Smygjakt på kapitala hjortar

Den här artikeln finns även som film!

På förhand känns det som en straffspark. Att fälla en hjort i ett hägn. Problemet visar sig bara vara att hänget är nästan hundra hektar stort, och hjortarna uppträder precis som i det fria. ­Välkommen på smygjakt i Johansdals vilthägn.

Som norrländsk allmogejägare är hjort ett exklusivt vilt, och när jag fick en inbjudan till att besöka Johansdals nybyggda vilthäng för att testa på smygjakt på hjort, var jag inte sen att tacka ja. Efter en bilresa till Stockholm, en flygresa till Kalmar och som avslutning en timme i hyrbil möter jag och min kollega och kameraman Anders upp Joakim Cahling i Ruda. Joakim är ansvarig för vilthägnet och för jakterna de arrangerar utanför hägnet med, och vi beger oss mot vår inkvartering. Det är mörkt ute, men för ovanlighetens skull är det vitt på marken här nere. När vi kommer åkande med bilen ser jag ett högt viltstängsel i billyktornas sken. Joakim öppnar grinden och åker in, och vi följer efter.

På väg in passerar vi en foderplats där jag ser ett stort antal mufflonfår, men även en hel del dovvilt. Snart kommer vi fram till en gård inne i hägnet. Joakim stänger av bilen, kliver ut och berättar att jag och min kollega ska bo i ett av husen inne i hägnet i natt. Spännande tänker jag för mig själv. Klockan är mycket och dagen har till stor del bestått av resande, så det blir en tidig kväll och vi somnar förväntansfulla och ovaggade.

Morgonen kommer som på beställning. Joakim gör oss sällskap på frukosten, men så snart vi ätit upp tar vi en rundtur genom hägnet. Jag måste erkänna att jag är fascinerad, men samtidigt tänker jag att det här kommer bli en enkel match, och långt ifrån någon krävande jakt.

Under vår rundtur ser vi både mufflonfår, dovvilt och ett antal kronhjortar med. Men det jag slås av är storleken på hägnet, och blandningen av terräng. Här finns både åkermark och olika typer av skog. Vi stannar till på en foderplats och fyller på mat, innan vi beger oss tillbaka till gården och gör oss redo för jakt. Joakim har en plan med vart vi ska börja vår jakt, och på väg dit ser vi en vacker dovhjort passera över vägen, precis framför oss där vi går.

– Här är jättefin natur att gå och pürscha i, säger Joakim innan vi kliver av vägen och påbörjar jakten.

Det har nyligen kommit cirka tre decimeter snö, men idag är det ganska varmt ute, så snötäcket har sjunkit ihop något. Men snön gör det ändå jobbigt att gå, och det försvårar ansmygningarna. Tanken är att vi ska försöka oss på en kapital dovhjort, en kronspets eller ett mindre mufflonfår.

Vi jobbar oss fram, sakta och metodiskt. Även om det låter lite när vi går i snön, så är det inte på det värsta sättet, tack vare plusgraderna. Vi passerar över en höjd, men bakom den är det dessvärre tomt. Vi passerar genom en dunge och blickar ut över en öppen glänta i skogen. Inga vilt tänker jag för mig själv?

Vi går över en höjd och kommer ner i kanten av en granskog. Plötsligt stannar Joakim till. Genom granarna skymtar vi en grupp med kronhjortar. Jag uppskattar att de är på dryga 150 meter avstånd och jag har en hel det träd i vägen. Jag behöver ta mig närmare om jag ska kunna hitta ett skottläge.

Vi smyger oss fram cirka tio meter till ett stort träd och tar skyl bakom det, men det är uppenbart att hjortarna nu blivit varse vår närvaro och börjar klumpa ihop sig och spana nervöst.

Jag ser några tänkbara spetsar i gruppen, men de har bildat ett igelkottförsvar och står omlott med varandra. Kort därefter står det klart för dem att faran är för nära. De försvinner iväg och denna grupp kom vi inte att se något mer denna dag.

Nya tag

Vi beger oss in genom den täta granskogen. Efter ett tag skymtar jag något cirka hundra meter längre fram. Det är mufflonfår som har grupperat sig. Jag rör mig sakta fram, men den täta skogen gör att jag behöver gå väldigt nära för att kunna få till ett skottillfälle.

Väl inne på cirka 50 meter, efter många väldigt långsamma steg har jag två baggar i lämplig storlek framför mig. En av dem är fredad på grund av sitt unika, ljusa huvud, men den andra är skjutbar. För några sekunder stå står baggen med bredsidan mot mig, men innan jag hinner få upp geväret så har den gått iväg några steg och visar nu baken mot mig, för att sedan ställa sig i siluett.

Jag sitter stilla ett tag, men det kommer aldrig något skottläge. Fåret står hela tiden bakom några kvistar, utan kulfång, eller vriden åt fel håll, och till slut blir vi upptäckta och djuren flyr iväg.

Vi fortsätter framåt i terrängen och kommer in i en öppen tallskog. I siluett ser vi en ståtlig dovhjort springa iväg på två hundra meters avstånd när vi kommer smygandes. Strax därefter har vi en mindre grupp med mufflonfår som vi gör en ansmygning på, men även dessa flyr iväg innan vi tagit oss tillräckligt nära.

– Vi håller upp på höjden här, viskar Joakim, medan vi rör oss framåt.

Vi går vidare, upp på en höjd och fortsätter sedan längs den åsen. Plötsligt sätter Joakim handen på min axel.

– Där har du en fin dovhjort, viskar han.

Jag tvärstannar och hukar mig ner. Det tar ett tag innan jag får ögonen på den, men mycket riktigt står där en fin dovhjort inne i skogen.

Precis framför mig har jag en stor sten som jag använder som skjutstöd och skyl. Jag ser hjorten i bredsida. Någon meter bredvid den står en dovspets, och bakom hjorten finns en öppen slänt som erbjuder ett mycket bra kulfång. Jag skulle egentligen vilja lägga mig ner för att få ett bättre stöd, men jag inser att om jag gör det så kommer jag hamna för lågt och få en gren i vägen. Det blir knästående som gäller.

Jag tar ett djupt andetag och siktar in mig. Under den här typen av jakt hinner man tänka en hel del innan man avlossar ett skott. Under en drevjakt, eller en jakt på driven fågel blir skyttet mer instinktivt. Men nu har man verkligen tid till att tänka efter.

Jag gör en sista koll så att djuret står bra, ingenting finns bakom, jag har kulfång och hårkorset ligger där det ska. Jakg låter skottet gå. Hjorten hoppar till i smällen och sätter iväg, och spetsen följer med. Sedan infinner sig den där tystnaden som kommer direkt efter ett skott. Vi tittar på varandra och konstaterar att det där såg bra ut.

Vi går fram för att titta på skottplatsen. Som alltid blir man osäker när man kommer fram. Var det här hjorten stod? Hur tog skottet? Men ganska snart ser vi stora mängder blod. Vi börjar gå i spåret, men behöver inte gå så långt.

– Här ligger den ju, utbrister Joakim.

Precis utanför skogskanten ligger den där i solen. En fantastiskt fin dovhjort. Vi sätter oss bredvid den och pratar om upplevelsen. Denna hjort har nog några år på nacken, även om tänderna ser fina ut konstaterar min jaktguide.

Vi njuter av upplevelsen och det fantastiska vädret ett tag, varpå vi tillsammans drar fram hjorten till närmsta väg, för att sedan åka in med den till slakteriet. Snön gör sig verkligen påmind när vi släpar hjorten genom terrängen, och vi får minst sagt upp värmen.

Det är inte bara hägnet som är nybyggt, utan så även slakteriet. Vi hjälps åt att släpa in hjorten och hänga upp den i spelet i taket, men innan jag vet ordet av har Joakim passat den med säker hand. Jag har sett detta göras snabbt och snyggt tidigare, men detta gick rekordsnabbt.

Så fort hjorten är omhändertagen åker vi iväg för en gemensam lunch, och jag passar på att fråga Joakim lite om jakten i hägn.

– Många förväxlar nog jakten i hägn med att åka bil. Så länge man sitter i bilen är inte djuren speciellt rädda, men så fort man kliver ur är det en helt annan sak, förklarar han.

Mina intryck från den här jakten är oväntat positiva. Det är förvisso ett hägn man jagar i, men det är långt ifrån enkelt. Det är fortfarande ett vilt djur som man ska smyga sig in på, och man har även alla andra aspekter att ta hänsyn till, som till exempel att välja rätt individ, hitta ett bra skottläge och inte minst säkerheten.

Jakt och utbildning

Den här jakten tycker jag lämpar sig otroligt bra för en ny jägare. Man får verkligen chansen att se dessa vilt på nära håll. Man blir bättre på att se skillnad mellan individerna och på att bedöma storleken på dem. Man får också en fin hjälp när man ska fälla sitt första vilt. Även om jag har jagat i snart 30 år och har en hel del jaktdagar varje säsong, så tycker jag att det var en extra trygghet att ha Joakim bakom ryggen.

Men det är också en grymt bra upplevelse för någon som jagat länge. Detta var verkligen en spännande jaktupplevelse, och jag fick chansen att fälla en i mina ögon väldigt fin dovhjort. Det är ett minne jag kommer bära med mig.

Jag personligen har bara stött på denna typ av vilt på stora drevjakter tidigare. Då går det ofta fort, det finns restriktioner att ta hänsyn till, och oftast slutar det med att man avstår skott på grund av att man känner sig osäker. Men efter den här upplevelsen känner jag mig starkare inför nästa möte med drivna hjortar och mufflonfår.

Jag blir bjuden på en fantastiskt god soppa, och så fort vi ätit klart gör vi oss klar för att åka tillbaka och försöka smyga oss in och fälla ett mufflonfår och kanske även en kronspets. Men det tar vi i nästa nummer. På återseende.

Text: Johan Olsson
Foto: Anders Andersson