig och Brita blev det bara en jaktdag och sedan bär det av hemåt, men Kenth och hundarna blir kvar för redan i morgon kommer ett gäng förväntansfulla jägare som ska få privilegiet att besöka vår svenska fjällvärld. Jag hoppas bara att vi även i framtiden ska kunna ha den möjligheten.

Text & foto: Johan Olsson