Vildsvinsjakt – med hög puls

Den här artikeln finns även som film!

Med hjärtat i halsgropen och bössan redo får jag följa med eftersöksjägaren Mikael Kronstrand på en vildsvinsjakt utöver det vanliga. Från slingriga vägar kantade av dovhjortar till tät granskog med ståndskall och pulshöjande möten – det här är jakt när den är som mest intensiv.

Jag är bjuden ner till Mikael Kronstrand i Hålanda, beläget mellan Trollhättan och Göteborg. En nätt resa på 62 mil enkel resa. När jag närmar mig Hålanda slås jag av den fantastiska naturen. Det är små, slingriga vägar med täta skogskanter på var sida. Inte undra på att det är många viltolyckor här, tänker jag medan jag försöker vara ännu mer uppmärksam. Det börjar snart skymma och det vore väl lagom pinsamt om det är jag som skulle behöva ringa polisen och anmäla en viltolycka, när jag inom 20 minuter borde vara framme hos en duktig och välkänd eftersöksjägare i området.

Jag svänger in på gården som bilens GPS anger som slutdestination och ser genast Mickes eftersöksbil parkerad på uppfarten. Det känns tryggt – jag är på rätt plats. Jag kliver ur bilen och Micke möter mig med ett fast handslag och ett varmt leende.

– Har resan gått bra? frågar han.

– Ja, tack, det har flutit på bra. Men jag måste erkänna att jag var lite orolig över att själv råka ut för en viltolycka innan jag hann fram. Jag har sett makalöst mycket dovhjort efter vägen, och vägen hit var både smal och slingrig med ganska dålig sikt emellanåt.

Jag hinner knappt avsluta meningen innan Mickes mobil ringer. Han nickar ursäktande mot mig innan han svarar. Jag lyssnar på hans korta och effektiva samtal och inser snabbt att det handlar om ett eftersök.

– Okej, skicka mig en knappnål på olycksplatsen så kommer jag, avslutar Micke samtalet och vänder sig mot mig.

– Jaha, det blev lite action på en gång. Hur vill du göra? Vill du packa upp först, eller vill du följa med mig?

Jag tvekar inte en sekund.

– Jag följer gärna med! svarar jag ivrigt.

Eftersök på dovkalv

Jag hoppar in i bilen och Mikael berättar att det är en dovkalv som är påkört efter väg 190. En väg som är välkänd för många viltolyckor. På väg till olycksplatsen får vi tag i bilföraren och det visar sig att han har avlivat hjorten och att det nu handlar om ett platsbesök i stället för eftersök, Vi närmar oss olycksplatsen och Micke ger mig en reflexväst att dra över mig så jag syns väl efter vägen. Klockan är strax före 18 och det är kolmörkt ute. Vi har parkerat så långt mot kanten som det går, men det är ett djupt dike intill och vägen är smal. Jag är extra glad åt alla lampor och skyltar som varnar för viltolycka. Den här gången passerar bilarna lugnt och respekterar oss. Det känns tryggt.

– Tyvärr är det inte alltid så. Det har hänt flera gånger att bilförare har kört över mina varningstält med lampor för att det har bråttom och bara måste komma förbi, suckar Micke.

Vi går in mot skogen där bilföraren lämnade en knappnål på kartan så vi skulle hitta lätt. Vi ser dovkalven ganska snabbt.

– Nu gick det här fantastiskt bra och enkelt. Det är inte alls så vanligt att bilföraren är så noggrann och duktig som den här bilföraren var. Han har gjort allt rätt vilket förenklar det hela för alla, även för viltet som inte behöver lida i onödan.

Vi packar ihop varningstält och alla lampor och gör klart vid olycksplatsen och åker hem till Micke igen för att planera inför morgondagens vildsvinsjakt, berättar Micke.

Förberedelser inför vildsvinsjakten

Tillbaka på gården får jag instruktioner att slappna av och göra mig hemmastadd. Jag blir tilldelad en charmig, nyrenoverad lägenhet i ett litet hus bredvid boningshuset. Här ska jag bo under min vistelse. Middagen serveras i det stora huset, och jag märker snabbt att det råder en familjär och gästvänlig stämning.

Nästa morgon är det fortfarande mörkt när vi möts på gårdsplanen. Mickes hundar, Vallflons Dakota och Lysebergets Akita, är redo för dagens jakt. Jag känner pirret i magen och förbereder min utrustning noga.

– Är du redo att smyga in på ett stånd idag? frågar Micke med ett finurligt leende.

– Jag hoppas det, svarar jag och ler, även om jag innerst inne känner mig en smula nervös. Det här är inget jag har provat på tidigare.

En lovande början

Vi kliver ur bilen på en parkering intill en golfbana i utkanten av Göteborg. Några av de andra jägarna står redan och pratar med varandra, de märks att de känner varandra sedan tidigare. Micke presenterar mig för de andra och jag får information om att dagens jaktledare är Erik Björndell. Hundförare för dagen är Micke som kommer börja med Dakota och Andreas Gustavsson som går med hans laika, Urbergets Jänta. Erik drar planerna för alla och vart vi kommer att börja.

– Jag, Micke och Katharina börjar på den här kanten så kan Andreas och Johan gå med Jänta på andra sidan, säger Erik och pekar i appen på mobilen.

Vi packar in oss i bilen och åker ut på marken. Väl på plats gör vi oss iordning var och en, precis som vanligt stänger vi bildörrarna så tyst vi kan med en sista puff med handflatan mot bilens kalla plåt. I med öronsnäckan i örat, justera volymen och ner med radion i bröstfickan och fram med bössan. När alla grejor är med vänder sig Micke mot mig och Erik för att se så vi är klara. Vi börjar gå en bit fram, sedan stannar Micke till och böjer sig över Dakota, stryker av henne kopplet och ger henne en klapp över ryggen som ett tyst okej att springa iväg. I all sin lycka ser jag henne försvinna över kullen och ner i den lilla ravinen som skapats vid bäcken som rinner nedanför oss. Buskaget är tätt men jag skymtar ett vildsvin på andra sidan. Inte konstigt att Dakota har bråttom, hon har säkert känt vittringen länge. Hon tar sig över bäcken och tar upp vildsvinet som visar sig vara en sugga för när hon tar till flykten kommer det ett koppel med pyjamasgrisar efter henne.

– Det är väl så typiskt, som om de vet om att jaktgränsen går på andra sidan bäcken, säger Micke. Vi står kvar och ser hur vildsvinet fortsätter bortöver och upp emot en skogsglänta lite längre bort. Dakota kommer tätt efter i samma löpa.

– Ändå kul att vi fick se ett vildsvin på en gång och att Dakota tog upp det direkt, säger jag med lycka i rösten. Jag ser att Micke inte är riktigt lika glad över situationen, han hade nog gärna sett att Dakota höll sig på rätt sida av jaktgränsen.

Pulsen går upp

Micke visslar på Dakota för att visa att vi vänder upp mot marken och hoppas att hon kommer efter. Dessvärre ser det ut som om det fortsätter bort från oss mot ett tättbebyggt villaområde.

– Ja, men jag blir ju ändå glad över att ens ha fått sett ett vildsvin. Det är inte särskilt vanliga i Hälsingland, säger jag och ler.

– Nej, det förstår jag. Du kan också lägga till att vi just nu är cirka sjutton minuter ifrån Avenyn i Göteborg, säger Erik och nickar ut mot marken.

Det känns väldigt knepigt. Men det är väl klart att viltet inte har en aning om det eller ens lägger någon vikt vid den tanken.

Vi fortsätter upp genom en ekbacke över stenhällar och gamla stenmurar. Sverige är verkligen så fantastiskt vackert och jag slås av det ännu mer när man ser hur naturen skiljer sig så enormt från norr till söder.

Väl uppe på höjden stannar vi till och Micke tittar ner i pejlen och ser att förföljandet har vänt in mot marken igen. Med lite tur kanske det kommer hit, men förhoppningen ändras snart när det vinklar om vid bäcken och fortsätter bortåt ett villaområde. Vi stannar till och tar oss en välförtjänt paus och följer utvecklingen i pejlen då det bär av mot trafikerade områden.

Dakota och är på väg tillbaka in på marken nu och har verkat släppt i villaområdet. Vi tar det lugnt och inväntar Dakota medan vi får rapport om att Andreas Jänta har upptag på ett stort vildsvin i kanten av golfbanan. Spännande! Medan vi står på bergskanten i ekskogen hör vi hur det river till ifrån Dakota och hon har upptag igen. Det ser ut att gå i gångstånd mot vårt håll.

– Gör dig redo nu, viskar Micke. Ta fram bössan och ställ dig där bakom den där enbusken. Det kommer nog komma där.

Pulsen går upp och dunkar fint i halsen på mig medan jag tar fram bössan och trycker fram slutstycket. Jag hör gångståndet komma närmare och närmare. Pulsen slår hårdare och hårdare, jag tittar snabbt i kikaren och drar ner förstoringen så mycket jag kan för kommer det hit blir det nära. Jag hör det klassiska knaken ifrån kvistar som knäcks och skallet från Dakota kommer närmare och närmare. Jag tar upp bössan och gör mig redo. Nu är det nära. Då ser jag den. Älgkon med kalv passerar mig på 15 meter och Dakota tätt efter. Jag tar ner bössan, säkrar och vänder mig mot Micke med ett leende.

– Jäklar vilken puls jag fick! pustar jag.

– Ja, det är sånt som händer. Hon kom säkert förbi älgarna som stod och betade och tyckte att de var lite roligt.

Det blir tyvärr stolpe ut för oss resten av dagen men Dakota bjuder oss på flera fina situationer, men dessvärre på fel sida om jaktgränsen. Vi ser oss besegrade och åker hem igen och smider nya planer inför morgondagens jakt på nya mark.

Nya tag

Jag har precis svalt sista munnen nybryggt kaffe och vaknat upp till en ny helt oskriven jaktdag. Idag ska jag få träffa Mickes kompis Christer Holmqvist som kommer att jaga med oss. Han är också en eftersöksjägare och Micke och Christer jobbar ofta tillsammans vid eftersök och känner varandra väl. Mickes fru Linda följer också med oss idag. Vi kliver ur bilarna och Linda vänder tillbaka för att stoppa fickorna fulla med hundbajspåsar.

– Vad ska du med dem till? viskar jag.

– Svamp! svarar Linda med ett brett leende.

Vi skrattar båda tyst och ger tummen upp till Lindas smarta idé.

Spänning i skogen

Idag släpper vi Christer Holmqvist jämte Olli och Mickes Lysebergets Akita. Vi har parkerat vid en vändplan och Olli går iväg och släpper Olli en bit nedanför medan Micke går upp och släpper Akita en bit ovanför. Jag och Linda väntar vid vändplanen.

Det går inte lång stund förrän Christer är tillbaka hos oss och Micke väntar i skogskanten. Christer tittar ner i pejlen och berättar att Olli har tagit en krok nedanför oss men att han alldeles säkert ganska snart kommer få upptag. Christer hinner knappt avsluta meningen förrän vi hör Ollis skall eka genom skogen. Snabbt pekar Christer ut ett pass till mig. Linda följer med och vi ställer oss i en backe intill en överväxt skogsväg. Här har jag bra kulfång om jag skulle få skottchans. Jag hör Ollis skall närma sig. Akita har också anslutit till det roliga så de kommer båda två. Jag hör det klassiska knaket av kvistar som knäcks och ljudet kommer närmare och närmare. Jag lyfter upp bössan och gör mig redo. Det är nära nu. Men återigen får jag sänka bössan eftersom det kommer en ensam älgko med Olli och Akita tätt efter.

– Men det är väl själva fan vilken älgmagnet jag är här nere? skrattar jag till Linda samtidigt som jag tar ner bössan och gör patron ur.

Jag vänder mig om mot Christer och lyfter upp handen och ler brett.

– Har ni inga vildsvin här? skämtar jag medan jag går ner till vändplanen igen.

Linda har försvunnit upp i skogsbacken lycklig över att få fylla sina hundbajspåsar med kantareller. Vi tar en fika och inväntar att Christer ska försöka koppla Ollie och göra ett traktbyte. Micke säger att ens göra ett försök att koppla Akita just nu, vore lika enkelt som att vinna på lotto.

Det går en stund och ganska snart ser vi Christer komma tillbaka med Olli i kopplet.

– Ja, vad var det jag sa? Vi kommer hämta henne i grannkommunen igen, svarar Linda med en suck och menar egentligen att Akita kommer gå på tok för långt.

Christer gör en snabb avrapportering vart han tänker släppa Olli.  Micke och jag inväntar nya order ifrån Christer medan Olli söker ut igen.

– Nu har du i varje fall fått upp pulsen ett par gånger, säger Micke och skrattar.

– Ja, men jösses så spännande det var nu igen. Jag var så redo när det närmade sig mig.

Christer ringer på Mickes telefon. Jag tittar på Micke och försöker läsa av vad som sägs. Han börjar packa ihop sina saker och går upp i skogen igen. Jag skyndar efter och förstår att det är något spännande på gång.

– Okej, nu har Olli fått upp en stor galt. Just nu står det stilla i en ungskog. Christer är på andra sidan och vi ska försöka ta oss dit. Vi har en bra bit fram dit men det verkar stå fast så vi hinner nog. Christer går ifrån det andra hållet så möts vi upp strax innan så pratar vi ihop oss innan vi går in.

Nytt upptag i grantätning

Vi sträcker på stegen och försöker att så snabbt som möjligt ta oss fram. Vi har lagt ifrån oss ryggsäckar och annat onödigt, vi har bara varsin bössa på axeln med oss. Jag har som vanligt ett par underställ på mig vilket just nu känns som ett par för mycket. Intill en uppkörd vändplan skymtar jag Christer stå. Han ser oss komma och höjer upp handen för att göra sig extra synlig. Micke gör likadant som en slags hälsning. Det ser ut som om de avverkar här för det är djupa däckspår i den mjuka skogsbilvägen, men skogen bakom Christer är tät och jag gissar att det är där någonstans vildsvinet har tagit skydd medan Olli ångar på.

– Här står dem, viskar Christer och pekar ner i appen på mobilen. Vi försöker att smyga runt ifrån det här hållet.

Vi går på rad igenom skogen och precis i kanten på en sjö. Vi viker uppåt och skogen blir tätare och tätare, den skiftar mellan torra risgranar och en tät ungskog. Det så tätt att jag får trycka mig igenom grenarna på vissa ställen. Jag hör Olli skälla tätt och bestämt. Det står fast, han har bestämt sig.

Christer vänder sig om och pekar i luften och försöker att göra upp planen helt tyst och med hjälp av tecken. Både jag och Micke förstår att vi har cirka 30 meter kvar. Vi fortsätter att smyga fram genom den täta granskogen. Jag tänker att det är omöjligt att få ett skottläge i den här tätningen, hur ska man ens kunna urskilja hunden från vildsvinet? Jag tröstar mig själv med att Micke och Christer har gjort det här förut. Jag får lita på dem.

Christer vänder sig och visar två fingrar. 20 meter kvar. Jag hör Ollis skall nära. Det känns som vi är alldeles bredvid men jag kan inte ens gissa mig till vart det står för det är så tätt. Micke hukar sig ner och tittar genom grenarna närmare marken. Det är lite mer öppet där och man kan skymta benen på dem. Jag gör samma sak, jag hukar mig ner för att se om jag ska se något. Ollis skall är riktigt nära nu så jag förstår att vi också är väldigt nära. Plötsligt rasslar det till och en varm vind med doft av vildsvin slås emot mig, det tystnar för en stund. Jag stelnar till och tittar på Micke. Han ler tyst tillbaka, nickar och pekar bakom mig.

Olli börjar återigen skälla. Han har ställt om vildsvinet. Christer tittar på mig och pekar på mig att jag ska gå framåt. Jag ruskar på huvudet och pekar tillbaka på honom så han förstår att jag inte vill skjuta i det här täta när jag inte ser hunden eller vildsvinet. Jag vågar helt enkelt inte chansa. Han ler lite finurligt mot mig och går framåt.

Olli matar på och jag ser ryggtavlan på Christer när han pressar sig fram mellan grenarna för att komma lite närmare och för att invänta nästa utfall.

Jag och Micke står kvar, bössorna är redo. Mickes mer än min.

Det rasslar till igen och Olli slutar skälla. Det går så fort och jag hinner knappt blinka förrän jag hör Christers bössa. Jag har ingen aning om vart Olli är, än mindre åt vilket håll vildsvinet gjorde sitt utfall. Det blir alldeles tyst. Jag vänder mig om till Micke och vill få någon slags bekräftelse på att allt har gått bra.

Han tittar på mig ger tummen upp och ler. Då förstår jag att allt har gått bra och jag kan andas ut.

– Men jäklar i min lilla låda, säger jag samtidigt som jag drar en lättnandes suck.

– Haha, ja hur kändes det där då? undrar Micke.

– Ja, jösses så spännande. Hur i hela friden fixar man att skjuta så snabbt? Jag är galet imponerad.

Vi går fram till Christer som sitter bredvid vildsvinet och Olli som ser både nöjd och trött ut.

– Grattis Christer! Men det där var nästan lite för mycket för mina nerver, skrattar jag och sätter mig bredvid och ger Christer en kram.

– Kul att du fick lite spänning, svarar han med ett finurligt flin.

Vi drar ut vildsvinet genom skogen och kör tillbaka hem till Micke. Jag känner att jag är helt slut. Inte för att det egentligen var så fysiskt betungande utan för all anspänning.

– Du får komma tillbaka så du får skjuta nästa gång, säger Micke när vi hoppar ur bilen på hans uppfart.

Jag skrattar tillbaka som svar. Men tanken kittlar mig. Nu har jag nog fått lite mersmak på jaktformen ändå. Jag ska bara jobba lite på skyttet och nerverna innan jag är redo.

Text & foto: Katharina Olsson