Detta är premiuminnehåll!
Det finns mer att läsa här! Logga in som prenumerant för att ta del av allt innehåll.
+ Prenumerant? Logga in för att fortsätta läsa.
+ Teckna en fysisk prenumeration.
+ Teckna en digital prenumeration.
Om du redan prenumererar på tidningen kan du koppla ihop din fysiska prenumeration med hemsidan. Är du redan inloggad kan du prova ladda om sidan.
Det kanske känns som lite överkurs, men för den seriöse jägaren som vill minimera risken att skrämma viltet får inget lämnas åt slumpen. Gnisslande och skramlande rembyglar är viltets bästa vän. Här ger vi några enkla tips på hur du tystar och vårdar dina rembyglar för att öka chansen att komma till skott.
Minus nio grader i luften, det drar dessutom lite där du sitter i tornet på åkerholmen. Det är januari och säsongens sista drevjakt. Hittills har jakterna gått trögt, det har varit lite stolpe ut hela säsongen. Jaktledningen har dagen till ära släppt en dovskovel, men att en sådan skulle visa sig hos just dig av alla skyttar känns inte speciellt troligt, sådan tur har man väl inte. Dagarna är korta, det är inte mer än 20 minuter kvar av sista drevet och du har redan mentalt gett upp. Tankarna på att komma hem och tappa upp ett varmt bad börjar cirkulera i huvudet. Plötsligt hörs frasande steg i de frusna eklöven på andra sidan den smala åkern, en mindre herrklubb försöker smyga ut ur såten och närmar sig ditt pass lugnt och försiktigt. Avståndet är inte mer än 70 meter när de exponerar sig ute på åkern, längst bak går en riktigt grann skovel. ”Den håller garanterat medalj” tänker du för dig själv samtidigt som du försiktigt lyfter upp studsaren, lägger vapenremmen mellan tornkanten och förstocken, skoveln har nu perfekt bredsida och du bestämmer dig för att skjuta. Du behöver bara flytta fram vapnet lite för att komma ner ordentligt till kolven, en liten snabb rörelse och ett ljudlig ”TOCK” hörs när rembygeln slår emot den hårda syntetkolven. Herrklubben kastar till, stannar upp för en sekund och lyssnar men tyvärr har du nu bara ändalykter i kikarsiktet och får vackert se på när drömskoveln försvinner ur såten.
Text och foto: Anders Dahlgren