Skogsduvan, eller blåduvan som den förr också kallades, var längre tillbaka vår vanligast förekommande duva. Nu har den större släktingen, ringduvan, tagit över den platsen. Här tittar vi lite närmare på denna oansenliga bohåle-häckare.
Namnet ”blåduva” syftar till det jämnt blå-gråa intryck som skogsduvan inger. Den saknar helt ringduvans vita vingband och halsring och har en jämnare och anonymare teckning än vår vanliga tamduva. Halsen skimrar lätt i grönt och violett, i övrig är dräkten blå-gråaktig med diskreta svarta vingband och vingspetsar.
Tamduvan härstammar från klippduvan och förekommer, bland många andra, i en färgteckning snarlik ursprunget. Denna teckning är den som är lättast att förväxla med skogsduvans. Kraftigare svarta partier på vingarna, ljusare grått på ovansidan och överlag en mer uppdelad färgpalett skiljer tamduvan (i dess klippduvevariant) från skogsduvan.
Till storleken är skogsduvan snarlik med tamduvan, det vill säga påtagligt mindre än ringduvan.
Biotop
Skogsduvan häckar i håligheter, gärna i äldre lövskog men kan även återfinnas i barrskog där den till exempel gärna tar över gamla spillkråkebon. Sin föda söker den i öppna jordbrukslandskap och hagmarker, vilket ibland kan innebära långa turer under födosöket.
Under september och oktober flyttar skogsduvan söderut och återkommer inte förrän i mars-april, övervintringen sker huvudsakligen i norra Spanien och Frankrike.
Reproduktion
Själva boet är ganska enkelt i sitt utförande, huvudsaken är ett skyddat hål för boet, det händer också att skogsduvan bäddar med diverse växtdelar men ofta nöjer den sig med det material som finns i naturligt i bohålan. Första kullen läggs normalt i april, båda föräldrarna ruvar de två vita äggen under cirka 16–17 dagar. Ungarna blir kvar i boet i cirka fyra veckor. En andra kull läggs normalt i juni och i sällsynta fall kan även en tredje kull läggas.
Hot och dödlighet
Ett av de största hoten för skogsduvan är bristen på lämpliga bohåleträd. Den betydligt mer talrika kajan konkurrerar med skogsduvan om boplatserna och är sannolikt en stor orsak till att arten gått tillbaka. Förutom det är den förstås även utsatt för predatorer och boplundrare på samma sätt som andra fåglar och smådjur.
Skogsduvan och människan
Skogsduvan är fridlyst och är inte föremål för jakt idag, likheten med stadsduvor gör dock att jägare behöver vara observanta vid till exempel duvjakt med bulvaner. Den större ringduvan är som regel enkel att identifiera även i en snabb jaktsituation, i områden där det normalt förekommer en del stads- eller ladugårdsduvor behöver man dock vara lite mer observant.
Åtgärder som gynnar skogsduvan ligger dels inom ramen för skogsbruket, att spara gamla lövträd och se till att det finns lämpliga bohåleträd. Sedvanlig predatorkontroll och att hålla nere kajorna i området är förstås också viktiga åtgärder som gynnar skogsduvan.
Vetenskapligt namn: Columba oenas.
Engelskt namn: Stock dove.
Finns: Häckar sparsamt från Skåne upp till mellersta Värmland och även längs kusten vidare upp mot Västerbotten. Saknas dock helt fläckvis.
Status: Livskraftig (LC) Källa: Artdatabanken.
Jakttid: Fredad.
Bra att veta: Ringduvan heter ”woodpigeon” på engelska vilket kan ge upphov till viss språklig förvirring.
Text: Anders Dahlgren
