Tony Hansson

Vintern 2016 blev jag uppringd av marknadschefen Katharina Olsson då de sökte en produkttestare. Ryktet gick att jag hade ett brinnande intresse för jakt, men även prylar. Och ja, det stämde ju in på pricken på mig, vilket det även gör än idag. Nu är jag en del av redaktionen på Allt om Jakt & Vapen, en tidning som jag bläddrade i som liten och drömde mig bort i. Nyp mig i armen!

Det är höst och en 13-årig kille sitter nervöst och snurrar med en blyertspenna i väntan på att provledaren ska dela ut det teoretiska provet. Det var på den tiden när proven var uppdelade i högvilt och småvilt för sig. Nervositeten var påtaglig, det betydde ju så mycket för mig att klara det där. Ett idogt pluggande på en massa fåglar, jakt­regler och allt annat som kunde tänkas komma på provet lade till grund att det klev ut en tonåring från kurslokalen, som för dagen hade byns bredaste leende.

Den så viktiga älgjakten

Andra måndagen i oktober var en magisk tid när jag var liten. En vecka ledigt från skolan var ju toppen, inte för att jag inte trivdes i skolan, utan för att jag älskade att jaga älg tillsammans med min pappa. De första åren satt vi på pass och den goda älgtillgången gjorde att man satt på helspänn mest hela tiden, där minsta lilla knak registrerades med spänning. Jag fick vara med på några älgar, dock bara som åskådare då jag bara var i tioårsåldern.

Något år senare tog vi över en sällskapshund, som visade sig vara riktigt duktig på älg. Den hunden saknade hörsel, åtminstone när pappa försökte kalla in honom då han jagade ”fel” älgar. Det blev många sena kväll­ar och nätter för att försöka få tag i honom. Det var på den tiden när det bara fanns ”blippejlar”.

Jag var fortfarande för ung för att gå med vapen men jag fick i stället den stora äran bära jaktradion. Jag vet ärligt talat inte vilkens börda som vägde tyngst och var mest otympligt, det var nog hårfint.

Men det var något speciellt ändå att få jaga under dessa förutsättningar med allt vad det innebar. Stora otympliga jaktradioapparater, pejlar som pep, gott om älg och framför allt inga vargar. Jag och pappa smög oss in på många ståndskall och det tog älgjakten till en helt annan dimension. Jag var då fast besluten, redan som liten grabb, att jag en dag skulle skaffa mig en egen älghund.

Egen hund

Åren gick och jag träffade min blivande fru när jag var 19 år. Två år senare fick vi vårt första barn, vi flyttade till hus och kände att tiden var inne att köpa en hund. Men det blev inte en älghund som den där ”älgjaktstokiga” lilla grabben hade planerat och drömt om. Det blev i stället en stövare då jag hade fått upp ögonen för rävjakten. Älgjakt­en var fortfarande jaktens formel 1 i mina ögon, men under rådande omständigheter fick älghunden vänta. Hur gick det då? Jo, finskstövaren Hälsing, som han hette, var en fullt duglig hund. Han hade ett enormt fint skall men hans arbetssätt på rävarna gjorde att de buktande och fint klingande räv­drev­en lös med sin frånvaro. Hade jag kompletterat med en terrier hade det troligtvis hängt många rävar på ladugårdsväggen hemma i Färila. Hälsing blev tyvärr inte så gammal då vi var tvungen att ta bort honom.

Åren gick och jag kom in i ett älgjaktslag i Härjedalen där min morbror och kusin jagade. Det var gott om älg och det fanns utrymme att skaffa sig en älghund. Det var då den fyraåriga jämthundstiken Hild kom in i våra liv och framför allt in i våra hjärtan. En fantastiks lugn och stabil hund som förgyllde vår vardag och som gjorde min älgjakt snäppet roligare och mer spännande.

Det började ganska segt för Hild och mig i älgskogen till en början innan vi hade jagat ihop oss. Men till slut lossnade det och jag fick den stora äran att skjuta några älgar för henne den första säsongen. Att få sitta där och klappa om sin hund vid ett nyskjutet vilt stärker banden mellan två individer som älskar samma sak, att jaga. Alla som har hund förstår känslan.

I skrivande stund har vi förutom Hild en ung jämthundshane, Affe, som blandar och ger men där jag kan se att utvecklingen börjar bli mer målinriktad mot älg. Så jag ser fram emot denna höst, trots att älgstammen ser ut som den gör där jag jagar.

Jakten i stort

Även om älgjakten med hundarna får mitt jägarhjärta att bulta lite extra gillar jag att slänga bössan på axeln och förvinna ut i naturen och jaga annat vilt. Det är väldigt avkopplande att luta ryggen mot en väder­biten timrad lada och vänta på räven eller råbocken. Eller för den delen sitta en vårkväll vid bävervattnet och njuta av en natur som vaknar till liv efter en lång vinterdvala.

Under ett jägarliv samlar man på sig jaktminnen att se tillbaka på. Det brukar alltid hända något som registreras i minnesbanken och det behöver inte alltid vara ett minne där utgången blir att ett vilt skjuts. Jag har sagt det för, ”du går aldrig tomhänt från skogen”.

Såklart har vissa minnen en tendens att etsa sig fast lite hårdare och på frågan vilket som är det bästa jaktminnet blir svaret inte alldeles lätt. Ett bra jaktminne kan te sig på lite olika vis. Det första fällda viltet för hunden är såklart ett väldigt speciellt minne som bevaras.

Men jag har ganska färska jaktminnen som står väldigt högt upp på listan och det är min första björn som jag sköt för tre år sedan. Björnen, detta mytomspunna djur, hade länge varit en dröm att få fälla och när den drömmen slog in var det en känsla som är svår att beskriva. Det var en liten björn men den satte stora och djupa spår i mig. Året efter hade jag den stora äran att återigen få skjuta en björn efter mycket fint hundjobb. Den björnen var större och en jaktsituation som jag aldrig kommer att glömma. En fantastisk fin och kall höst­morgon när solen sakta letade sig fram ­mellan träden ackompanjerad av två plotthundar som jagade björnen rakt mot mitt pass. Det sluta­de med att jag hade björnen på bara några meter innan jag kunde skjuta. Att sitta där i hälsingeskogarna en tidig augusti­morgon och dricka en rykande varm kopp kaffe med en nyskjuten björn bredvid sig slår faktiskt det mesta jag varit med om.

Kreativ ådra

När tiden och lusten finns gillar jag att ta min kreativa ådra för att skapa något. Knivmakeriet har länge funnits i mitt liv och det har blivit några knivar genom åren. Allt började med väldigt enkla verktyg i lägen­heten vi bodde i för att sedan införskaffa bättre maskiner och verktyg när vi flyttade till hus för att effektivisera arbetet. När kreativiteten och motivationen ­kryper på är knivmakeriet för mig en väldigt avkopplande hobby. Jag har för övrigt gjort en serie i sex delar i tidningen där du kan följa ­

processen i hur jag gör en kniv. Serien finns att läsa på vår webbplats, sök bara efter ”Tonys knivskola”.

Förutom knivmakeriet gillar jag att jobba med läder och det har blivit en del armband, danglers och patronhållare genom åren.

Min första råbock som jag sköt lämnade jag till en bekant som fick göra ordning ­trofén. Jag blev mycket nöjd, men efter­följande bockar, älgar och andra kranium har jag gjort själv. Även trofésköldarna gör jag själv. Det är också ett jobb som är avkopplande och som ger en tillfredställelse när man vet att man skapat det med sina egna händer.

Ha nu en fortsatt trevlig jaktsäsong och vem vet, vi kanske ses ute i skogen i höst.

Text: Tony Hansson
Foto: Tony Hansson och privat