Trädskällarjakt med Viterlidens Risto

Den här artikeln finns även som reportage.

Viktor Byström är en ung kille från Ramsele med en duktig finskspets i sina ägor. Han har bjudit in oss på klassisk trädskällarjakt. Det kommer visa sig att Viterlidens Risto inte ska göra oss besvikna. Han bjuder på en träd­skällarjakt i ett galet högt tempo med spännande situationer och jaktlycka.

Viktor möter upp oss utanför det hotellet där vi har spenderat natten. Ett stadigt handtag och en finurlig blick med en hel del bus, avslöjar att jag känner på mig att vi kommer få en härlig dag. Viktor berättar om dagens plan och jag gillar allt jag hör. Trädskällarjakt är en jaktform jag verkligen gillar. Spänningen när hunden står och skäller nedanför fågeln och när man ska så osynligt som möjligt smyga fram så man får ett bra läge, samtidigt som pulsen hamrar i halsen och andningen sitter högt upp i bröstet, det är trädskällarjakt när den är som bäst.

– Jag kan åka först och visa vägen så åker ni efter? säger Viktor samtidigt som han öppnar dörren till sin bil och sätter sig bakom ratten.

Vi åker inte alls så långt, men efter en kort bit blir vi lite besvikna när vi ser att vi inte är ensamma som vi hade hoppats på. Vi möter en tankbil som precis har tankat upp en skogsmaskin som skall fortsätta sitt arbete.

– Okej, det var ju lite typiskt, ler Viktor och nickar mot skogsmaskinen. Men det brukar vara gott om fågel i den här skogen så det är nog ingen fara. Vi åker ner en bit och börjar där så ser vi hur det går.

Viktor öppnar bakluckan och Risto tittar med pigga och förväntansfulla ögon. Han förstår mycket väl vad som är på gång. Hans känsla förstärks när Viktor lägger pejlhals­bandet runt halsen på honom och gör honom klar för jakt.

Risto hoppar ur bilen och sätter fart direkt. Han springer ner efter vägen, stannar till, vädrar och så sätter han fart ner genom skogen. Vi går sakta efter och lägger väl inte så mycket vikt i Ristos iver, utan tänker nog mer som man brukar göra att första minuterna efter släpp, brukar vara ganska energiskt. Men det tar inte många minuter så hör vi Ristos skall genom skogen. Viktor tar upp mobilen och tittar i pejlen.

– Jo då, han står, säger han och skrattar till lite.

– Redan, svarar jag lite förvånat.

Vi går nerför vägen mot Ristos skall och det öppnar sig lite i en skogsglänta till vänster om oss. Viktor stannar till och tar upp kikaren.

– Jag visste väl det säger han, samtidigt som han tar ner kikaren och vänder sig mot mig och pekar på en tall.

– Ser du den?

Jag kikar åt det håll han pekar åt och ser tuppen direkt. Väl synlig sitter han och spanar med ryggen åt oss. Jag tar upp kikaren och försöker få avståndsmätaren fokuserad på tuppen.

– Jag får det till 280 meter. Du då? undrar jag och pekar på Viktors kikare.

– Ja, jag får samma jag också, svarar Viktor.

Det är inte den tuppen som vi ser som Risto skäller på. Han befinner sig längre ner. Men han skäller på. Vi avvaktar lite och låter Risto jobba lite. Precis när vi har bestämt oss för att gå mot honom slutar han skälla. Vi tittar lite förvånat på varandra. Så ser vi Risto som en röd lite prick, komma närmar oss.

– Okej, då kör vi enligt den planen jag hade från början, säger Viktor och vänder in i skogen mittemot samtidigt som han väntar in Risto vid skogskanten. Risto springer förbi oss in i skogen fast besluten om att hitta en ny fågel. Vi går in i skogen en bit och Viktor stannar till och visar mig kartan i pejlen.

– Jag har tänkt att vi jagar runt den här myren och går sedan upp mot den här kant­en. Det brukar finnas fågel här, men vi ser väl vad som händer. När vi har tagit den här biten kan vi ta en fika lite beroendes på vad som har hänt. Vad tror du om det? undrar Viktor.

– Det låter som en bra plan, säger jag och fortsätter i Viktors steg framåt.

Falskt alarm

Det är ganska bra med snö i skogen och vi får upp värmen fort när vi plumsar fram i djupsnön över myren. Det är inte riktigt fruset och det gäller att försöka lista ut vart man ska gå för att inte sjunka ner.

Vi hinner inte gå så långt. När vi är mitt på myren hör vi Risto igen. Han skäller så det sjunger i skogen. Vi tittar på pejlen och inser att han står på andra sidan skogskant­en. Vi tar oss över myren och jag säger åt Viktor att smyga fram själv eftersom det är så tätt och risigt och risken är att vi stöter fågeln om vi är två. Viktor samtycker och lämnar sin ryggsäck vid mig och gör sig redo.

Jag står kvar under två torra granar och hör hur Risto tar i och skäller för allt han är värd. Jag tittar genom grenarna om jag kan se Viktor, men jag ser honom inte längre. Jag tänker att snart får jag nog höra skottet. Risto skäller och skäller. Jag börjar fundera på hur långt Viktor har kvar innan han är framme. Det kan ju också vara så att han försöker få ett bra läge utan att röja sig själv. Jag står där under de torra grenarna och gissar fram scenariot. Till slut tystnar Risto. Märkligt tänker jag för jag hörde aldrig något skott?

Min tur

Jag ser Viktor närma sig och Risto kommer tätt efter.

– Han tomskällde. Förmodligen har det suttit en fågel där nyss.

– Det förklarar ju varför jag aldrig hörde något skott. Jag var ju så säker på att det skulle smälla vilken sekund som helst.

Vi fortsätter framåt och småpratar lite ­efter vägen. Risto och Viktor ska snart åka till Finland och tävla i Nordiska Mäster­skapen. Viktor berättar att jakten har funnits med under hela hans uppväxt. Både hans pappa och bror jagar och trädskällarjakten har varit ett givet inslag i livet. Men Risto är Viktors första egna jakthund och det har gått väldigt bra på de jaktprov de hittills varit med på.

Vi traskar framåt och vi får jobba ganska bra i snön.

– Blir du inte varm? Undrar Viktor och tittar på mig.

– Nej, jag har ju bara två underställ på mig idag, skrattar jag till svar.

Viktor ruskar på huvudet som svar och går vidare.

Risto har ett nytt upptag igen. Jag blir förvånad hur lätt han hittar nya fåglar.

– Nu skäller han igen. Nu är det din tur. Nu får du smyga fram, säger Viktor.

Vi går i riktning mot Risto och tittar på pejlen hur långt vi har kvar. Vi närmar oss och jag märker att min puls börjar öka i takt med att vi närmar oss.

– 240 meter nu, säger Viktor och tittar ner i pejlen.

Vi fortsätter framåt och går rakt över en färsk lega från en stor älg. Det är tjusningen med spårsnö, den avslöjar så mycket om livet i skogen som man annars inte ser.

Vi kommer in en bit och har nu bara 110 meter kvar. Vi sätter oss på huk och trär över buff och huva för att skyla ansiktet och annat som kan avslöja vår närvaro.

– När du smyger fram nu, försök att låta bli att titta upp i träden. Gå framåt och försök hitta ett bra träd som du kan stå under och hitta ett bra stöd och läge, instruerar Viktor.

Jag laddar bössan och går framåt med pip­an i luften. Risto skäller. Jag vågar inte titta uppåt och inte heller riktigt leta efter Risto. Jag är så rädd att avslöja mig för jag vet hur varsk fåglarna kan vara.

Jag fortsätter framåt och nu kan jag se Risto stå och titta uppåt och skälla på fågeln. Jag vänder mig om och ser att Viktor smyger bakom mig. En liten bit till bara så ska jag ta stöd och skydd av träden där, tänker jag. Samtidigt som jag hör vingarna ifrån fågeln när han upptäcker oss och tar till flykten.

Risto slutar skälla men springer en bit efter i fågelns riktning.

Jag drar ner buffen under hakan och lyfter av huvan.

– Typiskt!

– Ja, det var ett svårt läge, svarar Viktor. Men det finns fler, säger han med ett leende.

Vi beslutar oss för att ta en fika och samla lite energi och nya tag. Men en spännande jaktdag har vi med många situationer. Det kan ingen ta ifrån oss.

Kaffet smakar väl aldrig så bra som i skogen. Dessutom bjuder Viktor oss på rökt älghjärta. Risto fikar inte alls. Han fortsätter att jaga helt utan något stopp eller paus.

När vi sitter där i godan ro och fikar, så river Risto i igen. En ny fågel, en ny chans.

Viktor skjuter

Vi packar ihop och gör oss redo. Viktor säger att vi inte behöver stressa. Sitter fågeln bra, så är det ganska bra att låta Risto skälla en stund. Viktor har gjort det här många gånger det märks. Jag blir ändå lite stressad och vill fram fort. Jag får hålla mig lite och försöka ge sken av att jag är lika lugn som Viktor. Äntligen har Viktor fått ihop sin packning och vi börjar gå mot Risto och fågeln.

– Den här gången får du gå fram själv så vi lyckas, säger jag.

– Okej, men då tar du nästa, svarar Viktor.

Vi går och kommer fram till strax under 100 meter. Vi stannar till och Viktor tar av sig ryggsäcken och gör sig redo. Jag stannar spänt kvar och håller blicken på Viktors rygg så länge jag kan. Till slut ser jag honom inte längre. Jag försöker verkligen stå still och vänta, men till slut måste jag smyga fram till nästa träd för jag hör att det är nära och jag är för nyfiken för att inte ta chansen och se det hela.

Ristos skall ekar genom skogen och han nästan vrålar. Skallen är så täta så man kan knappt urskilja dem för det går i varandra. Nu ser jag att Viktor är framme och han lutar sig emot en hög gran. Risto sitter nedanför tallen och jag ser fågeln sitta väl synlig på en torr gren. Det är en tjäder­höna. Viktor lyfter bössan och skjuter. Fågeln ramlar ner med en duns i den mjuka snön nedanför och Risto springer fram och luktar nyfiket.

– Men så roligt, grattis Viktor! Snyggt, ropar jag när jag kliver fram bakom mitt gömställe bakom trädet.

– Ja men det gick ju bra, svara han lugnt.

Det märks att Viktor har gjort det här många gånger. Det märks på Risto också. Han är egentligen inte lika intresserad av hela situationen som nyss var, han vill fortsätta jaga.

– Nästa fågel är din, säger Viktor samtidigt som han stoppar ner tjäderhönan i säcken.

– Absolut, svara jag och känner mig hoppfull.

Vi fortsätter jaktdagen och Risto hittar flera fåglar men ingen som ville sitta kvar. Men han bjöd på otroligt spännande situationer, motion och många fåglar. Precis så som en härlig trädskällarjakt ska vara. Jag tackar Viktor för hans gästvänlighet och önskar dem lycka till inför Nordiska Mästerskapet. I skrivande stund har det gått av stapeln och Risto placerade sig på en välförtjänt nionde plats med 67 poäng.

Text: Katharina Olsson
Foto: Anders Andersson