Smygjakt i Lettland

Alltsedan hemkomsten från jakten på kapital kron i brunst år 2018 har jag längtat tillbaka till Lettland! Jag bara måste återuppleva detta! Denna gång skall det ske med Renars Stanciks, som förutom att vara en hängiven jägare också är duktig på att locka hjort. Som jag har längtat!

Renars Stanciks och jag mötte varandra i ett jakttorn i september 2018, den sista jaktkvällen då polaren Ulf Djerf lyckades skjuta sin fina hjort på grannmarken som jag beskrev i min förra artikel om Lettland. Vi bestämde där och då att jag kommer tillbaka! Efter det så har vi skrivit till varandra då och då, skickat lite jaktbilder och fortsatt smida vidare på de planerna. Det drar av förklarliga skäl ut lite på tiden när det kommer ett litet elakt virus i vägen som utvecklas till en pandemi. En dålig faktor för en jaktresa utomlands, men till slut börjar planen närma sig att bli verklighet.

Fokus ligger såklart på kapital kron, men vi får även skjuta vildsvin och varg och under september 2022 skall det ske. Stammen av vildsvin har återhämtat sig bra i området efter att landet varit drabbat av den afrikanska svinpesten, så något litet positivt med pandemin och min uppskjutna resa fanns det i alla fall då.

Förutom att jag bara måste uppleva jakten i Lettland igen så ska vi göra en repris på en annan fantastisk jaktresa. Denna då jag och två andra goda vänner, Ulf Dackemark och Johan Nordin, var iväg till Österrike på Gemsjakt. Även det en magisk och på alla sätt och vis fantastisk upplevelse som jag kommer att skriva om i ett senare nummer av Allt om Jakt & Vapen.

Den här gången skall jakten ske i början av brunsten, den 10 till 12 september för att undvika samma fadäs som senast, det vill säga att brunsten tog slut mitt under våra jaktdagar. Jag och Johan förbereder oss i Östersund och Ulf i Lidköping, vi skjuter in studsarna, förnyar EU-vapenpassen, snackar ihop oss och packar våra väskor. Tyvärr så får Johan förhinder och måste kasta in handduken i sista stund, så det blir jag och Ulf som styr kosan mot Lettland och de stora kronhjortarna! Den här gången åker jag direkt från Jämtland till Nynäshamn och färjan, parkerar min bil och inväntar Ulf. Som vanligt när vi träffas så blir det ett kärt återseende och peppen är total på båda! Mot Lettland.

Ett glatt återseende

Turen över Östersjön går fint och likaså bilresan. Vi har stämt träff med Renars mitt på jaktmarken klockan tio där vårt boende för dagarna också ligger. Det blir ett glatt återseende och Renars säger sig vara hoppfull för att jakten kan bli lyckosam, det finns gott om fina hjortar och vädret blir optimalt redan på vår första jaktkväll.

Nu är det nära! Brunsten är i gång och han menar att det är klart bäst fart på hjortarnas brölande och brunst vid klart väder och fullmåne, exakt det som kommer att ske under vår första jaktkväll! Mina förhoppningar, som redan innan var rätt så stora efter att ha väntat i tre år på att få uppleva detta igen, kokar snart över.

Vi har ju ett antal timmar på oss innan det är dags så under dagen skjuter vi några provskott med våra vapen för att vara säkra på att resan inte ställt till något, äter lite god mat och kollar in jaktmarken som är mellan 6000 till 7000 hektar stor. Att kolla skottställningen på vapnet tycker jag alltid är att föredra efter en lite längre resa, speciellt efter en flygresa, även om det hittills under mina resor aldrig hänt något med vapnet så känns det alltid bättre när jag väl laddar och ger mig ut på jakt.

Kronhjorten lockas in

Det bestäms att Ulf som är här för första gången och inte har skjutit någon hjort ännu skall få lite extra hjälp ikväll då Renars också tagit hjälp av två av sina jaktkompisar. Det tillsammans med väderprognosen som anses optimal, borde ju göra att Ulfs förutsättningar är optimala. Jag får också hänga med till Ulfs del av marken och hinner se lite av den samt ett torn som de anser vara väldigt hett då de känner till en platshjort inte långt därifrån.

Plan A är att Ulf mestadels skall hålla sig i tornet, där han med hjälp av Renars lockande kan få in en hjort i skotthåll, kunna ta ett lugnt och bra skott med stöd av tornet och därigenom förhoppningsvis skall skapa god jaktlycka och minnen för livet. Fungerar inte detta skall de också ta till smygjakt.

Ulf sätter sig till rätta i sitt rejäla höga torn där har bra översikt över ett stort hygge framför sig och inväntar den lite mera “heta tiden” längre fram på kvällen. Det är ganska lugnt under de första timmarna men till slut hör de brölet av platshjorten inte alltför långt från tornet. Plan A visar sig fungera då Renars sakta men säkert lockar hjorten närmare och närmare det hygge som Ulf sitter och spanar ut över. I det absolut sista skjutljuset ser Ulf hur hjorten och en hind uppenbarar sig längst bort på hygget, inne i skogen. Det blir några frustrerande minuter och en kamp mot tiden innan hjorten så tar några kliv fram i “det fria”. Ulfs pekfinger har länge väntat på att krökas och det smäller mer eller mindre utan att han är medveten om vad som händer. Men allt går fint och hjorten blir på platsen!

Det visar sig vara en hjort som Renars är mycket nöjd med att vi har skjutit. “It is a selective stag” som Renars säger. En fin trofé, med de inte alldeles bästa av gener, så det är bra att Ulf tar med den till Lidköping och sätter på väggen.

Skog med biologisk mångfald

Jag får sköta mig själv i en annan del av jaktmarken den första kvällen. Ett område som jag kommer att lära känna rätt så bra under de kommande dagarna då det är här jag lägger all min tid. Det är ett stort låglänt bördigt skogsområde med ett rutmönster av allt mellan urskog och nya hyggen. Det visar sig vara helt optimalt för viltet, med en väldigt hög diversitet av växter och träd, massvis med örter och mat, skydd, tät undervegetation och dessutom vatten i form av kanaler, bäckar och stora pölar. Långt ifrån den tråkig monokultur som man ser på många ställen i Sverige och som till stor del sedan leder till att framför allt älgen målas ut som boven när den äter tall, vad skall den göra när det inte finns annat att äta. Men nog om svenska tråkiga skogar, jag är ju i Lettland! Fågellivet är fantastiskt och jag ser spår överallt. Av gris, kron, rådjur, bäver och dessutom är det vargspår på flera ställen.

Jag skall som sagt få sköta mig själv den första kvällen, men jag har med mig Renars och båda hans kamrater ut till att börja med. De skall nämligen placera ut ett torn på ett ställe som de tror är strategiskt. Annars finns det inte ett enda torn på hela detta stora område och det kommer att visa sig blir en rejäl nöt att knäcka då vegetationen är tät och hög.

Fel hjort men rätt tillfälle

När de lämnar mig är kvällen fortfarande ung och det borde vara rätt så lång tid innan hjortarna och brölandet riktigt kommer i gång. Jag smyger upp i tornet, en skjutstege som de lutat mot en gran, och får mig en första överblick. Åt båda hållen har jag en lång skjutgata på traktorvägen vi kom på, framför mig har jag ett rätt så stort hygge med en hel del vegetation men det kommer inte att bli några problem att skjuta om det kommer något skjutbart. Jag bestämmer mig för att ge tornet lite tid men mest för att låta tiden gå innan jag skall smyga i väg. Jag vill helst skjuta en hjort på smygjakt, gå in på brunstplatsen och få uppleva samma känsla som senast. Betydligt svårare, men sjukt spännande och kul! Dessutom har jag bestämt att jag skall göra mitt yttersta för att skjuta en större hjort än förra gången, ser jag mindre får de gå vidare.

Från tornet ser jag under lång tid en ung hjort som jag som närmast har i hagelhåll, samt några rådjur. En fin underhållning under kanske en timme. När han har försvunnit smyger jag i väg. Jag inser ganska snart att hela området jag befinner mig i är riktigt svårt att smyga i då markvegetationen är oerhört tät och hög och på de ställen det är sly så är det tätt som en vägg.

Jag smyger så långt jag vågar längs en traktorväg och plötsligt får jag syn på en hjort som är på väg att korsa hygget till höger om mig. Även detta kommer att bli en fantastisk upplevelse då jag och hjorten håller koll på varandra under kanske 20 minuter, men han har inte vind av mig och kan bara ana att det är någonting på traktorvägen som kanske inte stämmer.

Jag hinner lägga upp mitt vapen i 4-bensstödet så snart jag ser hjorten och kan stå blixtstilla färdig att skjuta under så lång tid det behövs. Den här hjorten kommer jag dock inte att skjuta. Jag hade som sagt bestämt mig innan jag åkte att om jag skall skjuta så skall det vara en större hjort än förra gången. Den här hjorten, som jag till slut har på 60 meter, är väldigt fin där den går och brölar, men den är mindre än min förra så den får gå vidare. Fina gener som kommer att bli ett bra tillskott till stammen i flera år till. När han till slut är borta har mörkret fallit och jag har fullt sjå att ta mig tillbaka till mötesplatsen. När jag fått skjuts tillbaka till stugan vill jag så klart höra allt om Ulfs jakt! När jag sent omsider tittar in i huvudet inser jag att klockan ringer om mindre än två timmar, hmmmm.

Med varg i siktet

På utsatt klockslag ser jag lyktorna på Renars bil när de närmar sig stugan, Ulf sover sött vidare och drömmer om sin hjort. Vi åker i tio minuter och ställer bilen på samma ställe som igår, det finns gott om spännande ställen att jaga av i området som jag tidigare beskrev. Även idag är det månljus så vi ser ganska bra, dessutom säger en ny regel att man får använda bildförstärkare i Lettland även för hjort två timmar innan uppgång och två timmar efter solens nedgång. Vi använder en handhållen variant och jag förlitar mig sedan på att Z8an skall ta in tillräckligt mycket ljus för att kunna se och skjuta säkra skott. Renars smyger före mig, det ligger ett stort fält 100 meter längre fram som vi ska passera för att komma ner i skogen och det vill han spana av. Han hinner bara svepa en liten bit från höger till vänster när har väser;

– Ooooo, it´s a wolf, hurry!

Jag tar några snabba kliv fram till fältet, lägger upp bössan i skjutstödet, tar handkikaren till hjälp för att kunna lokalisera vargen i den riktning som Renars pekar. Med blotta ögat är det omöjligt, men i kikaren ser jag den direkt och mäter avståndet till 100 meter. Ner med den i kikarselen och snabbt över till kikarsiktet, samtidigt som tummen förs till spänntangentet. Precis när jag får in vargen i siktet och pekfingret hittar avtryckaren, så känner jag samtidigt en vindpust i nacken. Vargen är borta. Att hitta den igen i det lilla ljus vi har är lönlöst. Nära var det, frän upplevelse i alla fall.

Vi sätter fart över samma fält som vargen fast åt andra hållet, samtidigt som vi hela tiden lyssnar efter ljudet av brölande hjortar. Men vi hinner smyga ganska långt och länge innan det äntligen mullrar några hundra meter längre fram, äntligen! Vi smyger så länge vi kan på traktorvägen innan vi helt enkelt måste ta oss ut i den täta vegetationen i riktning mot ljudet. När vi har kanske 200 meter kvar brölar Renars i sitt horn för att vårt knakande när vi smyger skall misstas för en hjort. Det verkar funka då hjorten brölar vidare i takt med att vi närmar oss.

Spänningen stiger och pulsen likaså, nu är vi så nära så att det börjar bli dags att tänka på att göra sig redo med vapnet. Skjutkäppen lägger jag försiktigt ner på backen, hjorten är nära nu och brölet och knaken kommer stadigt närmare. Problemet är bara att han kommer gåendes mitt inne i slyn, helt omöjlig att få syn på om han inte lämnar detta och går ut på ett litet hygge. Tyvärr så gör han inte det, däremot får vi syn på en av hans hindar i perfekt bredsida på 30 meter, innan de anar ugglor i mossen och ger sig i väg. Ja ja, nära igen.

Min största galt ligger

Frukost i stuga, lite lunch på grillen, snacka lite skit. Jakt igen! Samma ställe, vilket känns kanon förutom att jag inser mer och mer att det här området är väldigt svårjagat. Men helt i min smak, jag ville ju inte “bara åka hit och skjuta en”. Det händer inte speciellt mycket under kvällens jakt, det brölas mindre och de vill inte heller svara på Renars lock. Vi hör några avmätta svar långt bort, det känns som att de ligger och tar igen sig och vilar upp sig inför rond två. Renars har en annan teori också. Vargen vi såg samt spåren vi ser lite här och var av olika storlek, tyder på att det är en flock som har sitt revir här. Det menar han är den största anledningen till att vi har några problem att lokalisera brunstplatserna och höra brölet. Vargen här tar mest bäver, vildsvin och rådjur och de utgör inget hot för vuxna hjortar, men de blir störda och flyttar sig mer än vanligt. Inne skogen där vi befinner oss blir det rejält mörkt och vi får se oss besegrade när vi tassar vidare mot det stora fältet och bilen. Men kvällen är inte riktigt över, framme på stora fältet på den motsatta sidan av där vi såg vargen, spottar Renars en stor galt.

– Oooooo it´s a big keiler, wanna try to take it!?

– Eehhhh, jaaaaa!

Nu är goda råd dyra, galten travar på över fältet och är jag inte snabb men samtidigt tyst så är chansen snart över. Blixtsnabbt upp med geväret i stödet, lokalisera honom i handkikaren och jag mäter återigen in 100 meter.

– Do you see him?

– Jepp.

– Ready?.

– Jepp.

För att få stopp på den travande galten brölar Renars i sitt horn, galten tvärstannar, punkten i bogen upp och fram lite grann för att få honom att bli på platsen. Pang! Det lyckas. Han sätter sig tvärt ner och tippar till höger. Fasen vilken rolig situation det blev, från ingenstans. Min hittills största galt på runt 150 kilo och med rejäla betar som kommer att bli ett fint minne.

Ny chans på hjort i brunst

Jag lärde mig inte läxan från igår att jag borde lägga mig direkt för att få någotsånär vettigt med sömn, utan jag och Ulf sitter dumt nog återigen uppe och nattsuddar, så efter lika tok-lite sömn igen så ringer klockan och jag studsar upp för att inte försova mig. Det har däremot Renars gjort, men efter att jag har fått svar av en yrvaken lett på telefon så skulle hans bilkörning kvalat in på vilken rallytävling som helst. Ikväll går båten så det är sista försöket och chansen för den här gången i Lettland. Planen är att återigen prova samma område, vi vet potentialen, vi har garanterat inte sett alla stora hjortar ännu och dessutom har vi inte alls varit i den västra delen.

Att smyga ut över det stora fältet och in på traktorvägen börjar bli rutin vid det här laget. Väl ute i skogen slår vi återigen av på takten, stannar och lyssnar efter morgonpigga brölande stora hjortar. Och faktiskt, hör vi inte ett väldigt dovt och rejält bröl precis i den del av marken som vi hade som plan att jaga i? Än så länge bara svagt, det är en bra bit dit så vi behöver inte vara så värst försiktiga ännu på ett tag. Nu startar en tre timmar lång jakt som jag aldrig heller kommer att glömma.

Efter att ha krånglat oss över kanaler på träd som bävrarna så lämpligt hade fällt, kommer vi fram till ett nygjort hygge och längst bort har hjorten sin brunstplats. I handkikaren ser jag skymten av två hindar och där är han, hjorten jag kommit hit för. Att det här är en riktigt rejäl hjort med ännu större trofé än min förra råder det ingen tvekan om. Hornen är grova, kolsvarta och spetsarna lyser kritvita. Ute på hygget går det också fem rådjur och betar så nu skall vi “bara” ta oss i skjutläge, vilket blir lättare sagt än gjort.

Vi sätter i gång och smyger längs den högra kanten, inne i skogen så att rådjuren inte skall se oss, det går bra en liten stund med sedan kommer det ett parti som är väldigt svårt att smyga i. Vi måste helt enkelt gå i kanten och inser att rådjuren kommer att se oss innan vi kommer tillräckligt nära för att kunna skjuta. Precis då sätter mycket riktigt rådjuren av i karaktäristiska höga språng med speglarna kritvita i baken, konstigt nog så skäller de ingenting så hjortarna blir kvar på andra sidan hygget, en liten bit inne i skogen. Vi kan inte se dem, men hör ibland hjortens bröl.

50 meter längre fram står det en rejäl högstubbe och jag viskar till Renars att kommer jag upp på den så får jag riktigt bra översikt och kan skjuta, även om hjorten står i slyn i kanten av hygget. Sagt och gjort, någon minut senare står jag på högstubben och är återigen nöjd över skjutkäppen. Det går inte att fälla ut benen, men jag kan ta ett säkert skott på ganska långt håll i alla fall. Renars ger mig en nick och börjar bröla i luren. Hjorten svarar omedelbart och efter en liten stund ser jag de kritvita hornspetsarna när han närmar sig kanten av hygget inne i slyn. Jag tänker att fasen vad bra att jag står på högstubben, nu så! Men, där tog jag ut segern någon sekund i förtid.

Precis som ett antal gånger innan så märker de vaksamma hindarna att nu är det nått jävelskap i närheten, de drar i väg så det knakar i skogen. Och efter sticker hjorten. Så sjukt nära! Moloken hoppar jag ner från högstubben och Renars skakar på huvudet, men en grym upplevelse var det verkligen. Vi får faktiskt en chans till på samma hjort en timme senare och det är återigen nära när jag har honom endast ett hagelhåll bort. Men, storyn upprepar sig, trots att han är så nära så att jag med lätthet skulle nå honom med en sten så är han helt i skydd av slyn och jag få inte ens en skymt av hjorten innan han drar i väg så det smäller i skogen. Vi kollar på varandra, uppgivna, upprymda, lite förbannade men framför allt glada över ännu en lärorik och spännande sekvens.

Tillbaka vid stugan återstår endast att packa ihop och ta farväl innan vi styr bilen mot kusten, Ventspils och färjan. Ingen hjort i backen men ändå sjukt nöjd med min upplevelse och delad glädje är ju dubbel glädje. Ulf har ju skjutit en hjort! Dessutom har jag och Renars gjort nya planer…

Text & foto: Anders Nilsson