Detta är premiuminnehåll!
Det finns mer att läsa här! Logga in som prenumerant för att ta del av allt innehåll.
+ Prenumerant? Logga in för att fortsätta läsa.
+ Teckna en fysisk prenumeration.
+ Teckna en digital prenumeration.
Om du redan prenumererar på tidningen kan du koppla ihop din fysiska prenumeration med hemsidan. Är du redan inloggad kan du prova ladda om sidan.
Oktober, älgjaktspremiär. Lite frost på marken och vindstilla. Ståndskallet har ekat några hundra meter från mitt pass i säkert en timme när skallet plötsligt tystnar. Det brakar till i ungskogen framför mig, jag osäkrar och gör mig beredd… Eller?
Något jag med tiden börjat lägga märke till mer och mer när jag hör jägare berätta om sina jaktupplevelser har fått mig att fundera. Nämligen i vilket skede under en jaktsekvens man väljer att osäkra sitt vapen. Jag upplever att många av de historier jag hör låter ungefär som exemplet här ovan, när drevet närmar sig, när en gren bryts, när räven kliver ut ur skogen 300 meter bort, då åker säkringen av. Det värsta skräckexemplet jag hört var en hundförare som berättade att han alltid gick med sin halvautomat osäkrad på ryggen. Anledningen? För att han skulle ”hinna med” om ett snabbt läge uppstod.
Text och foto: Anders Dahlgren
