Antalet sorkfeberfall kan variera stort mellan åren. En viktig förklaring är hur många skogssorkarna är, då skogssork är det enda kända värddjuret. Nu har forskarna vid Sveriges lantbruksuniversitet och Umeå universitet hittat ett samband mellan varmare och blötare vintrar i norr och när spridningen av sorkfebervirus bland gnagare ökar.

Under 2014 kunde man se ett samband mellan att antalet skogssorkar i kombination med antalet regndagar under vintern förklarade 84 procent av samtliga sorkfeberfall i norra Sverige. Det var oklart varför just regn spelade en avgörande roll för infektion hos människor.
Forskarna gick tillbaka till information från tidigare år och undersökte vad som hände med sorkfeberviruset bland skogssorkar vintertid. Genom att kombinera tidsserier över infektionsgraden hos skogssork med nederbördsmängden, och om nederbörden kom som regn eller snö, kunde forskarna avslöja ett tydligt mönster. Forskarna såg att ju mer nederbörd som föll som regn under novembermånaderna, desto större var infektionsgraden hos skogssorken.

Så kallade regn-på-snö-händelser med isbarksbildning som följd leder antagligen till att skogssorkar söker skydd och trängs ihop i små markutrymmen som inte är fyllda med vatten eller is, att sorkarnas hälsostatus försämras eller att viruset överlever bättre i miljön – alla dessa mekanismer bidrar till att förklara en ökad smittspridning bland skogssorkar vintertid.

Studien är relevant av flera anledningar. Det spelar stor roll när under vintern det regnar. Mycket regn under mitten av vintern (december–mars) hade ingen effekt på infektionsgraden hos sorkarna. Perioden innan det finns ett skyddande snötäcke, ofta november, verkar därför vara känsligast för smittspridningen. Smittskyddsenheter i norr kan därför förvänta sig ett ökat antal sorkfeberpatienter under vintrar med mycket sork och mycket regn under november.